onsdag 11 april 2012

Därför är det bara S som är statsbärande

Spekulationerna kring vårpropositionen är nu igång och bankernas ekonomer spekulerar hej vilt om reformutrymmet. 15-20 miljarder kronor verkar vara ett riktmärke som dom flesta kan enas kring men sen går åsikterna isär om hur mycket av utrymmet som faktiskt kommer att användas. En åsikt som hörs är att regeringen kommer ligga lågt och spara sig inför hösten då läget i konjunkturen och Europa förhoppningsvis är något klarare. Prognoserna spretar ju betänkligt i fråga om optimism kontra pessimism. Anders Borg tror på en kort tillbakagång för att sedan nå hallelujatillväxt från 2014 och därefter. Andra är något mer balanserade och ytterligare andra är betydligt mer pessimistiska.

Det som man dock kan ta fasta på i bankekonomernas spekulationer är utsagan om att frågan om reformutrymmet snarare är "politisk än ekonomisk". Regeringen är i minoritet och även om mycket kan drivas igenom med hjälp av budgetlagen så finns det i regel alltid möjligheter för en riksdagsmajoritet att stoppa saker. Detta framställs som ett problem av Cecilia Hermansson på Swedbank och i detta har hon helt rätt förutsatt att man ser det politiska läget som status quo.

Man ska nämligen ha klart för sig att minoritetsregeringen själv har valt att styra i minoritet. Det är alliansens frenetiska sammanhållning till varje pris som skapar det politiska läget. Att sitta i en minoritetsregering innebär nämligen bara en sak, du måste söka stöd utanför regeringspartierna för att vinna i riksdagen. Budgetlagens konstruktion om att det förslag som får flest röster vinner är bara ett sätt att förhindra total låsning. Men att styra Sverige i minoritet utan att försäkra sig om stöd från andra partier är en risk man tvingas ta och regeringsdugligheten avgörs av hur väl man hanterar denna risk.

Betänker man det faktum att Socialdemokraterna har styrt det här landet med minoritetsregeringar under den största delen av 1900-talet och första delen av 2000-talet och klarat det galant så framstår dagens borgerliga minoritetsregering som mycket svag och inte speciellt regeringsduglig. Fredrik Reinfeldt byggde sitt varumärke som majoritetsledare. Förtroendet för honom kom sig av att han hade möjlighet att peka med hela handen och få sin vilja igenom. Men hans politiska svagheter visar sig allt tydligare i takt med att mandatperioden ångar på och hans styre svajjar allt mer. Hans tal om statsbärande parti klingar tomt eftersom ett statsbärande parti löser frågorna genom att söka majoritet för sina frågor framför att värna samarbetet med förutbestämda partier.

Socialdemokratin drog sig inte för att samarbeta med något parti förutom Moderaterna (och i dagsläget SD). Även om det vore långsökt så skulle säkerligen en socialdemokratisk regering kunna baxa igenom en budget med stöd av KD, C och FP. Det är också därför som Socialdemokraterna är det enda parti som faktiskt kan anses som statsbärande i det här landet. För att vara statsbärande krävs det nämligen mer än att kunna peka med hela handen och stoltsera med starka ideologiskt riktiga resultat i en majoritetsregering. Det handlar om att göra det bästa för Sverige utifrån varje givet politiskt läge när man är i regeringsställning och i den grenen har inget annat parti än Socialdemokraterna lyckats sen 1921.

*****

Bloggat: Martin om sjukförsäkringen 

Läs mer på Socialdemokraterna

3 kommentarer:

  1. Härligt! (s)-bloggaren Johan Westerholm talar ofta om Maranata-sossar och nu har du hjälpt till att ge begreppet ett ansikte!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaså är det mig Johan syftar på? Du får gärna utveckla vad du menar och förklara vad det är du anser vara fel i min analys. "One liners" är ju inte speciellt uttömmande.

      Radera
  2. S har haft turen att slippa regera vid de 2 tillfälle där vi har haft ett bruntonat parti i riksdagen. Tyvärr lär vi inte slippa dessa lika snabbt och enkelt som vi gjorde med ND, så S regeringsduglighet under sådana förhållanden är fortfarande oprövad.

    Personligen tror jag inte längre regeringsinnehav av ett enskilt parti oavsett färg, det finns en för stor risk för ihopblandning av stat och parti. Minns fortfarande Ebbe Carlsson.

    SvaraRadera