söndag 9 september 2012

Man kan mygla även med vinstbegränsningar

Vinstuttag i välfärden. Ja, jag tänker skriva om det igen. Det är tjatigt, det är drygt, men med tanke på att PR-maskineriet för fortsatt vinstuttag är inställt på maxeffekt så måste ju någon fortsätta föra liv på andra sidan också. Så skam den som ger sig. Kampen ska stå och då får jag ju också fortsätta gnata och tjata. Det otroliga är att jag ändå, något subjektivt, upplever att det finns nya delar i vinstdebatten som måste belysas och diskuteras mest hela tiden.

För frågan är verkligen inte svart eller vit och som vi vet har hårklyveriet nått upp till nya höjder. Sällan har väl definitionerna varit så viktiga som nu. Är man emot "vinst i välfärden" blir det ett jäkla liv. Då anklagas man för att vara emot överskott, man påstås vilja att verksamheter ska gå med förlust och att bli anklagad för att vara kommunist ligger inte långt bort. Fråga LO. Men som det tidigare har trätits om här på min blogg så är det givetvis inget problem att en verksamhet går med överskott. Det är när detta överskottet lämnar en verksamhet för att bli till vinst i ägarens fickor som problemet uppstår.

Vinstuttaget är alltså pudelns kärna. När man väl har kommit så långt att man kan vara överens om vad man överhuvudtaget menar så börjar nästa våg av anklagelser att välla in. Dessa antar en lite mer formalistisk  och teknisk grund. Man är inte längre kommunist (inte lika mycket i alla fall men lite är man nog det i alla fall) utan istället är man bara fullkomligt inkompetent vad gäller företagsekonomi.

Som argument för detta anförs svårigheterna att lagstifta bort ett vinstuttag. Eller snarare är det så att ett vinstuttagsförbud kan kringgås. Räntesnurror, interndebitering, köp av tjänster, interna bemanningsföretag, för höga löner och det ena med det femte dras fram som exempel på hur man kan kringgå lagstiftningen. Man kan ju börja med att konstatera att någon har tänkt till ordentligt i frågan om att kringgå lagstiftning. Detta är givetvis bra. Ordentlig utredning ska göras. Men den stora frågan som uppstår är, varför skulle inte allt detta gå att göra med t ex en vinstbegränsningslagstiftning när det helt uppenbart går att göra med en vinstuttagslagstiftning?

Varför skulle en företagare som ena dagen haft tolv procents avkastning nöja sig med en avkastning i nivå med t ex vanlig bankränta (som ju är ett förslag som framförts av dom som vill ha kvar vinstuttagsmöjligheten) om luckorna att kringgå lagen fortfarande finns kvar? I dagsläget är bankräntan inte många procent och man kan ju fråga sig om det är mödan värt att driva och äga välfärdsföretag med ambitionen att göra vinst om man kan få ut samma vinstmarginal genom att ha pengarna passivt på bankboken. Det blir alltså ändå idealisterna som vill syssla med välfärd för omsorgens skull som blir kvar.Följaktligen måste man alltså ändå ta tag i frågan om att kringgå lagstiftningen vare sig det handlar om en vinstbegränsning eller ett vinstuttagsförbud. Just detta är ett argument som jag saknat i debatten.

Frågan som kvarstår att lösa är alltså den om hur man täpper till diverse möjliga kryphål i lagen. Eftersom vi (än så länge) har kvar mycket av välfärden i offentlig drift har vi utmärkta referenspunkter för vad som är skäligt att investera, låna, betala i lön, köpa konsulttjänster för m.m. Vi vet ungefär vad en vårdplats kostar, vi vet vad en elev i skolan kostar och vi vet hur mycket en renovering kostar. Vi har koll på lönenivåer och vi har koll på räntor. Med andra ord är det ganska lätt att avgöra om något är skäligt eller ej. Vad som behövs förstärkas är kontrollen.

Därför är kraven på meddelarfrihet- och skydd samt offentlighetsprincip avgörande. Alla företag som verkar inom välfärden ska ha samma krav på sig som offentligt ägda och drivna verksamheter. Revisionen ska ha full tillgång till allt och rätten att komma på t ex oanmälda besök ska vara okränkbar. Detta kommer givetvis att kosta pengar i form av uppföljning och kontroll. Men en sådan apparat måste ju byggas upp i vilket fall som helst. Uppföljningen av t ex upphandlade verksamheter idag är mycket bristfällig i dom flesta kommuner runt om i landet. Det är också här en av dom stora kostnadsposterna för privatiseringar ligger. En kostnadspost som får föras in på kontot för valfrihetsreformer. Privatiseringar är kostnadsdrivande av många skäl och kontrollen är en av dessa skäl. Om sen domstolar, en inspektion eller någon myndighet måste införas får detta göras. Det viktiga är att såväl uppföljning som kontroll och utdömande av vite och böter blir smidigt och korrekt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att vinstbegränsningens tillskyndare är svaret skyldiga på vad som gör att deras modell skulle vara mindre benägen att kringgås än en vinstuttagsförbudsmodell. Förmodligen kommer svaret ligga i linje med vad Stockholms läns S resonerar kring. Att införa en uppförandekod för välfärdsföretagen. Men att införa en uppförandekod är ett slag i luften. Vill man att någonting ska hända och ske räcker det inte med handslag. Det ser vi ju i frågan om kvinnliga styrelseledamöter. När inte ens näringslivet klarar av att fixa en sådan enkel sak som skulle kunna lösas på nästa årsmöte så lär dom inte klara av att hålla en uppförandekod för hela välfärdsbranschen. Här krävs politisk vilja och politiskt mod.

 För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!
 
*****
 
Bloggat: Utredarna sågar SvD
 
Läs mer på Socialdemokraterna

7 kommentarer:

  1. Hej Ola, bra försök att bena ut diskussionen. Men jag tror inte att man skall koncentrera sig på vinstuttagen som sådana. Min inställning är att man skall fokusera på att skattemedel skall gå till det de är avsedda för, se exempelvis min motion till Ystad ak http://ystadmotioner.blogspot.se/2012/08/vinstforbud-i-valfarden.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Exakt formulering av en framtida lagstiftning överlåter jag med varm hand åt andra. Men kontentan i min linje är vinstuttagsförbud och återinvesteringskrav. Floran av motioner till kongressen är diger. Ska bli intressant att följa utvecklingen.

      Radera
  2. Mitt svar är: första steget är att ändra lagstiftningen så att ha offentlig revision på all skattefinansierad vård-omsorg-skola.

    Sen får man se hur många lycksökare som blir kvar. Det blir i alla fall tydligt för medborgarna vad som är bra och vad som är dåligt och vad pengarna används till.

    Sen kommer nog det där med vinstförbud och vinstbegränsing som nästa steg... om det behövs då!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror dessvärre det behövs. Vi vet att t ex exit-funktionen på välfärdsmarknaden fungerar mycket dåligt. Att den skulle bli bättre framöver tvivlar jag på.

      Radera
  3. Det är klart att en vinstbegränsningsregel kan kringgås med ungefär samma metoder som ett vinstuttagsförbud kan kringås.

    Kontentan i min linje är att det inte ska vara tillåtet att använda skattemedel som investeringskapital i privata företag, i den mån detta investeringskapital överskrider den tillåtna vinstudelningen.

    Krångligt? Jag uppfattar därför ditt återinvesteringskrav som en legaliserad stöld av skattemedel, så länge du inte stödjer en begränsningsregel. Och någon sådan har du hittills inte sagt dig stödja.

    Det finns ingen anledning att tillåta skattefinansierade privata företag att göra hur stora vinster som helst, bara för att vinsten inte får delas ut.

    I min motion till partikongressen har jag skrivit att vinster, som är större än den tillåtna vinstutdelningen (som iofs kan vara 0 %), ska betalas tillbaka till kommunen eller landstinget.

    Varför ska en "kund" inte ha rätt att få tillbaka pengar som han har betalat för en vara eller tjänst, om han har betalat för mycket i förhållande till vad varan eller tjänsten har kostat att producera?

    Du kan säkert ingå ett sådant avtal med en hantverkare, om åtgången av tid eller material blir mindre än beräknat. Varför skulle inte en kommun eller ett landsting kunna ingå ett liknande avtal med ett vårdföretag?

    Att överskjutande belopp ska betalas tillbaka till kommunen eller landstinget, om vården blir billigare än kalkylerat.

    Om det är frivilligt från båda parter. Och frivilligt är det ju så länge det privata företaget har möjlighet att avstå från hela affären.

    Alla vinster eller överskott genereras på samma sätt, oavsett om de delas ut eller "återinvesteras". Vinsten, eller överskottet, är det som blir över när alla kostnader för verksamheten har betalats.

    SvaraRadera
  4. Konstasterar också att sign "Nätverket motionsskrivarna" har skrivit en intressant motion, men riktigt bra yrkanden.

    Något yttryckligt förbud mot privata företag inom välfärden yrkas inte, och ej heller något uttryckligt förbud mot vinstudelning, under förutsättning att den utdelade vinsten kan anses vara en driftkostnad i verksamheten. (Min tolkning.)

    Räntan på ett banklån direkt till företaget, för att finansiera nödvändiga investeringar (t.ex. förvärv av en skolbyggnad), måste ju anses vara en driftkostnad. Om ägarna i stället tillskjuter apportegendom till samma värde, borde de ju få ta ut en vinst motsvarande högst bankräntan på samma värde.

    Formuleringarna i yrkandena uteslutar i varje fall inte den tolkningen. Apportegendom är annan egendom än pengar som tillskjuts som aktiekapital. En skolbyggnad kan vara apportegendom. Det kan ju hända att en av grundarna av ex.vis. en friskola redan äger en skolbyggnad.

    Bör dock tilläggas att den norska friskolelagen, om jag tolkat rätt, INTE tillåter att lokalkostnader räknas som driftkostnader. Om någon av grundarna av en norsk friskola, råkar äga skolbyggnaden som ska användas, får han upplåta byggnaden gratis, utan ekonomisk ersättning från vare sig skolbolaget, samhället eller elevernas föräldrar. Det var det, som John Bauer-skolan åkte dit på.

    "Ideellt" i Norge är tydligen detsamma som kännbara ekonomiska uppoffringar.

    Nätverket motionsskrivarna skriver att anslag till verksamheten ska användas i verksamheten, vilket jag tolkar som att anslagen i sin helhet ska gå till driftkostnader (i vid bemärkelse, eller i snäv bemärkelse som i Norge?) och inte alls till några vinster eller överskott, som inte kan anses vara driftkostnader.

    SvaraRadera
  5. Du har helt rätt i att man kan mygla även med vinstuttagsbegränsningar. Offentlighet och meddelarfrihet är till för att allmänhet och anställda ska kunna slå larm, och även gå in och granska ekonomi och verksamhet. Vad gäller allmänheten kan dock den sekretess, som gäller för patienter och vårdtagare vara ett hinder.

    Därför behövs kontrollmyndigheter, som kan granska även sekretessbelagda uppgifter. Frågan är vem som ska betala för denna verksamhet. Kontrollmyndigheter behövs även för tillsyn av offentligt drivna verksamheter.

    Men vi kommer inte ifrån frågan vem som ska betala

    1) Kostnaderna för själva upphandlingen. Båda parter har kostnader för upphandlingarna.

    2) Kostnaderna för utökade inspektioner för att kontrollera att rättelser har gjorts.

    3) Kostnaderna för eventuella domstolspocesser vid tvister om huruvida entreprenadavtalet har följts.

    4) Kostnaderna för eventuella överklaganden av kontrollmyndigheternas beslut.

    Det är väl då självklart att företaget ska betala alla ONÖDIGA kostnader, som företaget självt har vållat, exemeplvis genom att missköta verksamheten - även det skulle leda till konkurs för företaget.

    Nödvändiga kostnader för upphandlingsförfarandet och tillsynen måste skattebetalarna stå för, på ena eller andra sättet - även om det är företaget som faktureras. Upphandlingskostnaderna måste alltså räknas i kalkylen vid alla jämförelser med att fortsätta att driva en verksamhet i egen regi. Även om det leder till att det inte blir så många upphandlingar. Ganska självklart.

    Privatiseringar får aldrig vara ett självändamål.

    SvaraRadera