Då har det skett igen. En svensk soldat har stupat i Afghanistan och återigen ropar regeringen på slutna led och okritiskt stöd bakom insatsen. Den så kallade fredsinsatsen av idag är mer av "...närmast krigsliknande förhållanden" och varför minister Tolgfors kallas för "försvarsminister" kan man ju undra. Hans stora avtryck i sin samtid är hans hårdnackade stöd till det krig som förs och att nu offra mer än en handfull svenska soldater på detta krigs altare rör inte honom i ryggen.
Urban Ahlins uttalande i DN känns inte mycket bättre det. Under valrörelsen var det Jan Eliasson som stod och debatterade frågan om ett tillbakadragande med Carl Bildt i Aktuellt. Ahlin såg i alla fall inte jag en skymt av i valrörelsen och om det hade att göra med synen på Afghanistan vågar jag inte spekulera i.
Åtta långa år av krig, situationen är idag värre än på mycket länge och den afghanska armén borde efter så lång tid vara betydligt mer redo än vad den verkar vara. En revision av vad man egentligen sysslat med vore på sin plats. Sen kan man ju diskutera om det verkligen är i Afghanistan som världens I-länder behöver ha så stor truppnärvaro i. Med tanke på dom senaste veckornas reportage från t ex Kongo-Kinshasa ställer jag mig frågande till om FN och dess fredsinsatser verkligen träffar riktigt rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar