fredag 8 februari 2013

Gästblogg, Jag är inte alls frisk.



Som ni läsare väl vet tillhör denna blogg Ola, och han skriver konsekvent vad han tänker på just nu. Men just nu har han drabbats av den fruktade vinterkräksjukan och har inte så mycket tankar att dela med sig av idag. Däremot har Ola gett mig, Malin det ärofulla uppdraget att för dagen ta över hans penna och skriva i hans ställe.

Det som jag tänker på, och det som jag under en tid tänkt mycket på är Försäkringskassan. Jag har gått från att inte haft någon kontakt med myndigheten alls till för lite mer än 6 månader sedan. Jag hade en syn av att när man är sjuk i Sverige får man hjälp, hjälp genom vården och hjälp ekonomiskt från Försäkringskassan. Jag trodde att när man är som svagast, hjälper samhället dig. Jag hade fel. Detta är min historia.

Den 30 juli gav mitt diskbråck upp. Jag hade då kämpat länge för att det inte skulle bli så, jag genomförde sjukgymnastik och anpassade mitt arbete så att livet kunde fortsätta ändå, men efter en 7 månaders kamp så gav ryggen upp ändå. Jag drabbades av akut smärta, en smärta som jag inte kunde hantera. Akutmottagningen, morfinspruta och Tarmadoltabletter utskrivna ( hos sjuksköterskan benämnt som tralla-la tabletter ). Sjukskrivningen började med någon vecka, sedan 10 dagar till och sedan två veckor till, för att sedan inte ta slut.

Kontakten med Försäkringskassan började där, jag skickade in sjukskrivningsintyg och väntade på mina pengar. Jag skickade in nya intyg och väntade på besked eller pengar.  Efter två månaders sjukskrivning utan varken ett ord från Försäkringskassan eller ett öre på kontot tog jag telefonen och ringde. Jag fick prata med en handläggare som läste på min sida att de fått in de pappren jag skickat. Jag fick veta att en skada på kroppen ska bara behöva 6 veckors sjukskrivning och nu måste de fråga läkaren varför hen har sjukskrivit mig under en längre tid. Att lita på läkarens kompetens kan man tydligen inte göra. Eller att förstå att olika skador tar olika tid att läka är tydligen också svårt att förstå. Så beskedet jag fick av handläggaren var att de väntar på besked från läkaren innan de kan betala ut några pengar.

29 dagar efter mitt samtal med Försäkringskassan får jag mina första pengar. Alltså efter 3 månader. 90 dagar utan ett öre in på kontot. Jag har bara mig själv att ta hand om, inga barn eller någon annan som jag försörjer och hade lyckats samla ihop en buffert så att jag klarade mig under tiden. Men den som försörjer någon annan? Om jag hade varit försörjningsansvarig för 3 barn och sen helt plötsligt inte får någon lön för att jag är sjuk, hur ska man klara sig då?

Dagen efter att jag fått min första utbetalning, så fick jag mitt första samtal från min personliga handläggare på Försäkringskassan. Hen ville nu informera mig om vad som händer nu. Bland annat så fick jag och min chef samtala om man kunde underlätta mitt jobb på nått sätt så att jag skulle kunna jobba. Med min skada och på arbetsplatsen fanns det ingenting som vi kunde göra. Handläggaren började även nu informera mig om vad som händer när jag varit sjukskriven i 6 månader, och om Försäkringskassan bedömer att jag skulle klara ett annat arbete, så får jag ingen mer sjukpenning, utan för då söka nytt arbete istället. Punkt.

Tiden går framåt, men tyvärr blir inte min rygg bättre. Jag kom till nya läkare och nya behandlingar men än så länge har det inte blivit någon förbättring. Helt plötsligt så närmade jag mig 6 månaders sjukskrivning. Samtalen med min handläggare var tydliga, och hen trodde bestämt att Försäkringskassan skulle bedöma att jag skulle klara av ett annat arbete. Utan att prata med läkare, utan att göra någon undersökning. Utan att ha träffat mig.
Jag insåg att jag måste ta hand om mig själv, även om jag är sjuk, även om jag behöver hjälp så måste jag ta hand om mig själv. Jag såg till att jag kom in på en distansutbildning på universitetet, för att på det sättet kunna plugga och då kunna försörja mig genom det.
Handläggaren tyckte att detta var en fantastisk plan, börja plugga för härifrån får du inga mer pengar!

Det sista samtalet med Försäkringskassan var det enda som fick mig att gråta. Jag har fortfarande diskbråck, fortfarande så ont att jag har morfinplåster, äter 6 Alvedon och  2 antiinflammatoriska tabletter om dagen.
Handläggaren ringer och säger att "Vad bra, då kan jag friskförklara dig nu!" Tårarna rinner och jag känner mig ensam och övergiven. De friskförklarar mig fast jag inte är frisk.

Jag är sjuk, och är lämnad till mitt eget öde. Försäkringskassan lämnade mig här. Jag var naiv och trodde att man som sjuk får hjälp i Sverige. Nu vet jag bättre.


För övrigt anser Ola och jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

1 kommentar:

  1. Jag är verkligen ledsen att höra din historia Malin! Jag har också diskbråck och har haft problem med det i många år. Jag kunde jobba deltid i flera år trots mina problem men efter att Alliansen ändrade reglerna i sjukförsäkringen så blev jag utförsäkrad vilket orsakade en ny skada. Jag har skrivit om mina det här: http://papappret.wordpress.com/2013/02/10/min-arbetarklasskada-3/

    Enligt min erfarenhet måste man stå på sig och kämpa för att få rätt vård utöver kampen med Försäkringskassan. Hoppas verkligen att din rygg blir bättre och att du kan få mer hjälp!

    SvaraRadera