söndag 12 maj 2013

(S)tödgumma åt (M)akten eller tydlig opposition?

Höger, mitten eller vänster. Spelar det någon roll?
Foto: fotosidan.se
Kom via Ylva Johanssons blogg in på Eva Nordmarks debattartikel i SvD idag. Johansson förklarar med all önskvärd tydlighet den socialdemokratiska inställningen till a-kassan. En inställning som totalsågats av Moderaterna i alla tider. Johanssons inlägg förtjänar en genomläsning. Personligen tycker jag att man kan trycka ännu hårdare på a-kassans effekt på efterfrågan i ekonomin. A-kassan är inte bara en fråga om arbetskraftsutbudet som Moderaterna vill ha det till. En god inkomstförsäkring försäkrar också ekonomin om bärkraft i tider av kris. Som automatisk stabilisator är a-kassan oomstridd och erkänt effektiv bland seriösa ekonomer.

Nordmark ger Socialdemokraterna rätt i denna del. Hon menar också att fler bör kvalificera sig till grundnivån i a-kassan. Något som Johansson inte motsätter sig. Inte heller jag har några problem med detta. För precis som Johansson skriver är det viktiga att det finns ett arbetskrav, inte att det har exakt den form som det har haft under tidigare S-regeringar. I denna del måste man vara pragmatisk och se vad som är samhällsekonomiskt rationellt samtidigt som det är bra för den enskilde.

Det som dock slår mig när jag läser Nordmarks artikel och även Johanssons bloggsvar är dock något helt annat än själva a-kassefrågan. Istället slås jag av att det nu läggs fram ytterligare ett område där "blocköverskridande överenskommelser" ska göras. Som bekant var Löfven och Baylan ute häromdagen och pratade om kriskommission för lärarna. Energiuppgörelser har varit på tapeten sen Löfven tillträdde. Före honom var det Juholt och pensionssystemet. För att inte tala om Erik Åsbrink med flera som propagerat för skatteöverenskommelser eller regeringen som vill ha jobbpakter där Socialdemokraterna är ivriga påhejare.

Om jag inte missminner mig har det dessutom funnits förslag om kriskommissioner med blocköverskridande överenskommelser om infrastrukturen och då framförallt järnvägen. Försvars- och säkerhetspolitiken är lika så ett område där det traditionellt funnits samförståndsanda och där t ex Juholt beskrev arbetet i Försvarsberedningen som blocköverskridande och präglad av samförstånd. Som om det inte var nog med detta så skriver den evige Karlebyfantasten Per T Ohlsson idag om hur bra samförståndet är för landet. Man kan fortsätta så här en bra stund men det ska jag bespara er. Som avslutande sammanfattning av samförståndsdiskursen i riket kan jag dock bara råda er att se förra veckans partiledardebatt i Agenda som i många stycken var en uppvisning i utsträckta händer och försök till att framstå som kompromissvilliga.

Som ni själva ser är det nästan på inflation i förslag om samförstånd. Det är inte många områden kvar att träta om ifall försvaret, energin, skatterna, jobben, skolan, a-kassan, infrastrukturen och pensionssystemet löses via blocköverskridande överenskommelser. Om man leker med tanken att majoriteten av dessa skulle gå i lås är frågan vad våra politiska partier ska särskilja sig på för områden. Givetvis finns där alltid något i marginalen som man kan ta strid för och göra politiska poänger av men som väljare ställer man sig nog frågan vad det demokratiska systemet ska tjäna till när man ändå bara får se kompromissförslag mellan så många parter som möjligt.

Jag läser just nu Loretta Napoleonis bok "Made in China". Hon lyfter där fram hur "Väst" ses genom en kinesisk lins. Det politiska systemet i Kina har enligt Napoleoni stort förtroende trots att det är en enpartistat. Medborgarna ser heller inget springande behov av fler partier att lägga sin röst på. Istället kräver man av staten att den står upp för medborgarnas ekonomiska välbefinnande. Politisk frihet sätts efter ekonomisk. En inställning som utifrån ett västerländskt demokratiparadigm ter sig helt absurd. Men den stora frågan blir, om man driver en utveckling mot ständigt avpolitiserad politik, vilken legitimitet dom politiska alternativen får och vad behovet av, i Sveriges fall åtta partier, är.?

För mig är den svenska samförståndsandan ett föredöme. Den har tjänat oss väl i Sverige. Men den svenska samförståndsandan har tjänat oss väl eftersom den har haft en tydlig politisk riktning. Den har styrts av socialdemokratins värderingar genom att det har varit Socialdemokraterna som har drivit den och som har suttit vid makten. När man inte sitter vid makten blir samförståndsandan problematisk eftersom det alltid är regeringsmakten som får dels tolkningsföreträde, dels genomför reformerna och därmed kan lyfta politiska poäng på dom. Det är därför som Moderaterna och högern trots samförståndsanda har hatat det "sosse-Sverige" som växt fram under socialdemokratisk minoritetsregeringen efter minoritetsregering.

Så någonstans måste Socialdemokraterna bestämma sig. Ska vi vara ett oppositionsparti som visar på dom politiska skillnaderna i såväl dagspolitiken som i den långsiktiga politiska visionen eller ska vi vara en konflikträdd stödgumma till maktpartierna och hålla oss med honnörsord som "ansvar, stabilitet och samförstånd" för att undvika konflikt samtidigt som vi ser "moderat-Sverige" växa fram i glatt samförstånd?

*****
 
Bloggat: Peter Bodach Söderström och Anna Ardin på ämnet
 
Läs mer på Socialdemokraterna 

2 kommentarer:

  1. Samförståndslösningar kräver kompromisser. Då kan högerflygeln i S lättare få igenom sina förslag och får också lättare att försvara dem i det egna partiet. Vi var tvungna att gå högern tillmötes en bit för att det skulle bli en överenskommelse.

    SvaraRadera
  2. Ja, det känns ju helt onödigt och också omotiverat att partiledningen går ut nu - med den här frågan.Lärarna klarar sig ytterligare ett år och man bör verkligen spara på krutet.

    SvaraRadera