fredag 29 juni 2012

Väljarna vill ha tydliga och samarbetsvilliga alternativ

Novus VD Torbjörn Sjöström skriver idag på DN Debatt tillsammans med statsvetare Jenny Madestam. Ämnet för dagen är regeringssamarbeten efter valet 2014 och föga förvånande är det Miljöpartiet som flest väljare ser som en möjlig stödgumma i en regeringen. Miljöpartiet står med stödjebenet i oppositionen men väljer runt om i landet att sitta i borgerliga majoriteter och gör det då ofta med stor frenesi och glädje. I t ex Region Skåne är MP med i borgarstyret sedan 2006 och alla som följt min blogg vet ju hur det går för Region Skåne. Det är underskott, privatiseringar och allmänt kaos. Så att även borgerliga väljare ser MP som ett alternativ runt om i landet är inte speciellt förvånande. Sen har MP i vissa delar en attraktiv politik och det spelar givetvis roll det med.

Intressant i undersökningen är också att svenska väljare tycker att partierna ska gå fram själva i en valrörelse. Samtidigt vill väljarna ha en redogörelse för vem man kan tänka sig att samarbeta med. Jag tycker inte detta är speciellt konstigt. Att man vill se partierna för vad dom är och se deras förslag i sin helhet är bara naturligt. Dom senaste två valrörelserna har först alliansen ensam och sen både alliansen och dom rödgröna presenterat kompromissförslag utan riktig spänst som definierar dom enskilda partierna. Känslan av att man fick något annat på köpet när man röstade på ett parti var stark. Detta är inget som en väljare i Sverige vill känna. Hade vi haft en tradition och ett valsystem som byggt på majoritetsvalkretsar med ett mandat att fördela hade det varit en annan sak.

För Socialdemokraternas del är detta också goda siffror. En pragmatisk partiledning bör ha som mål att sitta i regering själv med ett väljarstöd på en bit över 35 procent. Att sen söka samarbete med alla partier utom M och SD känns rimligt även om t ex KD skulle bli mycket svårt att samarbete på riksplanet med. Men att t ex sy ihop överenskommelser om sjukförsäkringen och liknande mjuka frågor kanske inte vore helt dödsdömt. Men då måste KD stå fritt från alliansbojorna och dessutom vara kvar i riksdagen.

Ipsos opinionsmätning idag indikerar att läget i svensk politik nu har stabiliserat sig och vi är på många sätt tillbaka där vi var rent opinionsmässigt för ett år sedan. Nästa veckas Almedalen signalerar halvtid och nedförsbacken inför valåret 2014 börjar. Det går fort nu.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

2 kommentarer:

  1. Och varför ska en pragmatisk partiledning ha som mål att sitta i regering själv med ett väljarstöd på BARA en bit över 35 procent?

    Det är inte en pragmatisk, utan snarare en vänsterdogmatisk partiledning, som inte kan samla ett större stöd än så. Trots att Mona Sahlin personligen åtnjöt ett sämre förtroende än Stefan Löfven, samlade hon 43 % eller mer under första halvåret 2008, och nådde 45 % i mätningar i september samma år.

    Väljarstödet för S sjönk med hela 6 procentenheter efter offenliggörandet av alliansen med Mp, vilket INTE kan skyllas på vänsterflygeln inom S. Väljarraset började innan vänsterflygeln hunnit formera sig för kravet att även V skulle tas med i samarbetet. Men sedan det skett sjönk väljarstödet för S med ytterligare 7 procentenheter.

    Även V förlorade på samarbetet, eftersom Sahlin lyckades sätta tunghäfta på V i partiets absolut starkaste politiska fråga, fördelningspolitiken. Även om den föreslagna reformen var underfinansierad, borde den ha förts fram för att ruska om. Och det hade ju V kunnat göra, om inte V hux flux hade blivit en del av regeringsalterntivet.

    Ur parlamentarisk synpunkt gör Mp alldeles rätt, som håller dörrarna öppna för samarbete åt båda håll. Det minskar utrymmet för SD att påstå att de är ett vågmästarparti, som kan driva igenom sina invandrarpolitiska krav genom utpressning mot blocken i regeringsfrågan.

    Och Mp är väl ändå att föredra i den sitsen?

    När Sahlin nådde 43 - 45 % månad efter månad före 8 okt 2008, så borde väl Löfven nå samma resultat, när förtroendet för S har återställts? Det finns alltså chans till en socialdemokratisk enpartiregering med egen majoritet i riksdagen, eller en socialdemokratisk enpartiregering med stöd av V, dock utan regeringsdeltagande av V, som förr i tiden.

    Det är klart att partierna ska gå fram var för sig, och att vi ska hålla regeringsfrågan öppen och låta väljarna bestämma.

    SvaraRadera
  2. Ja kan vi få över 40 eller mer är jag den förste att jubla och gratulera!

    SvaraRadera