söndag 8 april 2012

En förment omtanke som jag undanber mig

En sak som jag inte gillar är historierevisionism. När faktiska eller upplevda segrare skriver om historien så att den passar deras egna intressen. Det förekommer i allt från storpolitiken till vardagslivet. Ibland kan det nästan te sig lite småroligt när någon bekant eller, ofta äldre, släkting berättar en rövarhistoria där verklighetens förlopp har förpassats till sophögen och där historieberättaren har dragit ifrån och lagt till efter eget tycke och smak. Man skrattar gott och vet att det hela ska tas med en nypa salt.

Jag skulle gärna vilja hantera Peter Wolodarski på samma sätt. Problemet är att han är propagandachef på DN och då kan man inte bara skratta bort honom. Hans ord når miljoner människor även om majoriteten av DN:s läsare inte bemödar sig att läsa vad han skriver. Saken är den att när Wolodarski skriver att socialdemokratins problem under föregående höst-vinter berodde på Håkan Juholts idéer så är det en omskrivning av historien som inte har mycket med verkligheten att göra. Det var inte Håkan Juholts politik som var problemet. Det var hans sätt att föra ut den och hans slarv som person.

Opinionen var till Håkan Juholts fördel ända fram tills början av oktober när hyresfrågan exploderade och en aldrig tidigare skådad häxjakt inleddes. Socialdemokraterna hade ca 35 procent i mätningar innan hyresfrågan och detta var kulmen på en lång opinionsuppgång sen Juholt tillträdde. Juholt satte fingret på många frågor som människor kände sig oroliga för, han varnade för avregleringarnas konsekvenser (Carema och elområde räcker som argument) och han pekade på pensions- och skattesystemens problem. Juholt påbörjade en omläggning av den politiska diskussionen och han började att omdefiniera den politiska mitten.

För även om Peter Wolodarski försöker framställa mitten som något som driver mot höger där varje steg i borgerlig riktning är ett sätt att närma sig mittfåran så är det ingen allmängiltig definition av mitten. Mitten är föränderlig och den präglas av den politiska debatten. Med Juholt vid rodret för S så förflyttade sig mitten vänsterut.

Intressant i sammanhanget är också att Stefan Löfven går fram med den budget som fastslogs under Juholt och Waidelichs ledning och som, enligt Wolodarski, bör betraktas som vänster. Men eftersom Löfven väljer att ta en annan retorisk ansats och ingång i diskussionen så blir han per automatik definierad annorlunda än Juholt. Men frågan är då om det är retoriken eller politiken Wolodarski förhåller sig till. Hans hyllande av Mona Sahlin för hennes sågning av Juholt och hela S ger i alla fall en klar insikt i vad hans artikel handlar om och inte är det omtanke om S och dess ideal precis.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar