fredag 9 augusti 2013

Plötsligt händer det

Foto: http://lenasommestad.wordpress.com
Plötsligt händer det. Denna slogan är välkänd och ack så användbar. För det är verkligen så det känns ibland när man läser vissa nyheter. Igår var en sådan dag. Det var Peter Wolodarski som uppmärksammade på Twitter att Mark Carney på Bank of England (BoE) bröt ett nästan 35 år långt tabu i brittisk ekonomisk politik. Carney pekade ut arbetslösheten som sin största fiende och pratade om att sänka denna under sju (!) procent. Detta ska vara BoE:s stora utmaning och mål. Konsekvenserna av detta är större än vad man första kan tro.

För den som inte är insatt i ekonomi kan det låta som en självklarhet att en centralbank ska bekämpa arbetslösheten. Men dessvärre förhåller det sig i regel tvärtom. För den som följt den ekonomiska politiken dom senaste 30 åren är det nästan en självklarhet att centralbanker inte agerar mot arbetslösheten mer än möjligtvis indirekt. Centralbanker har inte brytt sig om arbetslösheten utan istället stirrat sig blinda på inflationen. Prisstabilitet som det kallas har varit det allt överordnade målet. I Sverige är det i princip så det fungerar. Det är därför som S driver frågan om att införa ett sysselsättningsmål för den ekonomiska politiken. Till att börja med i statsbudgeten. Om detta tar steget över och blir mål för Riksbanken också får framtiden visa. I USA har t ex Federal Reserve (Fed) att ta hänsyn till sysselsättningen så någon omöjlighet är det definitivt inte. Snarare är det tvärtom.

Vad det i grund och botten handlar om är hur man ser på den ekonomiska politiken. Är man för en passiv och svag stat som inte deltar aktivt i den ekonomiska utvecklingen, en så kallad monetarian eller nyliberal, så är det här rena helgerånet. Det är därför som det väcker sådan uppmärksamhet att just BoE gör den här markeringen. Storbritannian är trots allt thatcherismens hemland. Är man däremot som jag för en aktiv stat som agerar för att öka efterfrågan, en så kallad keynesian, så är detta glädjenyheter.

Följderna för den svenska debatten är som ni redan räknat ut stora. Plötsligt kan vi i S peka på exempel där centralbanker går från en strikt monetär linje till en mer keynesianskt inriktad ekonomisk politik och vips har debattens förutsättningar ändrats och våra argument har stärkts. Det känns riktigt bra att vi skånska socialdemokrater faktiskt lyfte den här debatten på kongressen i våras. Tiden talar för vår politik!

*****
 
Läs mer på Socialdemokraterna 

8 kommentarer:

  1. Enbart högre inflation ger inte lägre arbetslöshet. För att den högre inflationen ska ge lägre arbetslöshet måste den högre inflationen resultera i lägre reallöneökningar. Kompenserar sig löntagarna med högre nominella löneökningar pga av högre inflation sjunker inte arbetslösheten.

    Nivån på inflationen spelar ingen roll. Det är nivån på reallöneökningarna som spelar roll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du motsägs av bland annat Paul Krugman på den punkten. Likaså har t ex Ursula Berge, Stefan Carlén, Tony Johansson, Erik Hegelund, Boa Ruthström, Roland Spånt och Lars Pålsson Syll en annan uppfattning. Till och med Lars Calmfors har diskuterat inflationen.

      Att Philipskurvan inte är vertikal på i alla fall kort sikt är numera belagt.

      Radera
    2. Att philipskurvan inte är vertikal på kort sikt och beror just på att löntagarna inte kommer att försvara sina reallöneökningar till att börja med och så länge inflationen ökar måttligt. Fortsätter inflationen ligga högt på längre sikt kommer löntagarna att kräva högre nominella löneökningar för att försvara sina reallöneökningar mot den högre inflationen. När löntagarna försvara sig mot inflationen med högre reallöneökningar blir philipskurvan åter vertikal.

      Det är nivån på reallöneökningarna som är det viktiga. Inte nivån på inflationen.

      Radera
    3. En ökad efterfrågan på kort sikt stärker även ekonomin på lång sikt. Det gör att tillfälliga höjningar av inflationen stärker samhället även på lång sikt. Givetvis spelar reallöneökningarna roll. Samtidigt är man ju svaret skyldig på varför vi med höga reallöneökningar dom senaste 15 åren och låg inflation inte når full sysselsättning. Tvärtom ökar arbetslösheten och etablerar sig på en ny högre nivå efter varje ekonomisk svacka. Så har det historiskt inte varit när sysselsättningen, inte inflationen, har varit fokuset för den ekonomiska politiken.

      Radera
    4. Du skriver "varför vi med höga reallöneökningar dom senaste 15 åren och låg inflation inte når full sysselsättning"

      Vi har haft hög arbetslöshet dom senaste tjugo åren pga dom höga reallöneökningarna. Det hade inte hjälpt om vi hade haft högre inflation om reallöneökningarna hade varit lika höga. Om vi däremot haft högre inflation som gett lägre reallöneökningar, då hade vi haft lägre arbetslöshet.

      Varför tror du att philipskurvan inte är vertikal kortsiktigt? Tror du som jag det beror på att löntagarna inte kompenserar sig för den högre inflationen till en början?

      Du kanske tror att jag är emot ett högre inflation men det är jag inte. Det vore helt klart bra att låta inflationen ligga på 3-4 procent i några år för att hålla nere reallöneökningarna och därmed få fler jobb.

      När LO beräknar vilka löneökningskrav dom ska ha i avtalsrörelsen använder dom följande formel.
      Framtida produktivitetsökning + framtida inflation = Löneökningskrav.

      Framtida inflation brukar LO likställa med riksbankens inflationsmål. Blir inflationen lägre än 2 procent blir reallöneökningen högre än LO vill och arbetslösheten stiger.

      Radera
    5. Enligt bland annat Carlén&Persson i boken "Åter till full sysselsättning" beläggs att Philipskurvan inte är vertikal på kort sikt. En högre efterfrågan på kort sikt ger ju också positiva effekter på efterfrågan på lång sikt. Ett bättre resursutnyttjande i ekonomin blir ju en direkt följd av sänkt arbetslöshet.

      Låga reallöneökningar i kombination med låg inflation betyder ju inte låg arbetslöshet per se. Hade så varit fallet hade ju t ex Tyskland i princip haft full sysselsättning under hela 2000-talet.

      Har ett svagt minne av att vi diskuterat reallönernas betydelse på arbetslösheten tidigare och vi hamnar ju återigen i dilemmat att jag tror att högre reallöneökningar inte per automatik leder till högre arbetslöshet och du tror tvärtom. Känns som att vi är fast där igen. :)

      Radera
    6. Tyskland är just ett utmärkt exempel på att låga reallöneökningar ger sjunkande arbetslöshet. 2004 hade Tyskland drygt 10 procents arbetslöshet. Nu är dom nere på 5,5 procents arbetslöshet.

      Jag håller med dig att några års högre inflation vore bra för att få lägre reallöneökningar och därmed lägre arbetslöshet. Men på längre sikt påverkar inte nivån på inflationen reallöneökningarna.

      Radera
  2. Krugman anser som mig att högre inflation ger lägre arbetslöshet om den högre inflationen ger lägre reallöneökningar eller reallönesänkningar. Han menar också att philipskurvan inte är vertikal även på längre sikt när man har extremt låg inflation, vilket verkar rimligt.

    Krugman skriver så här på sin blogg.

    I would add, however, that there’s another case for a higher inflation rate — an argument made most forcefully by Akerlof, Dickens, and Perry (pdf). It goes like this: even in the long run, it’s really, really hard to cut nominal wages. Yet when you have very low inflation, getting relative wages right would require that a significant number of workers take wage cuts. So having a somewhat higher inflation rate would lead to lower unemployment, not just temporarily, but on a sustained basis.

    Or to put it a bit differently, the long-run Phillips curve isn’t vertical at very low inflation rates.

    http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/02/13/the-case-for-higher-inflation/?_r=0

    Läs även Akerlof, Dickens, and Perry so Krugman hänvisar till.

    http://elsa.berkeley.edu/~akerlof/docs/inflatn-employm.pdf

    SvaraRadera