Vilken smörja som helst blir tydligen publicerad

Ibland publiceras texter som är så verklighetsfrånvända och rent horribla att man undrar om författaren är seriös. Ett sådant exempel är Markus Uvells debattartikel i dagens DN. Uvell är vd på Timbro och sållar sig således till en skara skribenter av föga smickrande slag, superhögern. En höger som inte drar sig för att ljuga och bedra helt öppet och sen göra anspråk på att vara konstruktiva.

Att M vann valet på ordning och reda i Sveriges ekonomi är en extrem förenkling till att börja med. Enligt SCB var skolan, jobben och ekomonin väljarnas tre viktigaste frågor i nämnd ordning. Uvell är säkerligen fullt medveten om detta fast det passar ju inte hans artikel och samtidigt vet han att majoriteten av läsarna inte har en aning om hur det förhåller sig, med andra ord, upplagt för halvsanningar. Förtroendefrågan för partiledaren, att 45% av moderatväljarna tyckte att partiledarfrågan var den viktigaste för deras val av parti, ignoreras även det. Samma siffra för Sahlin var 18% vilket talar sitt tydliga språk, firma Reinfeldt & Borgs personligheter var en stor anledning till valsegern för M.

Dravlet om journalister och "eliter" är välkänt hägglundianskt, vem minns inte "Verklighetens folk" och den hemska "kulturvänstern". Ett veritabelt skitsnack och direkt lögnaktigt. DN, SvD, Expressen, GT och SDS är alla högertidningar, Aftonbladet står som enda tidning i något som kan påstås vara progressiv terräng. Men med tanke på t ex Lena Melins konsekvent nerskrivning av S kan man starkt ifrågasätta nyttan av denna tidning. Även detta är Uvell fullt medveten om men varför tala om sanningen när det inte passar?

Men visst har Uvell några poänger också, även om artikeln innehåller fler halvmesyrer än dom jag räknat upp. Alliansen har ett problem i att M kannibaliserar på småpartierna och för Reinfeldt är det en delikat uppgift att själv växa utan att parasitera på övriga alliansmedlemmar. Fast som man ser när M får tillräckligt med mandat så spelar det ingen större roll, makten hägrar så varför bry sig? Och att det därför kan bli en Pyrrhusseger har Uvell helt rätt i.

Det gör ont när knoppar brista eller hur man nu ska säga

Som alla andra delar av det socialdemokratiska partiet har även vi i Staffanstorp bestämt oss för att börja arbete mot förnyelse och även föryngring. Förnyelse i politiken, förnyelse i partiet och förnyelse i vårt sätt att arbete. Hur vinner vi väljarnas förtroende, hur ska vi utforma mandatperiodens organisation och även bortom dom fyra åren?

Det är väldigt intressant men även väldigt frustrerande att sitta och arbeta med detta. Det finns många goda idéer och det finns några mindre goda idéer. Att förutsättningslöst diskutera förändringar är inte helt lätt, det skapar många tankar och ett visst mått av spänning. Vi får hoppas att även Staffanstorps AK kan landa i något nydanande och konstruktivt.

En ren information

Jag har fått förlängt förordnande som politisk sekreterare i Helsingborg. Det innebär att jag kommer att arbeta som politisk sekreterare på heltid i staden under mandatperioden. I mitt uppdrag kommer jag även att arbeta en del för MP och V pga den överenskommelse som dom rödgröna i staden gjorde innan valet. Det ska bli mycket intressant och den är en stor utmaning för mig som jag givetvis ser fram emot.

"Illusionen om Gud" av Richard Dawkins

För några månader sen fick jag ett boktips av en god vän. Boken det gällde var "Illusionen om Gud" av den brittiske ateisten Richard Dawkins. Jag läser som bekant en del och det tog ett tag innan jag kom fram till IoG i hyllan men nu när jag läst den retar jag mig nästan på att jag inte tog tag i den direkt. Vilken bok!

Min vän och kamrat liknade boken vid Howard Zinns "Det amerikanska folkets historia". Inte i handling eller sak men i funktion och övertygande argumentation. Boken slår nämligen på ett fantastiskt sätt sönder föreställningar, och vanföreställningar, om religion och om Gud precis som Zinns bok slår sönder det samma om den amerikanska nationen och dess historia. Dawkins förklarar över tio kapitel varför hela idén med en Gud är befängd och varför vetenskapen ständigt äter upp dom domäner där religionen tidigare dominerade.

Dawkins menar också att den intuitiva respekt som vi känner inför just religiös tro är osaklig och helt felaktig. Varför är det ok att tro på en form av Jahve, och dessutom erhålla okränkbar respekt för detta, medan någon som tror på gröna gubbar eller gubben i månen anses tokig och avfärdas bryskt?

Den största förtjänsten i boken är Dawkins parallell mellan fundamentalism i olika religioner. Han använder sig bland annat av termen "amerikanska talibaner" och påvisar stora likheter mellan fanatiska muslimer i Afghanistan och dito kristna i USA. Hatet mot t ex homosexuella, relationen mellan män och kvinnor samt synen på icketroende är starkt förenande mellan dessa två grupper. Något som allt som oftast glöms bort eller så är folk helt enkelt inte medvetna om det.

Jag rekommenderar boken starkt. Den är inte helt lättläst och den är fylld med olika begrepp men även om man ibland får googla en del ord så är det mödan värt. Dawkins är utan tvekan en fullpoängare.

Intressant notering

Det är intressant var många troll man sluppit bara för att man började granska kommentarerna innan dom publiceras.

Den moderata Björnligan

Alltså vilket gäng dessa moderater är. Man blir nästan tagen av alla vändor som detta partis företrädare har varit med om sen 2006 och det är ett under att firma Reinfeldt & Borg lyckas hålla upp fasaden av "statsmannaskap" och förtroende. Att folk har förtroende för den ständigt duckande Reinfeldt kan jag på något märkligt plan förstå. Karln är skicklig, inget snack om saken, men resten av besättningen liknar snarare Björnligan än en partiledning.

Bara för att tydliggöra det hela kan man rabbla upp dom fyra senaste vändorna:

1. Sommarens charmgosse var Sven-Otto Littorin. Huruvida han faktiskt köp sex eller inte kan man diskutera i evigheter, sanningen lär vi aldrig få reda på. Men omdömeslöst bör man väl i alla fall kalla hela affären.

2. Björnfarfar själv, Carl Bildt, är kanske den störste skurken av dom alla. Jag säger kanske för han är ju "bara" inblandad i en utredning om folkrättsbrott och än så länge är han ju inte dömd. Bildt var dessutom klok nog att avgå som styrelseledamot från dom bolag som han satt i när han blev minister. Något som andra moderater uppenbarligen inte följt i praxis.

3. Den moderata motsvarigheten till Laila Freivalds, Ulf Kristersson, kastar väck behövande i diakonin och roffar åt sig lägenheter utan att se några problem i det. Dessutom är det han som enligt envisa rykten har lärt Reinfeldt att ducka i alla jobbiga intervjuer. "Bättre fly än illa fäkta" är alla ligors heliga devis och Kristersson är läromästaren i gänget.

4. Sist, men inte minst, har vi Sofia Arkelsten. Nu under utredning för mutbrott, förvirrad i sina roller, försöker ducka men kommer inte riktigt undan. Pappa Reinfeldt försöker gjuta olja på vågorna men som vanligt är han som en gås, vattnet rinner av honom men alla runt omkring blir dyblöta och sjunker. Frågan är hur länge Arkelsten kan hålla sig flytande.

Nu tänker ni säkert, "alla dom där i början av förra mandatperioden då" eller "varför är inte t ex Tobias Billström med på listan", och det är rätt. Det finns fler, Björnligan är väldigt stor som ni vet. Men jag har bara tagit några exempel och att lista alla brottsmisstänkta moderater eller dom som handlat klandervärt och för egen vinning vore ett gigantiskt projekt. Och det har jag inte tid med just nu.

Sofia kanske skulle bli Hasse

Journalister är fantastiska. Dom är mästare på att gräva fram saker och gör sen allt dom kan för att slå mynt av allt från lägenheter och barnflickor till cannabis och dildos. Har du gjort något fel i livet lär det komma fram. Preskriptionstiden är extremt subjektiv, lika så straffskalan som tillämpas. Somliga åker ut med huvudet före, andra tas till nåder. Någon konsekvens råder aldrig.

Nu är det nye partisekreteraren i M, Sofia Arkelsten, som är i blåsväder. Fast någon orkan är det knappast, först och främst för att hon inte är den förste och definitivt inte den siste politikern som blir bjuden på olika arrangemang av mer eller mindre hyggliga företag och organisationer. För det andra är hon borgare vilket ger ett helt annat skydd från det mediala drevet än om hon vore något annat. För det tredje är hon inte någon minister och när det gäller "mindre betydelsefulla spelare" av typ riksdagsledamöter, partifunktionärer och dylikt kan många glida undan med rätt mycket innan det blir några större konsekvenser. Jag har full förståelse för detta och kan tycka det tredje argumentet är det viktigaste. Därför har jag också varit ganska lugn i båten dom gånger det kommit fram olika "skandaler" om såväl borgare som andra. Folk gör misstag och det får man acceptera.

Sen är det självfallet ett stort problem att ett bolag som Shell bjuder nyckelpersoner på resor, hotell och middagar för att framföra sin lobbying. Det blir väldigt märkligt och när man sen betänker att just det bolaget råkar dyka upp väldigt frekvent på personens personliga blogg blir läget än mer skumt. Fast som sagt, det lär inte få den minsta konsekvens och skulle några frågor komma är det ju bara för statsministern att låta bli att svara på dessa. Det har han gjort förr.

Tipset till Sofia Arkelsten, och alla andra för den delen, är ju att följa förklädnadsmästaren i fotspåren och skaffa sig ett alterego. Då kan man alltid skylla på det och sen är saken biff. Sofia får bli Hasse helt enkelt.

All by ourself

Igår pliktskyldig budget, idag det ganska väntade uppbrottet. Det kom tidigare än jag trodde men å andra sidan har jag inte haft någon som helst insyn i det hela och en lekmannagissning är sällan mycket värd. Som väntat kommer också massor av analyser och borgarna gnuggar givetvis händerna i förtjusning över utvecklingen. Men frågan är vad som nu kommer att ske.

S får inte hamna i samma återvändsgränd som förra mandatperiodens rådslagsarbete var. Det måste till en förändring av politiken, inte mer av samma gamla förlorarpolitik. Förändring med riktning vänster och förnyelse i form av företrädare som vågar säga dom sanningar som svider.

Mer än så tänker jag nog inte säga just nu om saken, det finns som sagt många andra att läsa, have fun!

Får avsluta med en sång som passar för fortsättningen också:

Då kan vi riva Östermalm och Bjuv också

I Danmark har man nu fått för sig att sociala problem försvinner om man river tegel-, betong- och plåtstrukturer på vissa specifika geografiska platser. Dessa platser har döpts till "ghetto" och syftar på invandrartäta områden av typ Rosengård eller Rinkeby. Problemet med benämningen ghetto, rent språkligt, är att det härstammar från en "judestadsdel" och i lite vidare tolkning "isolerat bostadsområde". Att benämna ett område som Rosengård för "judestadsdel" blir nästan lite skrattretande med tanke på hur den demografiska profilen på området ser ut med hänsyn tagen till religiös tillhörighet. Men visst, namnet spelar ingen större roll. Det är sakfrågan det handlar om.

Då ställer man sig givetvis frågan vad sakfrågan egentligen är. För som jag tidigare skrivit om är det där snacket om "integration" bara en chimär. Det är struntprat rent ut sagt att en människor inte är en del av samhället bara för att han eller hon inte pratar ett visst språk och några empiriska belägg för att horder av människor med annan nationell tillhörighet än den, i detta fallet, danska skulle sitta isolerade i lägenheter och titta på Al-Jazeera har i alla fall inte jag sett. Däremot finns det många arbetslösa men det är knappast ett problem som löses med att man river folks bostäder. Tvärtom leder det till ökade problem och större otrygghet.

Sen är frågan varför det bara är vissa "isolerade bostadsområden" som ska rivas. Om man nu menar allvar med att alla ska delta i samma sociala kontext i varje given stund bör man rimligtvis även riva Vellinge eller Östermalm. Eller varför inte Bjuv eller Bromölla? Snacka om ställen med gott om introverta och segregerade människor som i alla fall i senaste valet röstade väldigt märkligt om dom nu ska anses vara "integrerade" och myspysigt öppensinnade.

Nä, att riva bostäder är helt fel väg att gå. Att rusta upp däremot och att bygga nytt i samma områden samt att öka incitamenten för människor att flytta till olika platser i vårt avlånga land är helt rätt. Men för det krävs öppenhet även från dom som är etablerade i samhället, det krävs jobb och det krävs tolerans för olikheter. I Danmark, som påstås ha en så bra arbetsmarknad och som har väldigt små avstånd, borde dessa förutsättningar vara mycket goda. Problemet där är att man har ett gäng introverta fascister i sitt Folketing och att dom demokratiska partierna har stått handfallna med mössan i hand inför detta svarta hot. Något som knappast gjort saken bättre.

Pliktskyldig budget och tankar på förändring

Rödgrön budget med en känsla av uppgivenhet. Ja, det är nog en ganska bra beskrivning av läget i oppositionen just nu. En upprepning av slagorden från valrörelsen och ett politiskt alternativ som svenska folket sagt nej till en gång redan. Pliktskyldigt fullgörs samarbetet men någon glöd ser man inte skymten av. Och konstigt vore väl det väl annars, vad finns där att glädjas över?

På sätt och vis handlar det om att slicka klart såren. Det rödgröna samarbetet som var klämkäckt och poppigt innan valet är nu mer en hämsko för oppositionen samtidigt som det hela vållar enorma tankeproblem inför framtiden. Kan man vinna valet 2014 utan ett samlat rödgrönt alternativ och hur ska det i så fall gå till? Svaren lär vi få från bland annat kriskommissionen men var den landar kan man ju undra.

För S handlar det om att återupprätta sin egen politik och om att föra fram en ny vision för Sverige. I denna vision måste människor känna igen sig och dom måste även se vinster både för sig själva men även för samhället. Frågan är var man kan göra inbrytningar som verkligen betyder något för medelklassen. Utan den vinner vi inga val samtidigt som vi inte ensidigt kan fokusera på den samma. Jag tror att arbetsrätten är ett område där vi kan bryta in och skapa tydlig kontrast mellan dom två politiska alternativen. Kanske är det dags att ta upp diskussionen om arbetstiden?

Jag tror inte på sextimmarskravet. Det är orealistiskt. Men varför inte börjar röra sig neråt i små steg? Sju och en halv timme, samma lön. Där har vi en fråga och ett krav som det garanterat skulle bli enorm strid om, borgerligheten har väl aldrig varit med på sänkningar av arbetstiden och dom lär inte börja med att vara det nu*. Och vem skulle säga nej till en halvtimme mer av egen tid? Det var ju i kölvattnet av den stressade storstadsbon som hela butlerdiskussionen uppkom.

Givetvis kan inte arbetstiden allena föras fram, det måste kopplas till en större diskussion om kollektivtrafik, stadsplanering, företagens vinster, maktfördelningen i samhället och mycket mer. Men det är en tanke att bygga vidare på som är betydligt mer eldig än den ansiktslösa budget som presenterades idag.


* Möjligt att något borgerligt parti någon gång har röstat för en arbetstidssänkning men mig veterligen har Högerpartiet, sedermera Moderaterna, inte gjort det.

För den som blir utan uppdrag

I helgen hade, som jag berättade i lördags, det skånska socialdemokratiska partidistriktet sin valkonferens för regionala uppdrag. Där utsågs dom som ska företräda socialdemokratin i Region Skåne dom nästkommande fyra åren. Det konstaterades med sorg i rösten att vi nu förlorat en stor del av dom platser vi haft under många år och att det är ett hårt slag mot partiorganisationen. Argumentet är bland annat att många som vill göra en insats för S nu inte får den möjligheten. Detta argument har jag lite svårt att ta till mig.

För det är inte i regionala nämnder och styrelser som val vinns. Det är genom enträget partiarbete som politiken skapas och där den formuleras för väljarna. Den introverta syn som vi politiker ofta har, att debatten i fullmäktige inför budgeten år X skulle vara avgörande, är lite naiv och självgod. Visst är debatten viktig men för den vanlige väljaren, som ska avlägga sin röst vart fjärde år, är det mycket viktigare vad som sägs i media eller vad som sägs i samtalet med valarbetaren samt hur partiets budskap ser ut i vardagen för att avgöra var rösten ska hamna.

Därför borde alla dom som inte får plats i den parlamentariska delen av partiarbetet snarare se det som en möjlighet att hjälpa till mer i själva partiarbetet på marken. All den tid som lagts på att läsa handlingar och på att sitta på möten kan nu läggas på att möta väljare i mellanvalsperioden och på studiecirklar för att diskutera fram den nya politik som måste till för att berätta en trovärdig och för väljarna appellerande historia om framtidslandet Sverige.

Men vi får väl se, det arbetet är i dom allra flesta fall helt ideellt och det gör att många drar öronen åt sig. Dessutom är det av någon anledning ofta andra som ska springa benen av sig i valet för att några ska få sitta kvar på sina stolar i olika nämnder och styrelser. För den vanlige partimedlemmen kan det där te sig lite märkligt. Folk som man knappt sett i valrörelsen är plötsligt väldigt aktiva när det är dags för parlamentariska uppdrag. Undra hur det kommer sig?

Det var en gång ett land

Jag ska berätta en saga och jag vill att ni inom er försöker se sagan inom er. Försök tänker er in i hur sagan skulle vara om den var på riktigt.

Det var en gång ett land för inte allt för länge sedan. I landet satt det ledare som berättade för folket att just deras folk var utvalda och att Gud stod just detta folk bi. Därför ansåg sig detta land ha rätten att påtala för andra länder hur dom skulle leva sina liv. Detta trots att andra länder inte ville ha den hjälpen och trots att andra länder inte hade samma gudar som just det första landet hade. Vilken rätt hade andra länder att ifrågasätta det av Gud utvalda folkets rätt sa landets ledare?

Landet startade därför ett antal krig, allt i Guds och nationens namn, för att sprida sitt eget budskap över världen. Problemet var bara att landet inte riktigt levde som man lärde och själv hade man t ex stora problem hemma med korruption, brottslighet, extrem fattigdom och stora klyftor. Det fanns en elit som verkligen levde flott, sen fanns det en grupp som var mitt emellan och som hade det ganska bra men väldigt tufft pga all korruption och systemets kalla hand och sist fanns det en stor grupp som verkligen inte hade det bra alls. Denna brokiga grupp var ingen enhetlig grupp utan bestod av alla sorters människor, vita, svarta, latinos, asiater och alla möjliga människor. Men landet brydde sig inte om detta, för landet var av Gud utsänt för att pådyvla världen sitt sätt att leva och tänka.

Landet använde hemska metoder när det gick i krig. Landet hade nämligen varit i krig många gånger och fast man lovade och svor på att det skulle vara ett bättre och mer rättfärdigt krig denna gång visade det sig att landet faktiskt ljög. Men att landet begick en synd spelade ingen roll, det viktiga var att andra följde landets budskap, inte att landet gjorde det själv. Ännu mer märkligt var detta land eftersom när landet grundades så grundades det av folk som tyckte att Gud inte skulle ha med landet att göra. Det skulle vara upp till var och en att bestämma vilken gud som skulle tillbedjas. Dock hade landet drabbats av extrema fundamentalister som även om dom ljög skulle berätta för andra hur man skulle leva sitt liv. Och dessa fundamentalister sa dessutom att dom gick i krig för att försvara sig mot andra fundamentalister. Men precis som med korruptionen vägrade man erkänna att man faktiskt hade samma problem i sitt eget land.

Nu ska jag inte fortsätta berätta den här historien längre även om den kan göras mycket längre och mycket fylligare. Jag ber er bara om en sak till, det är att ni blundar och tänker tillbaka på sagan. Och precis när ni tänkt klart på sagan så vill jag att ni sist av allt tänker en sak till, att landet heter USA.

För den som vill läsa mer finns det gott om material att plöja igenom.

