torsdag 12 januari 2012

Thomas Bodström fick mig att tänka på Karin Boye

Jag vaknar till "Rix Morgon Zoo" på vardagarna och dom har allt som oftast någon mer eller mindre intresant gäst i sitt program. Gäst i morse var Thomas Bodström, om han är intressant eller ej är väl upp till var och en att avgöra. Hans medverkan i programmet "Efterlyst" var huvudgrejen men givetvis skulle det snackas lite socialdemokrati och Håkan Juholt också. Man kan ju som journalist inte låta bli liksom när där sitter någon som kanske har något kritiskt att säga om Juholt. Men det är ju deras jobb så man får bita i det sura äpplet igen helt enkelt.

Diskussionen blev dock ganska kort eftersom Bodström anlade en ödmjuk ton och konstaterade att visst bär Juholt ansvar för en del av socialdemokratins nuvarande opinionssvacka men att ansvaret ingalunda kan förklaras enbart av Juholts tillkortakommande. Bodström menade att det är dom senaste 40 årens socialdemokratiska stelbenthet i partiorganisationen som är det verkliga problemet och att det vi nu ser är decennier av uppdämd frustration som poppar upp likt en stor vulkan ur partidjupet. Det ligger givetvis mycket i detta och somliga bloggare har ju gett uttryck för ungefär samma synpunkter. Om sen det är en nationell socialdemokratisk gräsrotsvulkan som har utbrott eller en lokal krater i något län som tittat fram kan man ju alltid diskutera.

Men i vilket fall som helst fick Bodströms tankar mig att tänka på två dikter av Karin Boye. Det är hennes mest välkända små alster "Ja visst gör det ont" och "I rörelse" som jag börja tänka på. Dessa dikter passar på ett fantastiskt sätt in på det socialdemokratiska partiet just nu och precis som Boye skriver i "I rörelse" är det vägen, kampen, slitet och viljan som gör målet värt. Vad socialdemokratin just nu befinner sig i är inte en kris, det är ett uppbrott och en vandring. Och som Boye skriver i "Ja visst gör det ont" så gör det fruktansvärt ont när något nytt ska springa fram ur det gamla men efter initial tvekan bryter våren ut och en ny värld kan skapas.

Jag vägrar ge upp tron och övertygelsen om att framtiden är socialdemokratins.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Dikter hämtade från http://www.karinboye.se/


Läs mer på Socialdemokraterna

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar