onsdag 27 juni 2012

Friskolereformen eller "Den stora blåsningen" som den också kallas

Jag gick i grundskolan och gymnasiet från 1990-2002. Detta är en tid som jag av många anledningar gärna vill glömma. Men en del saker minns jag och en sådan är när friskolorna började växa fram. 1992 genomfördes friskolereformen och även om det var en trög start så började friskolorna så sakteliga växa fram i takt med att 90-talet rullade på. När jag sen 2005 började jobba som lärarvikarie tog det inte mer än två år för friskolorna att formligen välla fram. Jag hade inget med saken att göra men jag minns snacket bland lärare, elever och föräldrar. Friskolorna var ett mirakelmedel som skulle lösa allting och alla tjänade på dom. Framförallt var många lärare nöjda, nu skulle lönerna rusa i höjden och konkurrensen om deras kompetens skulle bli knivskarp. Många var historierna om lärarna som lämnat den kommunala skolan för en nästintill guldkantad tillvaro på någon friskola i storstaden.

Och visst var det så att en del lärare fick högre lön. Men det stora hela har den lyxen nu 20 år efter friskolereformens sjösättning försvunnit. När man tittar närmare på det visar det sig till och med att utvecklingen har gått åt andra hållet. Hur kunde det bli så här? Konkurrens skulle ju göra lärarna attraktiva och enligt marknadsteorin driver ju hård konkurrens om arbetskraften upp lönerna. Det hela låter väldigt märkligt. Men jag har en hypotes.

När friskolorna introducerades behövde dom av förklarliga skäl lärare. Dessa befann sig på en relativt stabil arbetsmarknad där ett jobb hos en offentlig arbetsgivare gav långvarig trygghet. För att locka till sig lärare från dessa offentliga arbetsgivare behövdes något som lockade. Högre löner är en mycket attraktiv faktor som många tar hänsyn till. I kombination med löften om större frihet att verka utifrån sina egna idéer och nyhetens behag kunde friskolorna locka till sig lärare. Myten om friskolornas förträfflighet började alltså förmodligen inte som en myt utan som en högst reell sanning.

Lönerna var högre, friheten var större och det hela var nytt. När sedan lärarna hade lärt sig att lönerna var högre på friskolorna så kunde friskolekoncernerna sakta men säkert sluta med dom högre lönerna. Även i frågan om frihetsgraden kunde man ta ett steg tillbaka. Detta bevisas i viss mån av det faktum att det är på den administrativa sidan som friskolorna skiljer sig från det offentliga och från varandra, inte på den pedagogiska.

Mönstret känns igen från andra avreglerade marknader. Inom stora delar av vård- och omsorgsområdet där finansieringen inte går via ett pengsystem utan via upphandlingar har bolag som Attendo och Carema lagt underbud på verksamheter i vissa strategiska kommuner för att på så sätt ta sig in på marknaden, konkurrera ut den offentligt drivna verksamheten och sedan höja priserna när marknaden är "säkrad". Att det förhåller sig på detta sätt är tydligt och bevisas bland annat i SNS-rapporten från förra året. Privatiseringar är i regel billigare för skattebetalarna under den första tiden för att sedan bli dyrare. Företagen tar alltså en förlust för att vinna marknadsandelar men hämtar sedan hem vinsterna mångdubbelt. Så höga lärarlöner och bättre villkor har förmodligen varit ett sätt att säkra marknaden initialt.

Lägger man därtill den negativa spiral som skolan har hamnat i under 2000-talet där politiker har tävlat om att berätta för lärarna hur dom ska sköta sitt jobb samtidigt som resurserna i många fall har minskat och framförallt styrts om så att mindre personal ska ta hand om fler barn så är det inte speciellt konstigt att söktrycket på lärarutbildningen minskar och statusen på jobbet gör lika så. Det är många faktorer som spelar in och en avreglerad marknad gör knappast att arbetskraft med låg status i samhället blir mer attraktiv. Snarare är det så att en grupp som är pressad och utsatt får finna sig i sämre villkor och tuffare arbetssituation.

