söndag 24 juni 2012

Dessvärre är medelklassmyten ett faktum

Åsa Linderborg skriver intressant i Aftonbladet angående arbetareklassbegreppet och den svenska kontexten. Linderborg har läst SCB:s statistik och konstaterar att en stor del av Sveriges befolkning mycket väl kan definieras, rent statistiskt, som arbetareklass. Detta är korrekt och detta ger givetvis den kämpande vänstern vatten på kvarnen. Om vi har en stor arbetareklass i Sverige så bör ju rimligtvis klasskampsretoriken fungera. Massorna kan väckas, folket kan resa sig och efterföljande socialistiska idéer kan förverkligas.

Ingen önskar mer än jag att det vore så här. Jag hatar klassamhället och det står jag för. Jag tror att socialism är bättre än kapitalism. Jag vill se ett mer jämlikt samhälle där ägandet är mer jämnt fördelat i befolkningen. Men problemet med den statistiska arbetareklassen i Sverige är att den inte känner och upplever sig som arbetareklass eftersom alla helst av allt vill vara medelklass. Inte medelklass i den bemärkelsen att alla vill bo på Södermalm och dricka latte utan medelklass i den bemärkelsen att alla vill ha villa, hund och Volvo. Ingen vill känna sig som en "lägre" klass och framförallt i Sverige vill ingen sticka ut. Inte egentligen. Jag skulle vilja tolka t ex Åsa Linderborgs egen pappa, utifrån hennes bok "Mig äger ingen" som en typisk svensk som (egentligen) strävade efter att bli medelklass.

Det är också här som bland annat jag ibland får problem när jag pratar med potentiellt socialdemokratiska väljare. Om jag kommunicerar kamp och använder slagord som klingar av 68-vänster så finns det idealister som tycker att det låter lockande och stödjer mig i min ambition men majoriteten gör det inte. Som Björn Afzelius sjunger i "Valet" så vill dom flesta helst ha lugn och ro. Jag beklagar detta, även vårt land skulle behöva en rejäl ommöblering, men samtidigt måste jag förhålla mig till detta fenomen som politiker. För så fort jag har accepterat parlamentarismen som politiskt paradigm så måste jag också förstå att utan stödet av 50,1 procent av väljarna så kommer jag aldrig bli något annat än en högljudd och kanske nobel idealist. Något inflytande på samhällets utveckling kommer jag aldrig få. Inte mer än perifert i alla fall.

Betyder då detta att jag har kapitulerat, att jag har köpt liberalens individfokuserade verklighetsbeskrivning och att jag förnekar klassbegreppets relevans? Nej, det betyder bara att jag har förstått att politisk kommunikation och politisk handling måste gjutas samman. Att kommunicera en reform med klasskampsretorik i stil med att fastighetsskatten ska införas pga att dom rika måste betala mer till dom fattiga är dödsdömt. Däremot kan man med en kommunikation, som antyder att beskattning av fastigheter är bättre än beskattning av löneinkomster, vinna många väljare eftersom det på ett enklare sätt kan förstås och för att ingen därigenom behöver känna sig träffad som varken rik eller fattig.

Så som svar på Åsa Linderborgs insinuation om att socialdemokratin av idag inte vill, vågar eller riktigt kan tala om klass kan jag bara svara att det vill, vågar och kan vi visst. Vi gör det också allt som oftast men framförallt gör vi det internt. Den som har varit på ett arbetarkommunmöte i Skåne vet att det finns gott om kamrater som pratar vitt och brett om både klasskampen och arbetareklassens väl. Vi väljer bara att inte prata om det primärt. Vi försöker istället söka en kommunikation som vinner val. För utan makten kan vi inte förändra någonting alls. Hur mycket klass vi än talar och tänker.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

3 kommentarer:

  1. De som inte har tillräckligt med kapital för att inte behöva utföra lönarbete är de facto arbetarklass.

    SvaraRadera
  2. Svenskarna har ett märkligt förhållande till klassbegreppet. Är det så i andra länder också? De norska socialdemokraterna heter fortfarande Arbeiderpartiet, men det har tydligen inte hindrat partiet att locka till sig tillräckligt många medelklassväljare för att vinna val.

    När M proklamerade sig som först det nya arbetarpartiet och sedan som det enda arbetarpartiet, hade de svenska Socialdemokraterna inga hörbara invändningar. Ingen vill kallas "arbetarklassen", eftersom den förknippas med "underklassen", och det anses ju mycket dåligt att vara "underklass".

    Själv gör du reflexmässigt begreppet "arbetarklassen" till klasskamp och socialism, vilket i mångas öron ger begreppet "arbetarklassen" en politisk belastning. "Socialism" står i bästa fall före en vacker utopi, men "realsocialsen" (öststatskommunismen) var allt annat än vacker.

    Den slentrianmässiga sammanblandning av LO-medlemmarna och "arbetarklassen" och den politiska regoriken om "arbetare och tjänstemän" (som ska uttydas LO-medlemmar resp. TCO-medlemmar) rör till begreppen ännu mer.

    Det finns ingen "statistisk arbetarklass" även om den definitionen är bättre än de ännu sämre defintionerna. Klasstillhörighet kan inte objektivt kvantifieras, utan kan snarare definieras med metoden att arbetare är man om minst två grundkriterier är uppfyllda, samt minst tre (vilka som helst) av fyra - vem ytterligare kriterier är uppfyllda.

    En arbetare är en löntagare som tillhör underklassen. (Reinfeldt är också en löntagare, man han tillhör inte underklassen). En småföretagare, som driver sitt företag relativt självständigt, kan inte anses vara en löntagare, men tillhör troligen underklassen.

    Härav följer att arbetarklassen är en del av underklassen. En person, som har tvingats bli egen företagare av en tidigare arbetsgivare och är bunden tilklk denne av ett "slavkontrak" får nog anses fortfarande tillhöra arbetarklassen.

    Jag har studerat klassbegreppet historiskt och det är djupt förankrat i vår kultur, i hela den indoeuropeiska kulturen. Det europeiska klassystemet och det indiska kastsystemet har samma ursprung. Det fanns mycket tidigt tre klasser, den tärande (krigarna), de lärande (prästerna) och den närande (bönderna) Senare tillkom en ytterligare klass, borgarna, och sist arbetarklassen, som är en del av underklassen. Krigarklassen delades tidigt i officerare (adeln) och soldater, som blev en del av underklassen.

    Fördelningen har under historisk tid varit att 5 % av befolkningen har tillhört överklassen, 15 % medelklassen (borgare och präster) samt 80 % underklassen, vars största del efter industrialiseringen är arbetarklassen.

    Det mesta tyder på att samma fördelning gäller fortfarande. De borgerliga partierna vill förstås framställa medelklassen som större än den är. Det går självfallet inte att fastställa en för alla tider giltig inkomstgräns mellan underklass och medelklass, utan den gränsen får nog justeras, så att vi får den nämnda fördelningen. Kanske ligger den vid en årsinkomst på 300.000 - 350.000 kr.

    Borde det inte finnas ett småföretagareförbund inom LO? Och borde inte LO slås ihop med de delar av TCO och Saco, som föredrar kollektivavtal före individuella avtal, till en gemensam facklig centralorganisation?

    Vilka är då socialdemokratins väljargrupper? Enligt min mening bör arbeterklassen fortfarande vara kärnväljarna, men S ska vara ett parti för alla, under- medel- och överklassen. Alla har förvisso inte behov av mer pengar till privat konsumtion, men alla vinner på ett mer jämlikt och mer solidariskt samhälle.

    Lars Flemström

    SvaraRadera
  3. Jag blev självfallet glad när jag såg att någon vågar ifrågasätta det som du kallar "medelklassmyten". Bra uttryck. Svenskarna är ytterst klassmedvetna, i synnerhet de som VERKLIGEN tillhör medelklassen, men ingen vågar ta ordet "klass" sin mun.

    Nu försöker man trolla bort att vi idag har en lika stor underklass som under 1700-talet, som under 1500-talet, som under 1300-talet, med argumentet att en arbetare idag har högre levnadsstandard än en adelsman under 1700-talet. Jag tittade i adelskalendern för några år sedan. Det frapperande var att åtta av tio högadliga barn i vissa ätter dog innan de nått vuxen ålder. De adliga slotten var tydligen lika farliga boendemiljöer som de fattigas kojor!

    Men likväl var det adeln som hade den ekonomiska och politiska makten. Man kan självfallet inte jämföra människor under olika sekel, utan det är de samtidigt levande som ska jämföras, när vi talar om klasser.

    Är det då inte en rimlig fördelning att 5 % tillhör överklassen, att 15 % tillhör medelklassen, att 80 % tillhör underklassen, och att arbetarklassen är EN DEL av underklassen. Linderborgs slutsats av statistiken att 50 % av hela befolkningen tillhör arbetarklassen kan nog vara riktig.

    Men detta betyder också att ytterligare 30 % av hela befolkningen tillhör underklassen, men inte arbetarklassen: bönder (med undantag för storgodsägare), småföretagare med normala inkomster, chefer på de lägre nivåerna, studerande samt unga vuxna som aldrig har haft ett jobb.

    Detta förhållande var socialdemokratin tidigt medveten om, då man på en tidig valaffisch lovade "Rättvisa åt arbetarne och småfolket". (Ordet "små" användes i äldre tider inte som en benämning på företagsstorlek o dyl utan som en benämning på avsaknad av makt i samhället.)

    I Bibeln möter man ibland begreppet "fria arbetare" som var en benämning på de människor, som hade den lägsta sociala rangen över slavklassen. De fria arbetarna var fria att lämna sin arbetsgivare när de ville, men var i övrigt totalt rättslösa.

    Nu frågar jag: Är inte 5 - 15 - 80 en rimlig fördelning av befolkningen på över- medel- och underklass? Är det då inte dags att bekämpa den negativa belastning hos ordet "underklass"? Att tillhöra underklassen är något som man ska vara stolt över.

    EN PYRAMID ÄR SMALAST VID TOPPEN. Moderaternas framgångar som "arbetarparti" beror på att de har lyckats etablera en ny klassindelning, 10 - 80 - 10, där i stort sett alla som har jobb tillhör den nya medelklassen, och i stort sett alla som inte har jobb tillhör den nya underklassen. Tvärtemot detta måste vi slå fast att en arbetslös arbetare är en arbetare.

    Slutligen: Klasshat och avundsjuka är oss främmande. Ingen är en "klassfiende" bara för att han är född i överklassen (eller har arbetat sig upp) och själv är stormrik och har ekonomisk makt genom sitt ägande.

    Socialdemokratin vill ha ett bättre samhälle för alla, även för medel- och överklassen, vilket dock inte hindrar kampen för en rättvisare fördelning av inkomster och förmögenheter. Socialdemokratin har alltid dragit en tydlig skiljelinje mot kommunismen.

    Lars Flemström

    SvaraRadera