söndag 27 maj 2012

Det marknadsliberala feltänket


Göran Hägglunds kanske största avtryck som minister är den så kallade ”kömiljarden”. Landsting och regioner som klarar vårdgarantin får ta del av en statlig miljard. Ett slags bonussystem som precis som många andra sådana system bygger på att ekonomiska incitament ska skapa bättre produktionslinjer. Vad verksamheten sedan handlar om spelar i bonusteorin inte speciellt stor roll. Om det så är finans-, bil-, skol- eller sjukvårdsmarknaden som det handlar om så kommer resultaten bli bättre, enligt teorin, om bonusar införs. Om ekonomisk vinning hägrar kommer alla att göra sitt yttersta och resultaten kommer att bli bättre.



Att det där inte riktigt stämmer och att ”bättre resultat” kan tolkas lite som man vill är sedan länge bevisat. Ta bara bonuskarusellerna inom banksektorn där miljardförluster sågs som ”goda resultat” och således renderade bonus för cheferna (och avsked för löntagarna).

Redan tidigt blev kömiljarden och dess effekter på vårdsystemet ifrågasatta. I Skåne började man med dubbel bokföring av patienterna. Man upprättade ”frivilliga” köer som inte räknades in i kömiljardsbokslutet och i princip alla landsting och regioner lyckades plötsligt med konststycket att radera köerna. Göran Hägglund och alliansregeringen jublade, en miljard kronor och så var saken biff. Så enkelt, så genialt. Milton Friedman kunde inte tänkt ut det bättre själv. För oss på den andra sidan, som sett den dubbla bokföringen och som anade ugglor i mossen, var det inte helt lätt att få gehör när statsmakten hade bestämt sig för att kömiljarden hade varit framgångsrik. Läkarkåren och den övriga sjukvårdspersonalen sa heller inte speciellt mycket, i alla fall inget som hördes, och varför skulle dom? Dom fick ju en extra miljard till sin verksamhet så varför klaga? Alternativet var ju en miljard mindre.

Nu har dock Sveriges Radios utmärkta reportrar för programmet Kalibers räkning grävt lite djupare i frågan och det visar sig att i Sverige, landet som ligger i topp vad gäller transparens och som slår sig för bröstet för att ha låg korruption, fuskar offentligt anställda med statistiken för att få del av ett bonussystem som instiftats för att lösa ett problem som är betydligt större än en miljard kronor.

Tilltron till bonussystemen är solida framförallt på den borgerliga planhalvan av politiken. Enligt marknadsliberala teorier är människan en rationell varelse som agerar utifrån ekonomiska incitament och genom att förstärka dessa incitament så kan man styra utvecklingen i en viss (önskad) riktning. På pappret är detta enkelt. Men i verkligheten är det så mycket mer som styr. Människor är inte rakt igenom rationella, människor fuskar och människor står sig själv närmast. Att då utveckla gigantiska incitamentssystem skapar enorma behov av kontrollmekanismer och uppföljningsapparater som i sig är väldigt kostnadsdrivande. Det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna helt enkelt.

Jag personligen tror att bonussystem kan fungera i liten skala, när dom är transparenta och när dom är väldigt enkla att följa upp. Följaktligen är ett miljardsystem där hundratusentals patienter inkluderas i en bonuskarusell i en strikt hierarkisk värld som vården inte speciellt klokt. Där måste man hitta andra sätt att lösa problemen.



*****


Läs mer på Socialdemokraterna

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar