onsdag 19 september 2012

Vem får kränka vem?


Att jag är ateist är välkänt sedan länge. Någon gudom har jag aldrig trott på. Däremot anser jag att det är var och ens personliga rätt att tro på vad dom vill så länge dom inte tvingar sin tro på någon annan. Likaså får folk debattera vad dom vill med varandra. Problemet med religion och tro uppstår när folk kräver att dom ska tas på fullständigt allvar när dom argumenterar för sin ”tro” och när dom kräver att andra ska underkasta sig den.

Idag skriver Aftonbladet om att en Harvardforskare hävdar att Jesus var gift. Att detta har teologisk betydelse kan jag förstå. Det är ju en rätt stor grej det där med celibat, kvinnliga präster m.m men problemet är att beviset för Jesus eventuella giftermål består av en text ifrån 300-talet. Texten som anges som ”bevis” är alltså skriven ca 300 år efter Kristi död. Att detta ens tas upp i katalogen för argument är häpnadsväckande. En textkälla som skiljer sig så mycket i tid mellan det den berättar om och då den skrevs blir föga trovärdig. Framförallt med tanke på hur lite information som faktiskt kunde bevaras på den tiden. Hade jag idag skrivit en text som hävdade att ”Karl XII sade, jag har en badboll med en anka på” hade det knappast utgjort bevis på att Karl XII faktiskt sa så. Den som fortfarande tror på den här typen av bevis rekommenderar jag att läsa Richard Dawkins ”Illusionen om Gud”.

Men för all del, att tro är som sagt helt ok. Tror gör också en hel del muslimer. Precis som kristna tror dom i olika grad. Extra mycket verkar dom tro så fort en ickemuslim avbildar Muhammed eller gör något som dom anser kränkande mot islam. Detta tar sig ibland våldsamma uttryck och ibland gör det inte det. I Köpenhamn demonstrerade ett gäng muslimer fredligt med anledning av den senaste filmen som anses kränka islam. I Sudan var det inte fullt lika fredligt. Som jämförelse kan man ta Ecce Homo-utställningen som Elisabeth Ohlson Wallin ställde ut i slutet av 90-talet. Där förekom bombhot och våldsamheter precis som att det förekom lugna och sansade protester och debatter bland kristna.

Att debattera religion är fritt. Att bli förbannad på att någon annan inte tror är också fritt. Att driva med en tro är också fritt. Att förolämpa bara för sakens skull är inte fritt hur som helst, vi har lagstiftning mot ärekränkning och förtal. Men detta ska prövas i varje enskilt fall och det ska prövas av en domstol, inte av en folkmassa.

Det talas mycket om kränkningar hit och dit. Religiösa företrädare och utövare anser sig kränkta. Men att man inte skulle få ifrågasätta en ”tro” är odemokratiskt. Att ifrågasätta någons djupa övertygelse på ett allsmäktigt väsen är lika självklart som att ifrågasätta någons tro på att det finns gröna gubbar på Mars, att glass med lingonsmak skulle vara godare än kanelbullar eller för all del någons tro på att vinstuttag i välfärden skapar en sämre välfärd.

Jag blir t ex irriterad när socialdemokrater anklagar andra socialdemokrater för att vara kommunister genom ”guilt by association”. Men man får svälja det och argumentera för att så inte är fallet. Att hävda kränkning och börja använda våld är antidemokratiskt. Det är en diskussion som jag tycker vi borde föra mer i förhållande till religionen. Framförallt är det inte bara en fråga som berör dom som har en tro på en gudom utan även oss som är ateister. Det är vårt allas samhälle.    

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!
 
*****
 
Läs mer på Socialdemokraterna
 
 

2 kommentarer:

  1. En bra analys!

    Ryggmärgsreflexen säger att islamism (OBS ej detsamma som Islam) är mer utsatt eftersom den har en ideologisk dimension och bör därför kunna diskuteras på samma villkor som politiken.

    Dock: går man tillbaks några hundra år så brände prästerskapet häxor på bål, vilket kan anses ha varit en politisk handling.

    För övrigt undrar jag: om vinstuttag i välfärden skall förbjudas, vad anser du om överbetalda reträttplatser för avdankade politiker?

    SvaraRadera
  2. "En livstid räcker inte till för att älska Dig" sjunger Ziggy Marley, fast på engelska då. Och då syftar han inte på någon kvinna som sitt livs kärlek, utan på Gud. Även om låtskrivaren och sångaren är rastafarian – en religion som bäst kan beskrivas som Jehovas Vittnen, men bara för afrikaner och med en svart Gud och med Haile Selassie i stället för Jesus som den som ska krossa Satan och Babylon – är det en av de intelligentaste låttexter om gudstro som skrivits. "A Lifetime Isn't Enough", den finns säkert på YouTube. Lyssna på den. Den är en bättre kommentar till Olas tankar den 19 september 2012.

    Jag kan tillägga att jag är bahá'í-troende. Jag har inte alltid varit troende. Fram till för tio år sedan fick jag också bli lite berusad till jul, till exempel. Eller ta ett glas vin och inspireras till att skriva ett skickligt inlägg (bloggar fanns inte riktigt då). Jag hade mer pengar eftersom jag inte gav bort dem till barns skolgång i tredje världen (heter det så än?) och utbildning av medellösa kvinnor på Indiens landsbygd. Jag har alltså inte råd med någon I-pad och allt detta nya, men å andra sidan kanske jag råkar vara med och finansiera utbildningen av denna planets nästa Albert Einstein, så jag känner mig ganska modern ändå.

    Tro åstadkommer sådant. Nu kanske vissa hävdar att bahá'í inte är någon religion utan en fredsrörelse, en organisation för att på sikt få till stånd en världsstat, eller något annat. Men gudstron finns där, som viktigast av allt. Men visst har du poänger med vad religionen kan ställa till med. Muslimerna hatar oss, särskilt i Iran, där gör de som de vill med oss. Men vi säger att det är muslimerna som inte förstår islam när de griper och torterar bahá'íer som inte har gjort någonting alls, jag har inte hittat något ställe i Koranen där Gud säger att de får göra så.

    Vi bahá'íer håller oss borta från politik. Det innebär att vi aldrig skulle komma på tanken att publicera böcker där vi "bevisar" att politiken inte någonsin har åstadkommit någonting gott, att det onda i religionen är när den blir politisk. Är man skicklig kan man skriva böcker och bevisa vad som helst och håna vad som helst. Som att demokrati egentligen inte existerar och aldrig har existerat, det är bara en saga, en dröm. Ja, till och med att den fört mycket ondska med sig där man sagt sig försöka praktisera den.

    Visst skulle det vara skönt med miljö där folk inte förminskar Gud till en svartsjuk och elak "överstepräst" som har sin tron i paradiset där han (det är förstås en han) sitter och dömer folk, men lika skönt att slippa alla tvärsäkra ateister breda ut sin tro i de massmedier de kontrollerar i den rika Västvärlden. Bättre då att lågmält konstatera att en livstid inte räcker till för att förstå detta med Gud och att det därför är ett meningslöst diskussionsämne.

    Stephan Santerre

    SvaraRadera