Friskolereformen lovade guld och gröna skogar till allt och alla. Det rådande marknadsliberala paradigmet som rådde i Sverige och världen i början av 90-talet gjorde att ingen egentligen ifrågasatte hallelujah-stämningen. Lärarna blev förförda och köpte ett väldigt enkelt resonemang med understöd av smarta företag som visste exakt hur dom skulle spela sina kort. Kort som spelas för att vinstmaximera åt aktieägarna och som mer än gärna gör ett bondeoffer i form av en lärare för att ställa det offentliga systemet schack matt.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

2 kommentarer:

  1. Vårterminen 1961 var min sista skoldag i ungdomsskolan. Jag hade jobb i staten i september samma år. Jag fick yrkesutildning under tre dagar, och en hel packe med statliga föreskrifter och uppmaningen: "Det här måste du lära dig efter arbetsdagens slut. En statstjänsteman har ingen fritid". Då hade vi 48 timmars arbetsvecka och lönen var 840 kr i månaden. "Statens kaka är liten, men säker", sa man.

    Det var tider det. Nu klagar ju t.o.m. akademiker på att de inte "fått någon utbildning". På arbetstid. Det är en sak som dagens ungdomar inte får lära sig i grundskolan, inte får lära sig på gymnasiet, inte får lära sig ens på universitetet. Och det är att lära sig något på egen hand. Vi, som hade en tillräckligt kort utbildning för att ha kvar förmågan att lära sig något på egen hand (medfödd förmåga, som förstörs av allt studerandet!), men tillräckligt lång utbildning för att ha nödvändiga grundkunskaper för eget lärande, var verkligen "anställningsbara". Till och med för jobb, som nu kräver högsksoleutbildning.

    DÅ var det fortfarande vanligt att gamla arbetare blev arbetsledare och chefer. Ja, jag går så långt så att jag påstår att gränsen mellan utbildning och inbillning är flytande! Jag blev faktiskt uttagen till en längre utbildning - på en hel vecka. Den föregicks av ett språktest. Syftet med det testet var att utröna de sökandes förmåga att tillgodogöra sig undervisningen och allting, som därefter skulle läsas in på fritid.

    Staten var ingen bra arbetsgivare, kan jag tala om. Jag förstår inte alls denna enorma vurm för de offentiga monopolen, som vuxit fram i privatisringarnas spår. Men har man inte varit med själv kan man ju drömma sig tillbaka till det förlorade Idyllien. Ingen lyssnar på en gammal arbetare idag.

    En annan sak, som jag kan tala om, är att det saknas offentlig huvudman för de fristående skolorna. Det är väl då inte konstigt att de kan pressa kostnaderna in absurdum, så lärarna får sämre löner och barnen sämre undervisning?

    Den statliga skolinspektionen kan inte på något sätt ersätta den offentliga huvudmannen. Det finns ju inget kontrakt som kan sägas upp, ingen "nästa upphandling" som kan förloras för att man har misskött sig.

    Hur kan Attendo och Carema konkurrera ut de offentligt drivna verksamheterna? Det är inga naturlagar som har givit dem den möjligheten, utan politiska beslut. De offentliga förvaltningarna måste lägga anbud på sina egna tidigare verksamheter. Men det är väl ändå politiker som har beslutat om konkurrensutsättningen - inom de verksamheter där man fortfarande har kvar upphandlingsförfarandet?

    "Så är det för att det är så."

    Du kommer ingen vart med ett vinstförbud. Antingen avstå från privat drift eller acceptera en vinst, som dock kan begränsas i lag eller avtal.

    Om du har en offentlig huvudman, kan han skriva in som ett avtalsvillkor i kontraktet både hur stora vinstuttag som accepteras, och att resten av överskottet ska betalas tillbaka till kommunen eller landstinget.

    Men med fullständig anarki, som det blir med "skolpeng" kan ägarna till skolbolagen göra precis som de vill.

    SvaraRadera
  2. Vi som gått i den helstatliga skolan innan 1992 har helt klart en mycket högre kunskapsnivå än dagens elever. En medelmåttig elev på den tiden skulle kategoriernas som toppelev i dagens embarligt usla skolväsende.

    SvaraRadera