Valkonferens och demokrati

Idag sitter jag på valkonferens för regionala uppdrag uppe i Kristianstad. Det är en väldigt massa uppdrag som ska väljas och jag kan ju inte påstå att jag har stenkoll på vad allt innebär. Intressant ur demokratisk synpunkt är att vi i S drar ihop över 300 ombud för att diskutera fram namn och vid behov votera om dom samma. Ur ett demokratiska perspektiv är detta mycket bra och ställer man det i relation till hur demokratin fungerar, med förankring neråt i partiorganisationen, kan man ju konstatera att S ligger i framkant i förhållande till många andra partier.

Go East KD!

Charlie Weimers kräver förnyelse av KD-ledningen och ger Göran Hägglund ett år på sig att fixa biffen. Vad som händer sen talar han inte om men den som lever får väl se. Hur som haver menar Weimers att KD nu måste börja föra riktig kristdemokratisk politik. Vad det är vet nog inte Hägglund då han uppenbarligen tycker att KD ligger helt rätt. Kanske Charlie menar att KD ska ta efter dom riktigt kristdemokratiska kompisarna i Finland. Där har det ju gått lysande med lite gammal väl beprövad kristdemokratisk retorik.

Hägglunds predikan klingar ihålig och falsk

Vårdköerna och vårdgarantin var en av valets stora frågor. Moralmannen Göran Hägglund predikade kömiljardens evangelium från talarstolen i plenum och journalisternas okritiska granskning av fakta bidrog till att skapa en nästan himmelsk aura kring socialministerns mirakel med den svenska vården. Att det sen var dubbel bokföring och att det fanns andra förklaringar till att läget såg ljust ut var det ingen, mer än oppositionen, som tog notis om.

Nu, när krisens effekter slår rakt in i den svenska välfärden, så passar det sig att skriva snyftreportage om dom som blir lidande av Hägglunds predikan. Att det beror på dom 25 000 som sagts upp inom välfärden dristar man sig inte till att säga rakt ut men det är i alla fall ett fall framåt.

Att Hägglunds saga har fler brister är dessutom knappast till hans fördel. Den bejublade valfriheten, som borgerlighetens företrädare skriker sig hesa om, har tydligt visat sig vara en chimär och i kombination med privata sjukförsäkringar och segregerad vård där vårdbolagen sätter spelreglerna går den svenska välfärdens paradgren, sjukvården, mot en oviss framtid. Och i förarsätet sitter en man vars etiska riktlinjer kommer ur den bok som hans alliansbroder major Björklund vill undervisa lite extra om. Jo jag tackar jag.

Två politiska filmtips för den intresserade

Som några av er känner till har jag väntat på en operation och i onsdag var det dags. Operationen verkar ha gått bra, jag har inte speciellt ont (just nu) och är relativt pigg. Men det har inte hindrat mig från att dega lite och i samband med detta deg har jag sett två filmer.

Den första jag såg var "The last king of Scotland" med den alltid lika bra Forest Whitaker i rollen som den ugandiska diktatorn Idi Amin. Filmen är verklighetsbaserad och handlar helt enkelt om Uganda under 70-talet och Amins terrorvälde. Jag måste säga att jag tyckte filmen var riktigt bra och jag blev uppriktigt förvånad att en så grym historia kan skildras så relativt oblodigt. Visst är det säkert medvetet att inte visa exekutionspatruller på landsbygden som skjuter oskyldiga bönder och ibland kan jag väl tycka det blir lite ytligt när sådana passager inte finns med. Men trots detta lyckas filmen på ett bra sätt fånga den ångest, panik och skräck som en diktatur skapar och för alla oss som tror på frihet och demokrati är filmen en stark påminnelse om våra djupt förankrade känslor.

Film nummer två blev "Milk" som handlar om den amerikanska politikern Howard Milk och hans kamp för homosexuellas rättigheter i USA under 70-talet. Milk var själv homosexuell och rollen besätts av Sean Penn på ett helt makalöst sätt. Den närvaro och den övertygelse som Penn visar upp i filmen är fantastisk och man känner verkligen för dennes kamp för mänskliga rättigheter för alla. Filmen är även den verklighetsbaserad och när Milk blir mördad och dom homosexuella i San Fransisco marschera till hans minne känns det oerhört starkt i samma hjärta som nyss känt för Ugandas folk och alla förtryckta i tredje världen.

Det som förenar dom två filmerna är just kampen för utsatta, på extremt olika sätt men ändå samma känslor. Så om ni nu skulle bli opererade nån gång eller kanske bara känner för att se några bra filmer rekommenderar jag dessa två rullar starkt.

Lasermannen version 2010, föga förvånande

Parallellerna börjar nu komma i både kvällspress och morgontidningar. Lasermannen version 2010 och liknelsen är fullt rimlig. Att polisen själv inte vill göra denna liknelse fullt ut förstår jag, dom har sitt uppdrag och det gynnar knappast deras arbete om panik sprider sig, men för oss som står bredvid är det givetvis nära till hands att se likheterna.

Då, Ny demokrati, nu Sverigedemokraterna. Då Stockholm, nu Malmö. Då nationell ekonomisk kris, nu internationell ekonomisk kris. Lägg där till intensiv debatt och diskussion från t ex borgerliga partier om dom så kallade problemen med vissa kulturella och etniska grupper och det är inte det minsta konstigt att någon psykiskt labil dåre får för sig att dra sitt strå till stacken. Vi mot dom i sin förlängning, fascismens väsen i klarhet.

Vi får avvakta och hoppas att polisen faktiskt får fart under fötterna nu och sen måste det till en skärpning bland politikerna. Det måste vara slut med att måla ut kulturer, religioner eller etniska grupperingar som problemet. Fast jag har ju svårt att tänka mig att fascisterna i riksdagen gråter floder över att någon nu tagit upp deras kamp på ett mer handgripligt sätt eller när får vi se deras ledare stå och vädja till sin närbesläktade åsiktsfrände att lägg ner vapnet och ge sig till känna?

Klokt av Netrootskamraterna

Socialdemokratins så kallade kris väcker många känslor och tankar till liv. Var man än vänder sig idag inom partiet diskuteras valnederlaget och miljoner anledningar till varför det gick som det gick. Mycket av det man hör är ganska ihåligt och själva kärnan till krisen sägs ligga någon annanstans än i själva politiken. Samarbetet med V och MP, Monas partiledarskap eller LO:s frånvaro i valrörelsen är tre snabba och enkla svar som ges till varför vi förlorade. Men ytterst sällan hör jag någon som pratar om idéerna och ideologin.

Vi har i socialdemokratin ända sedan Kjell-Olof Feldts dagar gått mot mitten. På 80-talet förlorade vi mark till nyliberalerna och dammluckorna öppnades för 90-talets omläggning av samhällsstrukturen. Krisen gjorde inte saken lättare, analysen var färgad av mittfåran och konsekvensen blev att vi idag får stå och försvara reformer som inte är genuint socialdemokratiska. När sen 2000-talet inträdde saknades berättelsen, historien hade liksom ingen fortsättning och valet 2002 vanns på nåder av en snilleblixt om maxtaxa. På sätt och vis en liten bit av den berättelse som måste föras fram för att vinna väljarnas gunst men utan ett större sammanhang blir det bara ett fragment i en annars färglös saga.

Göran Greider har helt rätt när han talar om att förnyelse inom socialdemokratin har varit synonymt med att gå mot mitten, lika så har mina Netrootskamrater rätt i att kriskommissionen som tillsats av partiledningen är en manifestering av rådande strukturer och normer. Man kan ju t ex undra varför det inte har gått ut en nomineringsrunda till arbetarkommunerna runt om i landet. Jag förstår att paniken är ganska stor och att behovet av att visa förment handlingskraft är påträngande men genom att inte gå till sin rörelses rötter förbigås folkrörelsetanken och det stärker ju inte partiledningens ställning ute bland medlemmarna.

Som man ropar får man svar sägs det och kamraternas invändningar är kloka. Man ska givetvis inte döma ut något innan det är prövats och då jag känner några av dom som ska sitta med i kriskommissionen vet jag också att det är ytterst kompetenta kamrater som är tillsatta. Fast visst finns det orosmoln och där finns även en del som försökt men misslyckats kapitalt just därför att dom inte hållit sig till vänster utan lockats av den fördärverliga mittenfåran.

S kan ta initiativet i Afghanistanfrågan om man bara vågar ta chansen

Veckans stora snackis har av förklarliga skäl blivit Afghanistan. Det är tragiskt att ett dödsfall är upprinnelse till debatten men det verkar vara det enda som riktigt kan fånga den tragik och dom problem som finns i hela frågan. Ond bråd död är vad som verkar i folkledens åsikter, så var det i t ex med opinionen mot Vietnam, och som vi vet har historien en märklig förmåga att upprepa sig.

Nu försöker dock regeringen vinna poäng på frågan och lägga över ansvaret på oppositionen. Borgfred ska råda, breda överenskommelser ska slutas på borgarnas premisser och den som inte vill vara med sägs vara oansvarig. Hur man i minoritetsställning kan vara så kategoriska är märkligt. Dessutom måste man sätta ett stort frågetecken kring utrikesminister Carl Bildts förmåga att faktiskt göra objektiva bedömningar i en sådan här fråga. Han är trots allt under utredning för folkrättsbrott och att i ett sådant läge uttala sig med självsäkerhet och illa dold narcissism är högst anmärkningsvärt.

Sen är frågan hur S ska agera och vad Urban Ahlin kommer att göra. Ligger överenskommelsen med MP och V kvar eller kommer S att svika samarbetet? Jag hoppas innerligt att man väljer linjen med ett tillbakadragande, kongressbeslutet från 2009 är förlegat och det vore inte trovärdigt att nu backa bandet för att plötsligt ställa upp på förlängt mandat och utökad trupp. Med detta i minne måste regeringen foga sig efter det faktum att en uppslutning i riksdagen bakom en kompromiss är en delikat balansgång. Initiativet ligger alltså hos S, om S bara vågar gripa tillfället och ta chansen.

Skatteplanering och privatekonomer i TV

Det här med perspektiv är som sagt något jag gillar och idag kommer det ytterligare en sån där ögonöppnare. Riskkapitalister skatteplanerar och undanhåller på så sätt 10 miljarder från den svenska statskassan. I fackpressen kallas det "smart" och visst är det kreativt att hitta luckor i lagen men det är fortfarande bedrägligt och jag gillar det inte. Fast jag har svårt att tänka mig att regeringen springer benen av sig för att täppa till dessa luckor. Här är det ju trevliga företagare och inte hemska sjukskrivna det handlar om och då är ju läget ett helt annat.

Ytterligare en liten fundering på måndagslunchen gäller också ekonomi på sitt sätt. Hur kommer det sig att det alltid är privatekonomer från någon av dom större bankerna som ska vara experter i TV när olika ekonomiska fenomen ska förklaras? Om valresultatet ska diskuteras tar man dit en statsvetare, om sociala frågor ska diskuteras tar man dit en sociolog eller dylikt och ska man tala om medicin tar man dit en biolog eller någon annan naturvetare. Gemensamt för dessa brukar vara att dom är knutna till en högskola eller ett universitet, möjligen något institut eller en stiftelse, och det kan hävdas någon slags objektivitet och opartiskhet. Därför blir det ruskigt märkligt när det står någon snubbe från SEB eller Swedbank och förklarar finanskrisen eller ränteförändringar samt hur valutasvängningarna påverkar oss.

Klassiskt är "ja det blir kanske lite mer pengar i semesterkassan" eller "bolåneräntorna ligger nog stilla ett tag framöver". Att arbetslösheten riskerar att skena iväg om svensk exportindustri får problem nämns i periferin och sopas lite lätt undan som frågor av för stor karaktär. Med vilket syfte och med vilken legitimitet står alla dessa bankanknutna privatekonomer i rutan? Jag har svårt att tänka mig att t ex Swedbank, som har stor del i exempelvis krisen i Baltikum, står där och kritiskt granskar sina egna förehavanden. Och det kan väl inte vara så att varje ekonomiprofessor i hela landet är upptagen varje gång SVT eller någon annan ringer och vill prata ekonomi?

(Merkel)iga uttalanden från Tyskland

Så visade sig den tyska högerledaren Angela Merkel från sin sanna sida till slut. Från att vara ansvarsfull politiker med förmåga att navigera i den politiska mittfåran hoppade hon över till en betydligt mer, utifrån hennes partibetäckning, klädsam retorik. Och givetvis gör hon detta för att vinna lättvindiga missnöjesröster och för att anpassa agendan efter stämningarna som råder i dom europeiska högerleden. När ledaren för Europas största ekonomi väljer att anamma en brunslaskig retorik öppnar hon också dörren för betydligt mörkbrunare element och som tysk borgerlig politiker borde hon om någon vara medveten om varthän den vägen leder. Men icke, den konservativa analysen lyckas inte förse henne med några andra svar än dom fördomsfulla och introverta antihumanistiska argumenten som högern alltid tar till när deras bristfälliga ekonomiska argumentation fallerar. För SPD är det nu upp till bevis, ska man falla i den danska fällan och anamma delar av den taskiga retoriken eller ska man polarisera det politiska fältet genom en stark polemik i frågan?

Med detta för ögonen blev jag dessutom positivt överraskad av DN:s ledarsida idag. Den annars ganska tafatta synen som denna tidning företräder vad gäller analyser lyckas för en gång skulle nå en stunds klarsynt insikt om hur verkligheten är beskaffad. Glädjande men förvirrande. När t ex jag ger andra svar på vad det handlar om möts jag allt som oftast av hårda ord som naiv broiler, enfaldigt dum och ibland rent av något så högtravande som landsförrädare.

Kritiken som framförs av samma ledarsida, att dom etablerade partierna inte förmått ge något svar på frågorna, är i viss utsträckning befogad. Visst har även t ex socialdemokratin gått på defensiven i frågan. Men samtidigt är det milsvid skillnad mellan den defensiva hållning som socialdemokratin intagit i frågorna och den direkta flörten och eftergivenheten som den svenska högern har visat. Merkels uttalanden banar dessutom vägen för den i frågan ganska tystlåtne högerledaren i Sverige. Hur länge dröjer det innan han står och predikar sitt avståndstagande från ickekulturkristna i allmänhet och den muslimska sfären i synnerhet?

I Afghanistan kan ingen höra dig gråta

Då har det skett igen. En svensk soldat har stupat i Afghanistan och återigen ropar regeringen på slutna led och okritiskt stöd bakom insatsen. Den så kallade fredsinsatsen av idag är mer av "...närmast krigsliknande förhållanden" och varför minister Tolgfors kallas för "försvarsminister" kan man ju undra. Hans stora avtryck i sin samtid är hans hårdnackade stöd till det krig som förs och att nu offra mer än en handfull svenska soldater på detta krigs altare rör inte honom i ryggen.

Urban Ahlins uttalande i DN känns inte mycket bättre det. Under valrörelsen var det Jan Eliasson som stod och debatterade frågan om ett tillbakadragande med Carl Bildt i Aktuellt. Ahlin såg i alla fall inte jag en skymt av i valrörelsen och om det hade att göra med synen på Afghanistan vågar jag inte spekulera i.

Åtta långa år av krig, situationen är idag värre än på mycket länge och den afghanska armén borde efter så lång tid vara betydligt mer redo än vad den verkar vara. En revision av vad man egentligen sysslat med vore på sin plats. Sen kan man ju diskutera om det verkligen är i Afghanistan som världens I-länder behöver ha så stor truppnärvaro i. Med tanke på dom senaste veckornas reportage från t ex Kongo-Kinshasa ställer jag mig frågande till om FN och dess fredsinsatser verkligen träffar riktigt rätt.

Byt politik när ni ändå är igång KD

Ibland kommer sådana där nyheter som man först bara skrattar åt och mest tror att det är ett skämt. Fast med tanke på att ett stort antal mer eller mindre respekterade tidningar skriver om saken får man väl anta att det är på allvar. Jag tänker givetvis på diskussionen kring KD och deras eventuella namnbyte.

Man undrar ju hur naiva dom får bli. Tror dom på fullaste allvar att det är namnet som skrämmer bort väljarna? När Socialdemokraterna gör ett katastrofval är det hela politiken det är fel på (enligt samma mindre respekterade tidningar), när KD gör ett dito är det namnet som skrämmer bort folk. I samma logik skulle ju Socialdemokraterna byta namn och vips så var problemet ur världen. I KD:s fall är det väl snarare så att deras existens i nuläget hänger på moderata stödröster och då kan dom heter vad som helst, taktiken är ju den samma.

Men visst, byt namn, gör det. Och byt gärna politik också, när ni ändå är igång.

Ny vice KSO i Helsingborg

Just i detta nu valdes Mikael Skoog till ny vice ordförande i kommunstyrelsen för Socialdemokraterna i Helsingborg. Han efterträder Tomas Nordström som lämnar efter åtta år på posten.

Ganska meningslöst om Bodström

Thomas Bodström är ett kapitel för sig. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till karln. Någon större visionär vad gäller socialdemokratisk politik är han inte och någon ideologisk tyngd företräder han knappast. Men han går hem i många stugor och är modern i sin framtoning. Det som talar emot Stig-Björns tes är väl förmodligen just det faktum att han inte är speciellt förankrad i den ganska stela rörelsen. Det som talar för är kanske behovet av något helt nytt. Viktigt är hur som helst att kretsen precis bakom Bodström, om han blir partiledare en dag, har en enorm ideologisk förankring och att Bodström verkligen kan lyssna på denna grupp.

Men samtidigt, att spekulera i framtida partiledare är ganska meningslöst, så det skippar jag. Vad som retar mig mer är det faktum att massa tid spills på Bodströms vara eller inte vara samtidigt som regeringen monterar ner välfärden och tryggheten. Varför inte skriva om något väsentligt istället?

Ur led är media

Perspektiv på tillvaron är en av dom saker jag tycker om att skriva om. Hur snarlika företeelser hanteras helt olika av t ex media är ett perspektiv som allt som oftast blir mycket intressant att resonera kring. Man måste bara vara beredd på att öppna ögonen lite, något som inte alla är intresserade av. Varför inte behålla ett fördelaktigt status qou?

Idag kritiseras Maud Olofsson av C-politiker på Aftonbladet och avgångskraven kopplas till den politiska omläggning som Maud är ansvarig för. Att jag delar kritiken mot omläggningen är välkänt, huruvida Maud ska sitta kvar eller inte ger jag blanka f*n i. Det är en intern centerfråga så länge det handlar om Centerns interna politiska utveckling. Det jag kan ha synpunkter på, och även tänker ha, är medias hantering av frågan och kritiken.

För att tydliggöra vad jag är ute efter kan man dra parallellen till hetsjakten på Mona Sahlin. Om en sosse så mycket som nös i ett offentligt sammanhang togs det som incitament för att blåsa upp avgångskrav på Mona inom media. Det har varit en "neverending story" sen hösten 2008 och borgerlig media har skrivit spaltmeter om saken. Idag när C-politiker kräver Mauds avgång hittar jag inget om saken i varken Expressen, DN eller Svd för att bara ta tre exempel*. Däremot berättar man att Jöran Hägglund, mannen som Trollhättan definitivt inte gillar, ska lämna politiken och att han minsann har fått några erbjudanden att fundera över.

Det blir uppenbart att den mediala arenan är helt satt ur spel som kritisk granskare av politiken i Sverige när man betänker denna typ av små men ändå avgörande frågor. Agendan sätts idag av media på ett helt avgörande sätt och genom att tydligt sålla i informationen till allmänheten skapas sanningar som många läsare tar för givet. Ett enormt problem med effekter som vi idag förmodligen bara ser början på.

Ett annat exempel är Uffe K och hans lägenhetsaffärer. Det räcker att säga Laila Freivalds och ni förstår förmodligen precis vad jag menar.

*Nätupplagan

Vadå integrationspolitik?

Jag hade en mycket intressant diskussion häromdagen angående det som kallas "integrationspolitik". Frågan handlade i huvudsak om vad just "integration" innebär. Enligt SAOL på Internet betyder ordet "förena el. sammanföra, samordna; fullständiga genom införlivning". Om man ska tolka det lite lätt innebär det att någonting ska smälta samman med något annat. Om då "invandrare" ska införlivas i samhället innebär det att dessa ska förenas med det som anses "svenskt". Men vad i hela friden är det och vad betyder det?


Diskussionen jag hade ledde fram till ett konstaterande att integration är ett helt tokigt ord. För vadå integrera och vad är det som skiljer en person med ett medborgarskap från ett annat och vem avgör när någon är integrerad? Hela begreppet blir felaktigt eftersom diskussionen hela tiden handlar om vad "invandrarna" ska göra för att bli del av det svenska samhället. Diskussionen handlar inte om att "förena" den handlar om att anpassa, om att assimilera, människor som inte är som "vi" till att kunna vara en del av "vi". Assimilering är alltså ett betydligt bättre ord för att benämna vad som syftas med diskussionen men om man använder det ordet blir det plötsligt smärtsamt påtagligt vad det handlar om.


Nu är där säkerligen många som säger "vadå, man måste kunna svenska språket för att vara en del av svenska samhället". Nej, givetvis måste man inte det. Åk till Kina, Indien, Finland, Ryssland, Belgien eller vad som och du ska se att det går alldeles utmärkt att tala olika språk men ändå vara ett land.
Då säger någon "ja men dom ska inte leva på bidrag". Nä, givetvis ska INGEN leva på bidrag i den perfekta världen. Men "svenskar" lever på bidrag, "svenskar" fuskar också, men när en svensk fuskar anses det inte vara ett integrationsproblem. Då är dom arbetslösa eller dylikt, något som inte gäller för invandrare tydligen.


Sen ställer jag mig frågande till myten om "dom sitter hemma i sina lägenheter och tittar på Al-Jazeera hela dagarna och lär sig inte svenska". Kan någon vara vänlig och ge mig vetenskapliga bevis för att det sitter horder av människor från andra länder i svenska förorter och ser på TV utan att röra sig i det svenska samhället? För om dom inte är en del av samhället kan dom ju inte heller gå och handla på ICA, spela fotboll i parken eller fira födelsedagskalas på söndagar. För även sånt ingår väl i ett samhälle?
Och kan någon vara vänlig och visa på vetenskapliga bevis för att personer födda i Sverige och som talar svenska språket inte sitter hemma och glor på TV hela dagarna? Det är nämligen en mycket märklig föreställning att när invandrade personer sitter hemma och glor på TV så är dom inte en del av samhället och så fuskar dom men när en svensk sitter hemma och glor på TV är det "fredagsmys". Problemet är nämligen att dom är arbetslösa eller får utbildning, inte att dom inte är en del av samhället för givetvis är alla människor det.

Så där ja

Nu va man hemma igen. Imorgon är det back to business med bloggen.

Precis anlänt till Amsterdam

Nu har vi precis anlänt till Amsterdam och tagit in på hotellet som vi ska bo på. Får se vad vi hittar på nu men mat känns nära till hands. Sen är det dags att bege sig till Amsterdam Arena för att se när Zlatan och dom andra pojkarna spöar vice världsmästarna. 2-1 till Sverige känns fullt realistiskt, eller vad säger du?

En förolämpning som träffar hörnflaggan

Idag har jag lite bråttom då jag ska till Holland för att se svenska landslaget spela mot just Holland imorgon på plats i Amsterdam Därför blir det ett väldigt kort och enkelt inlägg med en fotbollstravesterande rubrik!

Jag får tacka högerblaskan Spegelns "fristående" ledarskribent för hans omnämnande i helgens tidning. Han gör en sammanfattning av hur det borgerliga Staffanstorp kommer att se ut i fullmäktige nästkommande fyra år och där får han även in mitt namn. Inte som borgare då självfallet utan som "radikal" och "nästan vänsterpartist". Vari det radikala ligger vet jag inte och givetvis är jag nästan vänsterpartist. Något annat vore ju mycket märkligt för en sosse med hjärtat till vänster. Dessutom lär man sig redan i grundskolan att V och S ligger bredvid varandra på den politiska höger-vänsterskalan och en västersosse ligger följaktligen nära V:s högerfalang.

Visserligen antar jag att Olsson på något sätt ska skrämmas med detta epitet eller försöker få det till någon slags klumpigt subtil förolämpning men tvärtom är det ju smickrande att vara "nästan". Det innebär ju att jag som socialdemokrat ligger helt rätt och om man ska tro Göran Greider, vilket jag tycker att man ska, är det just såna sossar som behövs för den förnyelse som socialdemokratin nu måste gå igenom.

Hur går vi vidare?

Jenny Madestam skrev häromdagen en mycket läsvärd debattartikel på DN Debatt. I artikeln avhandlar Madestam olika anledningar till varför kraven på Mona Sahlins avgång, efter det katastrofala valet för tre veckor sedan, i det närmaste har uteblivit. I alla fall om man talar om krav inifrån rörelsen.

Innan valet haglade avgångskraven ganska tätt. Gott om mer eller mindre framträdande företrädare gapade i olika medier och på diverse bloggar om att socialdemokratin borde byta ut sin partiledare. Nu är det nästan helt tyst och detta lockar givetvis till eftertanke och reflektion. Hur kan man innan valet skrika på avgång och nedvärdera sin partiledare för att efter valet tiga still och sluta upp bakom henne? Logiken är märklig och haltar betänkligt men inte desto mindre är den reell.

Men partiledarfrågan måste upp till diskussion. Är det realistiskt att "förnya" partiet med samma laguppställning? Kan samma ledare bjuda på något nytt och vara trovärdiga i den reformeringen? Och sen måste man värdera det faktum att många väljardiskussioner under valrörelsen fick inledas med en övertalning att man faktiskt kunde rösta på Socialdemokraterna trots att Mona Sahlin är partiledare. Om man sen lyckades övertyga den potentielle väljaren om denna möjlighet hade man inte mycket tid kvar till att diskutera det sakpolitiska innehållet. Tror vi på allvar att det skulle bli annorlunda i en ny valrörelse?

Oavsett var man landar i frågan om Mona Sahlins vara eller inte vara som partiledare måste frågan diskuteras. Det kommer den också göras både i media och internt. Viktigt är att det är den interna debatten som avgör frågan. Annars har vi svaret givet och det svaret kommer inte vara av välvilja till vår fördel, tvärtom.

Jag och Hägglund är nog inte överens om innehållet så fall

Jag har sen jag började blogga använt epitetet "reaktionärerna" istället för "liberalerna" på Folkpartiet och ideligen får man bevis för varför detta epitet är berättigat. Jan Björklund har fört sitt parti åt höger i åtskilliga frågor och det blir allt mer smolk i den liberala bägare som Björklund hämtar sin ideologiska övertygelse ifrån. Dagens nyhet om att regeringen kör över Skolverket är föga förvånande, regeringen har för vana att strunta i remissinstanser och myndigheter när dessa motsäger den tänka politiken, men något vidare liberalt är det då inte.

Frågan om rätt eller fel har redan diskuterats av andra och jag delar givetvis uppfattningen att religionerna ska behandlas lika i undervisningen. Peter har en bra poäng i att historieundervisningen täcker in det behov som Björklund anför som argument. Dock missar både religionsundervisningen och historieundervisningen viktiga delar av religionernas historia och det är religionens negativa inverkan på mänskligheten.

