tisdag 29 maj 2012

Vi måste våga diskutera den ekonomiska politiken

Den svenska ekonomin tuffar på. Industrin går sådär men hushållen är glada och lånar på. Samtidigt har en hög arbetslöshet bitit sig fast. Det räcker alltså inte att hushållen konsumerar för att arbetslösheten ska sjunka. Det behövs något mer.

En aktiv näringspolitik är en del, en aktiv arbetsmarknadspolitik en annan. Dessa två beståndsdelar har varit ytterst bristfälliga från regeringens sida. Lösningen på alla problem har hetat skattesänkningar. Men trots skattesänkningar av aldrig tidigare skådat slag så är nästan 400 000 svenskar, strax under åtta procent, arbetslösa. Helt uppenbart är inte skattesänkningar nog.

Utbildningspolitik är en tredje del som behövs. Regeringen har gjort massor på detta området i form av reformerad vuxenutbildning, nya läroplaner, fler friskolor och fria skolval. Trots alla dessa åtgärder sjunker inte arbetslösheten, fler går inte ut grundskolan med gymnasiebehörighet och färre når gymnasieexamen. Detta i sin tur skylls på den socialdemokratiska "flumskolan" men saken är den att skolan sedan 1980 har styrts av borgerliga läroplaner. Det socialdemokratiska bidraget har bestått i mindre resurser under 90-talskrisen och i den grenen är inte borgarna ett dugg bättre. Snarare tvärtom om man t ex betänker dels besparingen som sker på gymnasieskolan och dels alla skattemedel som runnit ut ur skolorna och ner i fickorna på riskkapitalister.

En fjärde och helt bärande del i sysselsättningspolitiken är investeringsnivån. Helt enkelt hur mycket investeringar vi gör i förhållande till BNP. Nivån på dessa investeringar har ett direkt samband med sysselsättningen. Detta har bland annat ekonomihistorikern Tony Johansson påvisat. Det fördes också diskussioner på förtroenderådet i december kring frågan och under våren har saken penetrerats inom S. Att vi måste investera mer är helt klart. Dock har ingen vågat sätta ner foten så tydligt som Tony Johansson gör och peka på kritiska nivåer. Terrängen anses för osäker för att sätta mål i. Jag köper inte denna "det går inte"-mentalitet.

Allt fler börjar nu kritisera överskottsmålet och det finanspolitiska ramverket. Detta ramverk togs fram i en tid då Sveriges statsskuld var skyhög och ekonomin var på väg neråt. Att då strama upp var helt rätt. Men det har också kostat på i form av en betydligt högre arbetslöshet. Inflationsbekämpningen var prio ett och allt annat fick komma i andra hand. Idag är inte inflationshotet något problem och att då våga satsa mer på att bekämpa arbetslösheten, genom bland annat större investeringar, vore klokt.

Det behövs en diskussion kring det finansiella ramverkets "järnbur" och Sverige behöver utveckla en ny ekonomisk politik för 2010-talet. Det finns inget självändamål i att ha en statsskuld på 15 procent av BNP om vi samtidigt har en arbetslöshet som ligger på nivåer som, av den borgerliga regeringen, har benämnts som massarbetslöshet. Betänk bara det faktum att Sverige kan låna till en ränta på 1,1 procent. Jämför det med din bolåneränta så förstår du varför Sverige kan låna men du som enskild konsument kanske ska ta det lite försiktigare.

Foto: lippi.se


*****

Läs mer på Socialdemokraterna

4 kommentarer:

  1. Menar du att politikerna inte är kompetenta nog att skapa nya arbetstillfällen utan finansiell doping?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var god utveckla vad du menar.

      Radera
    2. Genom ökad skuldsättning och inflation. Räkningen måste alltid betalas förr eller senare.

      Radera
    3. Så vad du säger är 1. att svenska hushåll borde spara ihop till alla sina köp av hus, bilar m.m och inte låna? Eller hushåll får låna för investeringar men inte stater?
      2. att det är problematiskt med en inflation på 3% om jämviktsarbetslösheten därmed sjunker betydligt?

      Sen en fråga, om räntan på ett lån är 1,1 % och inflationen är 3 %, vad händer då? När du svarat på den frågan förstår du också varför det är klokt att låna i dagsläget för Sverige.

      Radera