fredag 6 januari 2012

Klart vi har råd med rika

Nina Drakfors rekommenderade läsning av Robert Almgrens blogginlägg "Vi har inte råd med fler brats!". Jag läste inlägget och kan bara konstatera att jag har inga som helst problem med att människor är rika. Människor får gärna tjäna massor av pengar och ha det jättebra. Detta förutsatt att dom delar med sig av sina pengar. Då menar jag inte i storsint filantropi utan genom att betala den skatt som åläggs vederbörande och att beskattningen är progressiv och omfördelande. Att vi har höga marginalskatter för människor med väldigt höga inkomster är för mig inget problematiskt. Når man upp till en hög beskattningsnivå har man också tjänat bra med pengar på vägen dit. Alltså går det ingen nöd på vederbörande bara för att man tvingas betala in mer till det gemensamma på dom sista slantarna man tjänar. Och i ärlighetens namn, spelar det någon roll om man har 100 miljoner eller 110 miljoner i årsinkomst som privatperson? Jag vill drista mig att påstå att det gör det inte.

Problemet är, i min föreställningsvärld, att vi har människor som är fattiga. Det är alltså fattigdomen, inte rikedomen, som är problemet. Fattigdomen bekämpas inte per automatik för att vi förbjuder rikedomen. Driftiga människor med starkt engagemang för tillväxt skapar jobb och mervärden som, om vi har en progressiv beskattning, kommer alla till del. Som exempel kan nämnas att Stefan Persson, H&M, betalade in 682 miljoner kronor i skatt under 2008*. Det är mer än vad jag betalar in under hela min livstid och det gäller för dom flesta människor som är medborgare i detta land. Det är dessutom mycket mer ska tilläggas. Det är alltså inget problem. Problemet är att vi har skattesystem, nationellt såväl som internationellt, som gör att Stefan Persson inte behöver betala in mer i skatt. Tvärtom har borttagen arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt gjort att Stefan Perssons tillgångar och inkomster beskattas mindre idag än tidigare. Därutöver är det stora problemet att H&M inte behöver betala mer i lön till sina anställda. Något som skulle bekämpa fattigdomen betänkligt och visserligen minska Stefan Perssons rikedom men knappast ta bort den.

I t ex USA hade man fram till 1980-talet marginalskatter som vida översteg dagens svenska marginalskatter och det i ett land som vid tiden ansågs vara en av världens (om inte världens) starkaste ekonomier. Vad som sen tog över var girighet och (ökad) egoism. Något som inte tjänat landet speciellt väl vilket ganska lätt sammanfattas av dom skuldbördor som framförallt Reagan och Bushadministrationerna drog på sig och som Clinton och Obama sedan fått hantera.

Olof Palme sammanfattade ovanstående på ett lysande sätt. Han sa att "det är inte rikedomen utan fattigdomen som vi ska bekämpa" (ungefärligt citat, har inte hittat källan). Folk måste få lov att tjäna pengar, folk måste få lov att bli rika, annars har vi tagit ett stort steg från en blandekonomisk demokratisk syn på politiken. Men om det ska vara hållbart i längden krävs en fördelningspolitik och en miljöpolitik som strävar efter hållbarhet och jämlikhet. Det är bland annat här som socialdemokratin skiljer sig från andra mer extrema vänsterideologier som t ex kommunismen. Kommunismen vill förbjuda enskilda att bli hur rika som helst (och att äga något mer än sina närmaste persedlar). För en socialdemokrat bör en rättfärdigt ihoptjänad rikedom snarare ses som ett fantastiskt bidrag till samhället.


*Bengt Ericson, "Den nya överklassen", sid 22


Läs mer på Socialdemokraterna

5 kommentarer:

  1. Bra sammanfattning av vad som bör vara socialdemokratisk skattepolitik.

    Det är inte synd om den som får sin nettoårsinkomst efter skatt sänkt från 110 till 100 miljoner kronor. Och även en sådan person får väl något för sina skattepengar? Problemet är väl snarare att de som tjänar så mycket knappast använder alla sina pengar till privat konsumtion, utan som "riskkapital".

    För en socialdemokrat bör ordet "riskkapitalist" inte vara ett skällsord.
    Det är emellertid bra, om det riskkapital som har intjänats i Sverige stannar i Sverige och beskattas i Sverige.

    Och det är väl detta, risken att kapitalet flyttar utomlands och beskattas i s.k. skatteparadis, som sätter gränser för hur hårt de extremt stora inkomsterna kan beskattas. Inte att det är synd om dessa människor personligen, om de får betala lite mer i skatt.

    När man nu läser att riskkapitalister gör mycket stora vinster på vård och omsorg - vinster, som betalas av svenska skattebetalare och beskattas i utländska skatteparadis, kan man även undera vilka brancher i Sverige som hade behövt riskkapital för att överleva och expandera. Men som inte fått tillräckligt mycket riskkapital, eftersom risken är mindre och vinstchansen större inom skattefinansierad vård och omsorg.

    Hade Caremas ägare kunnat rädda Saab, om de inte hade fått köpa in sig i vård och omsorg?

    Det är ett viktigt påpekande att det inte är rikedomen som ska bekämpas, utan fattigdomen. Det är inte de som har det bra som ska sänkas, utan de som har det dåligt som ska höjas.

    Och det är inte riskkapitalisterna som ska bekämpas, utan det är riskkapitalet som ska styras till verksamheter som behövere riskkapital, alltså kapitalintensvia branscher med stora affärsmässiga risker (stora vinster, om det går bra och stora förluster om det går dåligt.)

    Nu ska jag svära i kyrkan genom att skriva att svenska riskkapitalister borde dra sig ur vård och omsorg och I STÄLLET starta fler privata godstågsbolag för flexibla transporter på räls, samt fler privata persontågsbolag för charter- och veckoslutsresor på järnväg, eftersom det är en bransch med stor outnyttjad utvecklingspotential.

    Tågtrafik är en mycket kapitalintensiv bransch. Ett modernt tåg kostar så där 100 miljoner. De ekonomiska riskerna är stora, vinstchanserna likaså. Vinsterna ska beskattas i Sverige och användas till hålla järnvägarna i trafikdugligt skick - det tjänar alla på.

    Det finns uträkningar, som visar att vanliga höginkomsttagare konsumerar mer av skattesubventionerad service än låginkomsttagare.

    Avundsjuka har aldrig gjort någon fattig rik. Men vi måste ha ett samhälle, som ger alla chansen att förbättra sin situation. Ett sådant samhälle har vi inte idag.

    SvaraRadera
  2. Precis, det är de fattiga vi inte har råd med! Eller hur menar du? Självklart konsumerar höginkomsttagare mer av skattesubventionerad service än låginkomsttagare. Det är de förra som betalar för de senare.

    Ja, alla som tar chansen att förbättra sin situation borde också få den. Bort med LAS!!!
    Vi ska inte ha lagar som missgynnar dem som byter jobb!

    SvaraRadera
  3. LAS har ju inte med det här att göra dock.

    SvaraRadera
  4. Du måste ha en väldigt hög inkomst som börjar göra jämförelser med Stefan Persson men det är ju bra att du bidrar till statskassan.

    SvaraRadera
  5. Är inte alla människor lika värda och jämförbara med varandra eller vad menar du Leif?

    SvaraRadera