torsdag 5 mars 2015

Låna en invandrare?

Foto: http://mst.dk
Runt om i landet har olika initiativ tagits som går ut på att man kan "låna en svensk". I Hultsfreds kommun kan man som invandrare låna en svensk medborgare under en timme. Under den timmen kan man till exempel ta en fika. På så sätt ska invandrare få möjlighet att träffa svenskar. Riktigt hur det hela är arrangerat vet jag inte och att kvala in som "svensk" kan ju rent objektivt inte vara något annat än att utlåningsobjektet har svenskt medborgarskap. Bortsett från diverse akademiska problem med att fastslå exakt vem som kan låna vem och om den som lånas ut är tillräckligt svensk för att anses utgöra någon form av representant för Sverige så tycker jag att idén är kul och bra. Att idén fått spridning tyder på att jag inte är ensam om denna bedömning.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att ställa mig lite frågande till det hela. För om det finns en "svensk" att låna borde det också finnas en invandrare att låna*. Det är nämligen inte bara människor som invandrat till det här landet som har ett behov av att lära sig vad "svenskar" är för ena typer. Dom som definierar sig som "svenskar" har ett minst lika stort behov av att lära sig vad invandrare är för några**.

För en sak ska vi ha klart för oss. Många som är födda och uppvuxna här i Sverige är ganska dåliga på att ta till oss och acceptera vanor som inte kommer med modersmjölken. Att folk går med slöjor eller multipla kjolar, pillar på radband och röker vattenpipa, talar högt och gestikulerar yvigt, inte gillar TV-program som "Bonde söker fru" och Bingolotto, inte firar jul och äter semlor eller lagar mat som innehåller alldeles för mycket spiskummin och som gör att hela trappuppgången luktar som basaren i Agadir är något som många svenskfödda, med svenskfödda föräldrar som i sin tur har svenskfödda föräldrar, har väldigt svårt för.

Många menar dock att dom visst har kontakt med invandrare. Där var ju han den där colombianske adoptivkillen som gick i sonens klass och visst var där ett syskonpar från Bosnien som också gick på skolan? Sen har vi den där trevliga indiska familjen längst bort i kvarteret (eller var dom från Pakistan)? Frun i den där familjen ler ju alltid så snällt när hon går förbi. Och för att inte tala om hon den polska kvinnan som städar på kontoret. Jättetrevlig! Men hennes namn innehåller så många konsonanter så det är svårt att lära sig vad hon heter. Annars så är hon toppen!

Kontentan av det här inlägget är nog att det är lovvärt att folk tar initiativ till att förbättra relationerna mellan svenskfödda med generationer av svenskfödda släktingar i bagaget och människor som kommer till vårt land utan att känna en kotte förutom möjligtvis några tidigare landsmän. Men det blir samtidigt lite absurt när ansvaret på sätt och vis läggs på den ena parten att anpassa sig till den andra. För diskussionen kring invandringen, som pågår mer eller mindre överallt just nu känns det som, handlar i princip hela tiden om hur invandrare ska anpassa sig till "vårt svenska samhälle".

Frågan som jag då ställer mig är varför inte "vårt svenska samhälle" kan anpassa sig lite efter alla människor som kommer från andra samhällen? Sann demokrati handlar för mig om att kunna bejaka mångfald och ha acceptans för att människor är och gör annorlunda jämfört med hur vi själva vill ha det eller är vana vid. Ett uns av självinsikt och förändringsvilja hade gjort mycket i den pågående diskussionen kring invandringen. Och det gäller alla inblandade.


* Det finns ett fåtal sådana initiativ om man ska tro Google. Ett initiativ togs i Gällivare under våren 2014 och i Finland finns ett antal initiativ i t ex Österbotten. 
** Sen är det tämligen absurt att låna EN invandrare. Med tanke på att det finns väldigt många olika erfarenheter bland och typer av invandrare så skulle det behövas en hel bibliotekskatalog för att komma till rätta med den skevheten. Men ni förstår poängen.

*****

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar