söndag 19 maj 2013

Moskén, kyrkan och helt otippat jag

Foto: wikipedia.org
I förra veckan besökte jag en moské för första gången i mitt liv. Idag besökte jag en kristen högmässa för första gången i mitt liv. Nu skulle man kunna tro att jag är på jakt efter mening i tillvaron och därför har vänt mig till dom stora religiösa samfunden för vägledning men riktigt så förhåller det sig inte. Det är helt andra orsaker som har fört mig till dessa religiösa sammanhang.

Vad som är intressant när man jämför är att religion och dess utövare trots alla sina olika ritualer och regler ändå är så lika varandra. Både till sätt och till framtoning. Det är ett speciellt lugn kring religiösa platser och människor. Ett lugn som jag verkligen kan uppskatta.

Min inställning till religion är välkänd. Håll den personlig, försök inte få mig att ändra mig och förvänta dig inte någon särbehandling. Var och en får tycka, tänka och tro vad den vill och det gäller åt båda håll.

Vad jag funderar på är dock hur religionen och politiken förhåller sig till varandra i dagens Sverige. KD får idag sin sämsta notering på länge och har uppenbara problem. Är det för att dom är för mycket eller för lite religiösa? Jag vet inte och egentligen bryr jag mig inte. Det är KD:s problem. Samtidigt är jag övertygad om att en större tydlighet från KD:s håll, åt ena eller andra hållet, är helt nödvändigt om partiet ska kunna ta sig ur sin största kris på två decennier.

Foto: wikipedia.org


*****
 
Läs mer på Socialdemokraterna

6 kommentarer:

  1. Kd är väl det enda partiet som har haft en tydlig idédebatt om förhållandet mellan religion och politik, vilken har utmynnat i en förnuftig åtskillnad mellan religion och politik, mellan kyrkan och det profana samhället. Man kan anföra både åtskilliga bibelcitat och praktisk politisk erfarenhet för den linje, som utmejslades och som jag själv har bidragit till.

    Allt offrades dock för kortsiktig valtaktik och därefter för allianssamarbetet. De ledande kristdemokrater, som drev debatten, tillhör inte längre partiets toppskikt, och åtskilliga av de "vanliga" medlemmarna är numera inte ens medlemmar i partiet. De flesta ägnar sig väl numera enbart åt kyrkan, och några har gått till andra partier.

    Man kan inte i tider, när ateismen håller på att bli ett tvång, bara hävda att "religionen är en privatsak". Försvaret av religionsfrihet har blivit alltmer nödvändig. Försöket att omdefiniera begreppet religionsfrihet till frihet från religion är lika absurt som att omdefiniera begreppet demonstrationsfrihet till allas rätt till en demonstrationsfri 1 maj.

    Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna enligt FN-deklarationen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som säger att "Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor".

    I ett sekulariserat samhälle kan politiska beslut visserligen inte motiveras med "religionen kräver", men däremot med respekten för den enskilda troende människan, hennes tro, så att religionsfriheten enlig konventionen inte kränks.

    I debatten förklaras sexuella läggningar som något medfött, som den enskilde inte har valt, medan s.k. trosföreställningar avfärdas som "åsikter", som man inte har rätt att ha. Detta trots att även åsiktsfriheten skyddas av Europakonventionen (art 10).

    Har då religions- och åsiktsfriheten kränkts i fallet Omar Mustafa? Jag befarar det. Det ankommer inte på andra, utan bara på honom själv, att avgöra om han kan följa av partiet fattade beslut utan att falla i allvarlig synd.

    Syndabegreppet, att vi all är syndare, är centralt i krisen tro. Ingen kan bli rättfärdiggjord av egen kraft, utan endast genom Guds förlåtelse. Att säga att någon annan är en syndare, är inte att nedvärdera denne i förhållande till mig själv. Men likväl är ordet synd ett nästintill förbjudet begrepp. Man skall inte "skuldbelägga" varken andra eller sig själv. Men är inte detta ett försök till tankeförbud, ett försök att framställa religionen som "farlig"?

    Det är nog en riktig iakttagelse att troende i en olika religioner har något gemensamt: Tron att Gud (den gud som man tror på) är störst, större än människor, större än Partiet, Staten och hela FN. Allah akbhar! Gud är störst!

    Om man då förklarar de religiösa trosföreställningarna som hjärnspöken hos "sjuka" eller "svaga" människor, så tillvitas alla troende att vara i stånd till vad som helst, som deras "hjärnspöken" befaller dem att göra.

    Detta är grunden till staters förföljelse mot troende, och även till staters försök - när de inte lyckas utrota religionen - att påtvinga alla undersåtar samma religion, som då naturligtvis har filtretats genom statsnyttan.
    Religionen är en del av den mänskliga naturen. Man kan bejaka eller förneka denna del av sin personlighet.

    Det är ologiskt att tänka sig att denna del av personligheten inte har samband med att det finns en Gud.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror varken på religionen eller någon "mänsklig natur". Vad som anses "naturligt" ändras med normernas förändring. Det var ju naturligt för "kvinnor att tiga i församlingen" för inte så länge sedan. Idag var det en kvinnlig präst som förrättade högmässan.

      Frihet från religion är lika grundläggande som rätten att utöva sin religion.

      Radera
  2. Men om "frihet från religion" är lika grundläggande som rätten att utöva sin religion, så är väl allas rätt till en demonstrationsfri 1 maj? Även för dem, som råkar bo längs demonstrationsvägen... Nej, någon rätt att slippa andra människor, att slippa besväras av att de är, som de är, finns inte.

    Och hur vet du att det inte finns någon mänsklig natur? Är det bara en norm att vi går på två ben och ser oss för med våra ögon, i stället för att som hundarna krypa omkring på alla fyra och vägleda oss med luktsinnet?

    Det är bara dumt att förneka att det finns en mänsklig natur. Men däremot kan vi diskutera vilka normer som har stöd i den mänskliga naturen. Före upplysningstiden var det en norm att det onaturliga och konstlade var ett tecken på "civilisation".

    Aposteln Paulus menade mer rätta att det finns en "naturlig lag" inskriven i varje människas "härta". Han grundade detta på iakttagelsen att även människor, som inte hade fått någon undervisning i lagen, hade en benägenhet att handla moraliskt rätt. Och att dessa olärda personer handlade moralsikt rätt oftare än de laglärda.

    Denna tanke fick ett grundskott av ateisten Axel Hägerström, som var verksam som professor i filosofi i Uppsala under brytningstiden mellan envälde och demokrati, när fascismen, nazism och stalinism gjorde sitt segertåg i Europa. Hägerström hävdade att det finns inget som är rätt eller fel, utan att lagstiftningen skulle tjäna statsnyttan, såsom den definierades av dem, som makten hade.

    Du skriver att större tydlighet - åt ena eller andra hållet - från Kd är nödvändigt om partiet ska överleva. Är då svaret på frågan om vad som är rätt eller fel det som gagnar Kd:s egen överlevnad som regeringsparti (statsnyttan enligt makthavarnas egen definition), eller finns det något annat svar?

    Detta diskuterade vi i Kd under min tid om medlem, och jag kom fram till att de hade varit moraliskt rätt av kd att närma sig socialdemokratin, speciellt i frågor som gällde fördelningspolitik, solidaritet och välfärd.

    Vad får dig att stödja en solidarisk politik? Inte är det väl den rena egennyttan, som Hägerström skulle ha sagt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har lika så fri opinionsbildning och demonstrationsfrihet i det här landet. Jag har inga problem med kyrkklockor eller böneutrop lika lite som jag har problem med att folk demonstrerar.

      Friheten från religion och friheten till religion handlar om min rätt att välja själv vad jag vill tro eller inte tro.

      Radera
  3. Du får tycka och tro vad du vill. Men frågan är om jag får det i det samhälle vi nu ser växa fram. Du tillerkänns rätten att handla och tala utifrån din övertygelse - i alla sammanhang. Men jag ska vara tyst så fort det kommer till politik och jag får inte driva frågor som bottnar i min tro. Din åsikt kan vara offentlig min ska hållas i det privata.
    Det är inte religionsfrihet för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min uppfattning, och det är den jag kan svara för, är att du får driva vilka frågor du vill. Det är din demokratiska rätt. Dina argument ska utsättas för samma granskning och samma kritiska prövning som alla andras.

      Vill man argumentera politiskt utifrån religiösa ståndpunkter kan man givetvis göra det. Att sen många idag inte väljer att tillerkänna dessa argument samma tyngd som t ex ett vetenskapligt vedertaget argument beror ju på att trovärdigheten hos det förra argumentet anses lägre än det senare av många människor.

      Radera