Det är inte speciellt mycket man läser om i skolan angående häxjakt, inkvisitation, behandlingen av kättare, korstågen eller kyrkans ställning och agerande i Latinamerika under diverse diktatorer eller i Francos Spanien. Så visst, jag kan egentligen ställa upp på att kristendomen ges en särställning och att man läser mer om den. Men då ska det inte vara mer om Noak och Moses eller Paulus och Petrus utan om kristendomens konkreta och världsliga arv och handlingar under dom sekler som den har härjat på vår jord. Fast det är knappast det som Göran Hägglund har tänkt sig misstänker jag.

Har någon granskat Vargas Llosa egentligen?

Ibland snubblar man över saker på Internet som man inte från början letade efter. När Nobels litteraturpris delades ut och det gick till en peruan blev jag genast nyfiken på vad detta var för en man. Peru är nämligen ett av dom länder i Latinamerika som härjats värst av amerikansk imperialism och den peruanska borgerlighetens hatiska inställning till landets fattiga befolkning är välkänd. Att många i Sverige inte har någon vidare koll på detta beror i stor utsträckning på att Peru inte haft någon "Pinochet" eller junta. Istället har Peru, under starkt amerikanskt inflytande, varit skendemokratiskt och på så sätt har världens blickar riktats mot mer spektakulära länder och händelser.

Mario Vargas Llosa är som sagt peruan och i Peru har han en historia. Jag kan inte uttala mig om den rent litterära kvalitén i hans verk. Han kan mycket väl vara en mycket duktig skribent och uppenbarligen har han språket i sin hand och lyckas helt klart fånga många läsare. Gott så, men hans politiska gärningar och hans politiska ställningstagande lämnar mycket kvar att önska. Nu kanske någon tycker jag gnäller för att en högerman fått priset men jag ska i ärlighetens namn säga att priset som sådant är mig ganska likgiltigt. Dock bör en man som ska äras också granskas och i detta fallet verkar granskningen antingen obefintlig eller kanske har den helt uteblivit. Alternativet är att Nobelkommittén valt att blunda för Vargas Llosas historia och det vore riktigt illa.

Några exempel på vad jag syftar på är kanske på sin plats.

1. Närmast oss i Sverige ligger kanske det faktum att Vargas Llosas tidigare översättare slutade översätta hans böcker. Detta eftersom Vargas Llosa anser att två indianspråk, som de facto pratas av stora delar av den peruanska befolkningen, inte tillför den peruanska staten någonting i avseende på landets utveckling och modernitet. Det ska tilläggas att språken framförallt talas av den fattiga ursprungsbefolkningen och att dessa språk ibland är det enda språk dessa människor talar. För att göra illustrationen av problemet än tydligare vore det som att anse att samiskan inte tillför Sverige något som modernt land och att den därför lika gärna kan dö ut. Ett förnekande av en hel minoritet och ett mycket obehagligt sätt att resonera. Framförallt i sken av att vederbörande anses vara en stor författare.

2. Under 1980-talet var Vargas Llosas ansvarig för en så kallad "undersökningskommission" som skulle undersöka mordet på sex journalister, deras tolk och ett antal bönder i Peru. Kommissionens arbete ledde fram till slutsatsen att armén, som vid denna tid frekvent avrättade bönder men det rönte sällan någon uppmärksamhet men nu handlade det om kända journalister, var helt oskyldig. När saken senare behandlades i domstol blev bland annat en general dömd för dådet och detta var som sagt i direkt motsats till kommissionens slutsatser. Det visade sig senare att det fanns en mängd oegentligheter i kommissionens arbete och detta var alltså Vargas Llosa ansvarig för.

3. Vargas Llosa ställde även, som bekant, upp i presidentvalet i Peru. Han förlorade och motståndaren Alberto Fujimoro, som numera sitter i fängelse, tog makten. Skälet till att Vargas Llosa förlorade valet var att han gick fram med en nyliberal politik med stora reaktionära inslag. Fujimoro kunde på så vis framstå som en mer folklig kandidat och grep makten. Detta hindrade inte Fujimoro från att sedan genomföra mer eller mindre hela Vargas Llosas politik och konsekvenserna ser vi som sagt idag, Fujimoro sitter i fängelse för dom brott han begick under sin tid vid makten. Brott som är kopplade direkt till hans politiska gärning, starkt färgad av Vargas Llosas inflytande.

Det finns mer konstigheter i Vargas Llosas historia och han har mig veterligen aldrig drivit någon vänsterpolitik även om han framställs som vänstersinnad som ung. Alla hans politiska gärningar har färgats av den allmänna reaktionära utvecklingen i Peru och det är dessa som ska bedömas som hans eftermäle.

Visst kan en person vara duktig på att skriva, visst kan en person vara bra på att berätta, men om personen i fråga har ett så mörkt förflutet och har en så bristande kritik mot det egna landets brott mot sin befolkning, då ställer i alla fall jag mig frågande till om vederbörande är en lämplig kandidat till en utmärkelse av Nobels dignitet. Tvärtom borde priset gå till dom som kämpar för att mänskliga rättigheter ska gälla. Som i fallet med fredspriset som går till någon som slår uppåt, mot makten, och inte från makten, ner mot folket.

Om ni har ett tillsvidareavtal...

...som ni vill säga upp så var säkra på att göra det innan fakturan kommer. Eftersom jag nu byter blogg sa jag upp avtalet med S-info. Dock visade det sig att detta avtal var tillsvidare och ska sägas upp senast 60 dagar innan avtalet förlängs. Detta trots att fakturan kommer när nästa period redan börjat. Aningen irriterande men man lär sig alltid något.

Perspektiv på tillvaron

Jag väljer som sagt att byta bloggverktyg och hoppas att ni läsare ska följa med mig över till min nya adress. Idag har jag varit på jobb och varit värd för ett besök från Nepal. Tre kamrater från vårt systerparti i landet är här en vecka och det var med stort intresse som jag lyssnade på hur utvecklingen i deras, för mig ganska okända, land sett ut och hur framtiden kan komma att te sig. Det är makalöst vilka skilda världar vi lever i och man får verkligen perspektiv på livet genom att möta människor från så annorlunda och olika nationer. Bara en sån liten sak som att dom nu lyckats fått till en statliga pension, om jag förstår rätt, som innebär att alla pensionärer får ca fem(!) euro i månaden. Ett stort framsteg enligt våra nepalesiska gäster. Då kan man dricka en kopp te om dagen hela månaden. Och så klagar vi över att våra pensioner är låga...

Hej och välkommen!

Välkommen till min nya blogg.
Jag har valt att lämna portalen S-info.se då jag inte längre var nöjd med dom funktioner som denna portal erbjöd. Hoppas att ni vill fortsätta läsa min blogg ändå.
Mycket nöje!