Veckans stora snackis har av förklarliga skäl blivit Afghanistan. Det är tragiskt att ett dödsfall är upprinnelse till debatten men det verkar vara det enda som riktigt kan fånga den tragik och dom problem som finns i hela frågan. Ond bråd död är vad som verkar i folkledens åsikter, så var det i t ex med opinionen mot Vietnam, och som vi vet har historien en märklig förmåga att upprepa sig.
Nu försöker dock regeringen vinna poäng på frågan och lägga över ansvaret på oppositionen. Borgfred ska råda, breda överenskommelser ska slutas på borgarnas premisser och den som inte vill vara med sägs vara oansvarig. Hur man i minoritetsställning kan vara så kategoriska är märkligt. Dessutom måste man sätta ett stort frågetecken kring utrikesminister Carl Bildts förmåga att faktiskt göra objektiva bedömningar i en sådan här fråga. Han är trots allt under utredning för folkrättsbrott och att i ett sådant läge uttala sig med självsäkerhet och illa dold narcissism är högst anmärkningsvärt.
Sen är frågan hur S ska agera och vad Urban Ahlin kommer att göra. Ligger överenskommelsen med MP och V kvar eller kommer S att svika samarbetet? Jag hoppas innerligt att man väljer linjen med ett tillbakadragande, kongressbeslutet från 2009 är förlegat och det vore inte trovärdigt att nu backa bandet för att plötsligt ställa upp på förlängt mandat och utökad trupp. Med detta i minne måste regeringen foga sig efter det faktum att en uppslutning i riksdagen bakom en kompromiss är en delikat balansgång. Initiativet ligger alltså hos S, om S bara vågar gripa tillfället och ta chansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar