torsdag 13 mars 2014

Det funkar inte att bomba fram demokrati

Foto: wikipedia.org
Det tragiska mordet på Nils Horner har fört upp Afghanistan på dagordningen igen. Eftersom media och även vi nyhetskonsumenter bara verkar kunna fokusera på en fråga i taget så har Syrienkrisen, Krimkrisen och diverse annat kommit att helt skymma händelseutvecklingen i Afghanistan för oss. Det hela har förstärkts av det slutdatum för den utländska truppnärvaron som är uppsatt till i år. Alla väntar på att denna tidpunkt ska infalla. Vad som händer sen är höljt i framtidens dimmor. Med tanke på det afghanska ordspråket "ni har klockarna, vi har tiden" så kan man bara ana vad som kommer att ske.

Wolfgang Hansson skriver idag att Afghanistan återigen kan bli en bas för terrorister. Just begreppet "återigen" blir nästan lite larvigt. Jag har nyligen läst ut Wilhelm Agrells bok "Ett krig här och nu". I denna mycket välskrivna bok får läsaren en god inblick i hur den svenska insatsen i Afghanistan förvandlades från FN-ledd fredsmission till en väpnad krigsinsats under NATO-flagg. Sverige har, i alla fall från 2009 och framåt, varit en aktivt krigförande part i ett krig utan tydliga fiender och utan klara mål. Talibanerna är idag på många sätt starkare och farligare än vad dom var när kriget inleddes, narkotikaproduktionen i landet har exploderat, säkerhetsläget är oerhört svårbedömt och frågan om Pakistans inblandning i terrorverksamheten har helt ignorerats. Terroristerna har bara flyttat över gränsen och väntar där ut stormen.

Att det har blivit såhär har många förklaringar enligt Agrell. I det svenska fallet har det handlat om allt från att vi har haft regelbunden rotation på våra så kallade kontingenter, att vi har försökt exportera svensk myndighetskultur till ett land vars strukturer snarare påminner om medeltiden och att vi har varit satta under olika former av befälsordningar som vi inte har haft något större inflytande över. Det faktum att vi också har frångått tidigare regler som har gällt under tidigare FN-missioner till förmån för mer eller mindre offensiv krigförning har även det spelat stor roll.

Afghanistan är och förblir ett misshandlat och söndrigt land. Få länder har varit lika utsatta för imperialistiska och koloniala maktanspråk. Sett i historiens ljus är det senaste kriget bara ett i raden av utländska försök att betvinga det afghanska folket. Det kan ingen vapenmakt i världen ändra på. Man kan inte bomba ett folk till underkastelse och än mindre till demokrati. Frågan är bara när världen ska lära sig det.

*****
 
När det sen gäller Agrells bok så är den mycket bra och väldigt läsvärd. Måsteläsning för alla som vill ha någon form av koll på svensk utrikes- och försvarspolitik. 

2 kommentarer:

  1. Svenska politiker har alltså kastat bort medborgarnas skattepengar samt ännu värre helt i onödan orsakat ett antal svenska soldaters död genom sin totala inkompetens.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det initiala syftet att delta i en FN-mission för att säkra freden var inte fel. Men det spårade ur på vägen och Sverige skulle ha dragit sig ur när OEF och ISAF blandades ihop. Sverige skulle aldrig ställt upp på COIN-strategin.

      Radera