söndag 16 mars 2014

Så blir Moderaterna mindre

Borgarna krymper avståndet i den SIFO-mätning som presenteras idag. S, V och MP har fortfarande egen majoritet i mätningen eftersom garanten för fortsatt borgerligt regeringsinnehav, SD, tappar. Att dra några slutsatser av en mätning, när trenden under lång tid har varit den motsatta till vad mätningen visar, är givetvis inte att rekommendera. Men det är ändå bra att det kommer lite såna här mätningar. För det skärper sinnena, det sätter press på partiledningen och det gör att vi måste jobba ännu hårdare för att övertyga väljarna om att det behövs ett regeringsskifte i det här landet.

I veckan kom SCB:s AKU för mars månad. Den visade på att arbetslösheten är på 8,1 procent. Verkligheten visar numera att många prognosmakare inte riktigt kan orientera sig i den tid vi lever i. Fredrik Reinfeldt verkar dessutom leva i samma bubbla som Göran Persson levde i på våren 2006. "Jobben kommer" var devisen som säkrade ett socialdemokratiskt nederlag. I Perssons universum skulle jobben komma på hösten 2006 och under 2007. Det gjorde dom också. I Reinfeldts universum ska jobben komma svagt, svagt under innevarande år för att sen nån gång fram åt 2017 komma i en sådan mängd att arbetslösheten kommer ner på samma nivå som när han själv tog över makten.

Denna fråga är och förblir den viktigaste frågan av alla i mina ögon. Om vi inte klarar jobben, om vi inte klarar av att få igång ekonomin, så kommer vi inte klara skolan och välfärden. Skolan är i sin tur helt avgörande för att klara välfärden och jobben på lång sikt. Så det hänger ihop. Som alla vet.

Därför måste Moderaternas totala haveri med jobben lyftas fram än mer. Likaså måste våra förslag för full sysselsättning tydliggöras. Jag hoppas innerligt på att vi får en valrörelse som handlar om just det. För då kommer vi se helt andra siffror, betydligt lägre siffror, för Moderaterna än vad vi gör i dagens SIFO.

*****

1 kommentar:

  1. Rättvis fördelning för välfärd, solidaritet och arbete åt alla är framtidslösningen Den ekonomiska makteliten och deras idéer är ett hot mot en positiv utveckling. Den verkliga framtidskraften finns hos de anställda, ofta underbetalda, som bär upp produktionen och bland de många arbetslösa. Storföretagen, aktiespekulanter och bankgräddan är vinnarna. Med demokratiska styrmedel måste de nu förmås att medverka till ökade investeringarna för utveckling, fler jobb samt en rättvis fördelning av resultatet. Lösningarna för framtiden är i mångt och mycket att göra tvärtemot vad som gjorts under 80, 90 och 2000 talet. ”Under denna tid har marknadsekonomins villkor förändrat det svenska samhället, där den generella välfärdspolitiken avvecklats, de ekonomiska klyftorna ökats mest i hela värden. Rätt väg är rättvis fördelning där demokrati står över kapitalet och marknaden. Huvuddelen av tillväxten måste reserveras till de grupper som har små resurser, men det räcker inte, vi måste också omfördela det befintliga, från privilegierade till de som har minst. Dem måste få en reell ökad köpkraft, både med mer i börsen och genom bättre omsorg och service i den gemensamma sektorn. Då ökar efterfrågan, konsumtionen och produktionen kommer igång med inriktning på människors grundläggande behov. Arbetslösa får jobb, så skapas ytterligare tillväxt och ekonomin blir starkare, samhällsekonomiskt minskar produktionskostnaderna, det innebär större lönsamhet och lägre priser. Inhemskt och på exportsidan förbättras konkurrenskraften, investeringarna ökar och ännu fler får jobb, detta skapar ytterligare nya resurser, den goda spiralen är igång, det tjänar de flesta på i längden. Motsatsen gjordes mot folkflertalets vilja under 80-90 talet bl.a. genom den s.k. århundradets skattereform och EU-anpassningen. En politisk inriktning för rättvisa, minskade inkomstklyftor, har en djup förankring hos folket. Men "folkets representanter" på toppnivå såväl politiskt som fackligt tar lätt på och underskattar medborgarnas/medlemmarnas vilja. Krav på en ny politik för rättvisa och välfärd. 1. Ta från en demokratisk styrkeposition med folkligt stöd fram ett program för rättvis fördelning, ekonomisk balans och arbete åt alla. Genomför en politik där den samhällsekonomiska tillväxten reserveras för åtgärder som ger jobb och utveckling. Vidare en inkomstfördelning där de befintliga och tillväxtens resurser omfördelas till låginkomsttagare, sjuka, arbetslösa, pensionärer och andra utsatta grupper. Resurserna skall tas från vinster i produktionen samt från de som har inkomster över genomsnittet. 2. Minska löner, ersättningar, arvode och övriga förmåner för politiker, fackliga ombudsmän och andra med höga inkomster. Styrmedlet ska vara progressiva skatter och avgifter satta efter bärkraft. Vidare lagstifta bort fallskärmsavtal och liknande privilegier. 3. Inför regler där alla får samma grundtrygghet genom uppsägningsskydd, pensioner, arbetslöshets-, sjukersättningar och socialförsäkringar. Högsta ersättning ska vara ca: 500 000 600 000 kr/år. Samtidigt bör en lägsta lön på omkring 22.000 kr/mån för heltidsarbetande eftersträvas. 4. Påbörja arbetet med ett alternativ till A-kassa och Försörjningsstöd där alla garanteras arbete med avtalsenlig lön. 5. Besluta om hur och när bankerna skall göra rätt för sig. Inför en rimlig skillnad mellan in och utlåningsränta. Vidare ska huvuddelen av bankernas utlåning styras till produktiva investeringar som ger utveckling och jobb i den privata och offentliga sektorn. 6. Vinster i företagen skall med demokratiska regler styras till investeringar för arbete och utveckling Exempelvis bl.a. med investeringsfonder med hög beskattning om reglerna inte följs. 7. Återinför regler som ställer kapital och valuta handeln under demokratisk kontroll, syftet skall vara att vårt gemensamma samhällsintresse ska gå före enskilda vinstintressen. 8. Vidare, landets infrastuktur, vägar, hamnar, telekommunikation, elproduktion etc., ska ställas under demokratiskt styre och kontroll

    SvaraRadera