onsdag 27 februari 2013

Funderingar kring mumbojumbosnackande girigbukar till politiker

Politiker och politikerrollen är ett kärt ämne att diskutera och debattera. Många hyser stor respekt för dom som väljer att engagera sig i den parlamentariska demokratin. Jag får ofta höra hur imponerade folk är över att det finns människor som vill engagera sig och som vill ta ansvar. Majoriteten av alla jag möter har den här inställningen.

Sen finns det givetvis den andra gruppen. Dom som inte tycker om politiker. Dom som mest tycker att alla folkvalda är något som katten har släpat in. Inte för att dom per automatik är emot det demokratiska systemet. Det är inte det som är pudelns kärna. Istället kokar det ner till en alienation till den politiska makten. Man upplever det som att politikerna är verklighetsfrånvända och arroganta.

Att slänga ur sig något negativt om politiker är allt som oftast fullt acceptabelt. Det är till och med socialt accepterat att använda ett och annat okvädningsord. Bara man ger sig på t ex arvodesfrågan eller lyfter fram något beslut som fattats som man inte gillar så är det i princip fritt fram att anklaga, hetsa mot och banna politikerna. Det här leder självfallet till ett klimat där politiker är mer eller mindre legitima mål för hot och andra oegentligheter. Det ser man inte minst i Brå:s mätningar på området. Säg den någorlunda kända politiker som inte har minst en tråd på Flashback full med anklagelser och skitsnack.

Jag håller just nu på och läser Thomas Bodströms bok "Inifrån: makten, myglet, politiken" från 2011. I den diskuterar han bland annat politikerrollen och allmänhetens syn på hur politiker "ska vara". Bodström konstaterar att det är en väldigt motsägelsefull bild som ges. När han själv arbetade vid sidan om sitt riksdagsuppdrag så fick han kritik för just detta. Kritiken löd att han tog inte uppdraget på allvar, riksdagsledamöterna hade för mycket fritid etc. I andra änden får riksdagsledamöter som lägger all sin tid på Helgeandsholmen kritik för att dom inte är ute i "verkligheten" tillräckligt mycket. Politikerrollen är alltså ett klassisk "moment 22" och även på kommunalpolitisk nivå kan man relatera till det här. När man skriver en insändare på "DN Debatt-språk" så anklagas man för att snacka mumbojumbo och bludder. Skriver man däremot en insändare i stil med många andra mer "folkliga" dito där man raljerar och kastar invektiv omkring sig så får man i nacken att man är oansvarig, kränkande och oförskämd.

Samma "moment 22" uppstår i frågan om förnyelse på tunga poster. I ena ändan anses såväl löpande arvode som avgångsvederlag vara för höga. I andra änden klagar man på att folk sitter kvar för länge. Men om man verkligen vill ha rotation på högre poster så är det ju inte så lyckat att dra ner på avgångsvederlagen. Ju sämre avgångsvederlagen blir desto svårare blir det ju att motivera för många politiker att ta steget ut i eventuell arbetslöshet. I Stockholm är det kanske inget problem. Där finns gott om PR-byråer som hungrar efter expolitikernas nätverk. Men det är inte lika lätt för en politiker i glesbygden att bara hoppa rakt ut i arbetslösheten och dessutom inte ha en ersättning för detta. Arvode är ju inte a-kassegrundande. Frågan är, precis som med hela politikerrollen, väldigt komplex och långt ifrån så svart eller vit som många ger för handen att den skulle vara.

Jag tycker att allt det här tål att tänkas på i ljuset av näthat och av vetenskapliga rön kring ungdomars sjunkande förtroende för demokratin. Vi är långt ifrån det italienska kaoset men steget dit är kortare än man tror. Det borde fler ta och fundera kring.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!
 
*****
 
Läs mer på Socialdemokraterna

2 kommentarer:

  1. Intressant! Det kanske borde finnas en "omställningsersättning" för politiker som lämnar förtroendeuppdrag, i så fall kopplat till ett "arbetsvillkor", ungefär som det gör i föräldraförsäkringen. Man måste ha en arbetsinkomst för att kvalificera sig till en (högre) ersättningsnivå. Den rätten skyddas under tiden man har förtroendeuppdraget, på samma sätt som SGI:n skyddas under föräldraledigheten. Sedan får man omställningsersättningen ett lagom antal månader efter att man har lämnat förtroendeuppdraget.Det skulle ge samma slags incitament att etablera sig på arbetsmarknaden innan man tar politiska heltidsuppdrag, och det tror jag är bra. Självklart behövs även unga i politiken, men även de bör ut i arbetslivet efter några år i politiken. Sen har även de en inkomstgrundad rätt till omställningsersättning om de kommer tillbaka in i politiken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för en bra fundering i frågan. Ja, jag tror också man måste hitta väl avvägda system för att öka genomstörmningen och rotationen på politiska uppdrag.

      Radera