torsdag 5 januari 2012

En trio från Landskrona klev på tåget

Igår åkte jag hem efter en veckas vistelse i Stockholm hos min flickvän. Om den saken finns mycket att säga, givetvis hade jag velat stanna längre, men livet är som det är och verkligheten kommer alltid tillbaka efter diverse semestrar. Dock är det alltid intressant att resa. Man möter så många olika människor i olika skeden av livet och från olika samhällsklasser. Allt från ruskigt snobbiga typer på Arlanda till vanliga medelklass-Svensson med småbarn och blöjberg i barnvagnen till unga killar ifrån Landskrona som ska norrut till Helsingborg för att göra just ingenting. Det är om den senare kategorin som detta blogginlägg ska handla om.

Jag åkte via Sturup och Lund för att komma hem igår och därför blev det ett så kallat pågatåg den sista biten. Resan som sådan var ganska tråkig. Ni vet sådär som sista biten hem brukar vara när man varit borta en längre tid. Men när vi rullade över kommungränsen mellan Landskrona och Helsingborg så kom det tre killar i 15-16 års åldern som tjoade och tjimmade. Jag satt nästan längst fram i tåget och hörde det lilla gänget komma långt innan jag kunde uppfatta dom rent visuellt. Killarna tog ingen notis av mig där jag satt och läste, varför skulle dom göra det liksom, utan fortsatte rakt fram och in i den tysta kupén. Där slog sig två av killarna ner medan den tredje valde att sätta sig utanför. Han mumlade något om att man inte fick snacka där inne men det struntade dom två förstnämnda blankt i. Dom satt kvar, kollade runt och skrattade hjärtligt.

Efter ungefär en minut reagerade en av kvinnorna som satt i den tysta kupén. Eftersom man hörde väldigt väl vad som sades där inne kunde jag uppfatta att hon påtalade för killarna att dom satt i den tysta kupén och att man skulle vara tyst där. Killarna, som båda var av utländsk härkomst, reagerade med skräckblandad förtjusning. Dels för att någon faktiskt sa till dom, dels för att dom uppenbarligen inte förstod vad kupé betydde. Kvinnan upprepade sig och sa att dom skulle vara tysta. Detta störde framförallt en av killarna som började titta sig omkring nervöst. Killen som satt utanför den tysta delen började skratta och vifta på dom andra två killarna att komma ut. Efter en kort stund och viss vånda reste sig dom två killarna och gick ut. Konversationen som följde gällde huruvida det fanns tysta avdelningar på tåg, om hur kvinnan (det ordet användes dock inte) vågade säga till dom (för dom var uppenbarligen väldigt tuffa) och slutligen hade deras ögon fallit på två tjejer som satt ett par rader bakom mig varpå en diskussion om vilken bil killarna skulle köra tog sin början.

Den tuffaste av killarna började snacka om att dom skulle köra BMW:n varpå dom andra två började skratta. En av killarna förstod galoppen och sa att dom istället skulle ta Mercan. Den tredje killen såg ut som en fågelholk men skrattade ändå hysteriskt. Den tuffe killen upprepade sig och menade att BMW:n helt klart var den bil som var att föredra medan killen som uppenbarligen förstod vad som var på gång sa att dom istället skulle köra Mercan. Killarna tjafsade en liten stund om saken när slutligen den tredje sa att dom borde ta Ferrarin. Han hade slutligen kommit på att det hela var ett spel för galleriet (med andra ord dom två tjejerna) och tyckte väl att det var skoj att bryta illusionen. Dom andra två killarna uppskattade inte tilltaget och började kasta gamla Metro-tidningar på den tidigare fågelholksliknande killen. Tjejerna i sin tur började skratta hysteriskt.

Den tuffe killen tröttnade ganska snabbt på att kasta tidningspapper och började istället prata högt om att tåget nog snart var i "H-b-g". Dock visste ingen av killarna var dom var, geografikunskaperna sträckte sig inte så långt att dom förstod att Ramlösa är stationen innan Helsingborg om man kommer söderifrån, varpå killen istället säger "Ey brushan, när é vi i H-b-g, mannen" (eller som vi andra säger "Ursäkta, när kommer vi till Helsingborg). När inget hände upprepade den tuffe killen sig men la lite eftertryck i uttrycket, "Hallå du mannen, när é vi framme yao". Jag förstod då att det var jag som var mannen-brushan så jag vände mig om och svarade "snart". Detta utlöste en intressant reaktion hos killarna där den tuffe konstaterade att det var coolt att jag hade svarat honom vilket ledde fram till att han sa "Ändå fett skön kille, han svarade i alla fall. Fet jacka han har ändå". Därefter frågade dom andra killarna vad dom egentligen skulle göra i Helsingborg, något som tydligen inte hade varit helt klart när trion steg på tåget i Landskrona. Detta ledde den tuffe killen ifrån min jacka och istället in på ett resonemang om att om dom nu hade tagit sig till Helsingborg så skulle dom banne mig också göra något där. När dom nu ändå var här liksom. Något som tydligen uppfattades som ett förnuftigt resonemang och bifölls av dom övriga två.

När tåget rullade in under Knutpunkten (Helsingborgs C) så kom den tidigare antagonisten från tysta avdelningen ut och ställde sig vid dörrarna. Killarna hade redan rest sig och en kortare diskussion uppstod. Den tuffe killen sa att "Alltså, jag fattade inte vad du snackade om, vad är tyst kupé liksom, är det ens ett ord?". Kvinnan svarade att det betyder vagn eller avdelning och att det var bra att killarna hade rest sig och gått ut. Den tuffe killen sa att det var självklart, det skulle ju vara tyst, och den tredje killen, han som inte satte sig i den tysta kupén, sträckte fram handen mot kvinnan för att göra en "high five". Efter viss tvekan "fivade" kvinnan med honom och alla tre i trion bröt ut i jubel. Därefter öppnades dörrarna och alla försvann på sitt håll ut i Helsingborgsnatten.

Varför berättar jag då denna historia? Det finns väl egentligen många anledningar. Men framförallt är det en fråga om kommunikation och interaktion. Människor pratar med varandra och förutsätter ofta att motparten förstår vad dom säger. Gör man inte det, som i fallet med den tuffe killen och ordet "kupé", så uppstår det lätt förvirring. Denna förvirring leder till olika konsekvenser som ibland, när det rör sig om unga killar, skapar en osäkerhet som leder till en aggressiv respons. Att inte förstå är att vara utanför, det är att vara i underläge, och en kille som måste ljuga om att han kör BMW för att få tjejer är redan i en ganska utsatt position. Självbilden är inte den bästa om man måste förstärka den med en BMW eller för all del en Mercedez.

Samma sak gäller den tuffe killens tilltal till mig. Jag har umgåtts mycket med killar som honom, jag har själv använt mig av orden som han använde (om än inte med samma nysvenska uttal) och jag har jobbat på en högstadieskola där killar av hans skrot och korn var vardagsmat. Tack vare detta förstod jag att han inte var ett hot mot mig eller ville vara otrevlig trots att han och hans kompisar fört ett väldigt liv och kastat gamla tidningar på varandra samt använt både det ena och det andra hotfulla ordet om kvinnan i den tysta kupén. Jag hade heller inte gett några sura blickar till killarna trots att dom de facto störde mig i min läsning eftersom jag vet att "sneblickar" är något som inte alltid uppskattas av just den typen av tuffa pojkar som trion tillhörde.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att killarna inte var mer än tre osäkra individer med vissa problem med sin självbild och en stor portion kunskapsluckor. Man kan välja att se och bemöta detta på olika sätt. Antingen ser man dom som ett hot och därmed skapas en konflikt. Eller så ser man dom för vad dom är och accepterar även deras rätt att finnas utan att döma dom för deras brister. Tågresan skulle kunna ha slutat helt annorlunda om det inte var för att kvinnan i kupén vågade säga till, om det inte var för att den tredje killen vinkat ut sina kompisar och om det inte var för att jag hade uppfattat vad killarna egentligen var för typer . Hur som helst, intressant var det och mycket roligare än att sitta på Arlanda med 50 andra trötta medelklass-Svenssons som varken säger bu eller bä och som förstår alla sociala koder i hela Svensson-boken.

Läs mer på Socialdemokraterna

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar