onsdag 11 april 2012

Är alltihop en utstuderad borgerlig taktik?

För en tid sedan läste jag en artikel i tidningen Fokus. Den handlade om hur alliansens partisekreterare såg på samarbetet och på den splittring som råder i fråga om politiska förslag i regeringen. Bilden som målas upp i artikeln är samstämmig. Allting är strategi och planen är enkel. Låt alla partier profilera sig under mellanvalsåret 2012, konsolidera samarbetet under 2013 och stå som ett enat, starkt och samkört alternativ 2014.

Jag kan bara säga att det hela låter vettigt och klokt. Strategin är enkel och väl beprövad. En traditionellt stark gren för Socialdemokraterna har varit att bedriva opposition på sig själv i regeringsställning och i grund och botten är det lite det som allianspartierna försöker göra nu. Man har regeringsmakten och ser ett antal problem som man anser att man behöver komma till rätta med. Att då framställa sig som idéburna och framtidsinriktade är avgörande för att vinna framtida val. Då kan man få en diskussion kring framtida problemlösningar istället för en utvärderande diskussion av dom resultat man presterat under sin tid vid makten.

Frågan som uppstår när man läser Fokus artikel är dock hur utstuderad och raffinerad den borgerliga taktiken egentligen är. För om man bara håller sig till utspel gjorda av partiledarna är taktiken klockren. Annie Lööf har kört sitt lönesänkarrace och Anders Borg har sagt nej, Jan Björklund har kört samma spår och Borg har sagt nej, Göran Hägglund har kört sitt antialltingsomharmedhbtqfrågorattgöra-spår och alla har sagt nej, Moderaterna gör vilket utspel som helst och bryr sig inte om någon överhuvudtaget säger nej och så vidare. Utspelskaoset är totalt och den interna oppositionen fungerar utmärkt. Taktiken följs alltså. Men om man istället hoppar ner ett pinnhål och börjar se vad dom respektive partiorganisationerna sysslar med så blir den taktiska dispositionen antingen väldigt mycket sämre eller helt genialisk.

KD bråkar internt och har gjort så under lång tid. Mats Odell, Ebba Busch och Bengt Germundsson, alla att betrakta som partitoppar i KD (dom är ju inte så många), har varit på kollisionskurs med partiledare Göran Hägglund inför öppen ridå och så värst mycket politik har det inte varit i den konflikten. I Folkpartiet har det seglat upp en storkonflikt om Afghanistan och man får väl anta att Allan Widman i alla fall, som är försvarspolitisk stjärna i FP, får anses som partitopp. Hans utspel igår, som för övrigt är mycket glädjande, får kraftigt mothugg av en ungdomspartitopp i form av Emma Widman och Folkpartiet verkar inte riktigt veta om dom är för bomber och granater eller nationell suveränitet för ett utsatt folk. Sen läser jag den gamle ministern Börje Hörnlunds artikel i Expressen idag där han sågar Centerpartiets partiledare Annie Lööf längs med fotknölarna. "Frerick" Federley kontrar via Twitter på Hörnlunds artikel med att anmärka på stavningen på sitt namn och menar att Hörnlund ska skaffa sig en hobby.

Det stannar givetvis inte vid dessa enstaka händelser utan det finns gott om exempel på när alliansföreträdare bråkar både partiinternt och inför hela svenska folket. Att allt detta skulle vara taktik känns inte riktigt trovärdigt utan pekar, enligt min mening, på ett stort behov av något annat än alliansen. Den enda som inte verkar vilja ta det till sig är Sofia Arkelsten, Moderaternas partisekreterare, hon utesluter nämligen allt annat än alliansen efter 2014 och ser endast en väg fram. För Moderaterna är detta logiskt, som jag skrev innan idag är dom låsta vid sina tre borgerliga kollegors röster. Det intressanta är om dom andra tre känner likadant när opinionssiffrorna ligger långt under såväl valresultat som riksdagsspärr (för två av tre). Om inte taktiken faller väldigt väl ut när det börjar närma sig valtider så lär taktiken nog omprövas. Eller vågar både C och KD chansa?

Foto: sportjohan.com


*****

Läs mer på Socialdemokraterna 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar