måndag 6 maj 2013

Ett leende för Folkpartiet och euron

Om FP får bestämma
Foto: folkpartiet.se (såklart)
Tycka vad man vill om Folkpartiet men en sak är säker. Om Folkpartiet har fått för sig något, vilket dom allt som oftast får, då är hela världen svart eller vit. Eller med andra ord, det Folkpartiet tycker är alltid rätt och det andra tycker är per definition fel. I alla fall om man ska tro Folkpartiet. Därför var det oerhört märkligt, men också uppfriskande, att höra på Jan Björklund i gårdagens debatt. Björklund stod och talade om politiska närmanden, blocköverskridande samförstånd och han erkände till och med sitt ansvar i vissa frågor. Att han sen hänvisade till kollektivt ansvar, har Folkpartiet haft fel måste alla andra också per Folkpartidefinition haft fel, är en annan femma. Ovanligt var det i alla fall.

Men oaktat Björklunds temporära ödmjukhet så fortsätter hans parti idag med sin sedvanliga stil. Med anledning av att SOM-institutet presenterar siffror som pekar på att svenska folkets stöd för euron och EU är rekordlågt så går bland annat riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP) ut och föklarar att den som inte tycker som Folkpartiet i frågan om euron är att likna vid Hitler. Birgitta Ohlsson (FP), EU-minister, är lite mjukare i sin ton men hon hymlar inte heller. Sverige ska gå med i euron, punkt.

Jag tycker det är kul att Folkpartiet har den här inställningen till euron. Om man bortser från Hamiltons desillusioner kring andra partiers EU-engagemang så är det uppfriskande med en riktig euroförespråkare i svensk politik. Problemet är ju bara (som det allt som oftast är för Folkpartiet) verkligheten. Euron har totalhavererat och Europa genomlider sin värsta ekonomiska kris sen 1930-talet bland annat pga den gemensamma valutan. Att Folkpartiet då vill in i samarbetet kan ju i bästa fall anses modigt. I mer realistiska fall är det väl snarare att anses som dumdristigt och naivt.

För Folkpartiets problem, i likhet med andra euroförespråkares dito, är att ingen har svarat på hur man ska lösa obalanserna i ett gemensamt valutaområde där inte ekonomisk-, skatte-, jobb- och näringslivspolitik är gemensam. Hur ska t ex Greklands bristande produktivitet i ekonomin samordnas med räntor satta utifrån Tysklands produktivitet? Hur ska man samordna lönebildningen i valutaområdet när några länder har partsförhandlingar, några länder har lagstadgade minimilöner på statliga nivå och några länder har det på regional nivå? Hur ska man förhindra att Tyskland dopar sin ekonomi genom att hålla tillbaka reallöneökningarna samtidigt som italienarna och spanjorerna har köpfest för låga räntor?

Det finns en hel uppsjö med frågor som saknar svar och hela eurosamarbetet är konstruerat för att fungera i tider av god ekonomi. Där finns i grund och botten inga svar på hur obalanserna ska hanteras och där finns inga svar på hur regionala kriser ska motverkas och förhindras från att sprida sig till resten av systemet. Svaret är, om man har minsta ambition att vara ärlig, att lösningen på problemen är ett starkt federalistiskt EU där den nationella suveräniteten starkt begränsas.

Så man kan le åt Folkpartiets vurm för euron. Samtidigt kan man inte riktigt svara på om det är ett leende av beundran för deras stolta försvar för sina egna uppfattningar eller om det är ett medlidsamt leende åt deras naiva och verklighetsfrånvända dogmatism. I mitt fall är det nog en blandning.



*****
 
Läs mer på Socialdemokraterna
 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar