tisdag 10 januari 2012

Borgarna misslyckas och frågan är om S svar räcker

Jag fattar inte var alla ska bo? Frågan ställs av Sarmad Raho i gårdagens SvD. Frågan gäller det faktum att Stockholmspolitikerna vill att Stockholms stad ska växa till en miljon och att länet ska ha två och en halv miljon invånare.Visionen är positiv, Stockholm är en av landets stora tillväxtregioner och växer Stockholm innebär det att landets konkurrens- och innovationskraft ökar. Men frågan som Raho ställer är i allra högsta grad befogad. Bostäderna räcker inte till och dessutom korkar hela infrastrukturen igen i vår huvudstad. Problemet är ingalunda unikt för Stockholmsregionen utan gör sig i allra högsta grad påmint även i andra tillväxtregioner som Västra Götalandsregionen och Öresundsregionen. I bland annat Helsingborg kan man idag höra företagare som säger sig vilja expandera men som inte har möjlighet att göra det eftersom arbetskraften inte har någonstans att bo. Bristen på bostäder hämmar alltså redan idag tillväxten och värre kommer det bli om inget görs snarast.

Regeringen verkar stå handfallen inför problemet. Istället för att satsa på en investeringsdriven politik med t ex statliga subventioner av bostadsbyggande så väljer man att lägga pengar på en verkningslös sänkning av restaurangmomsen, avdrag för städtjänster och på universallösningen att vi ska bo hos varandra istället för i egna lyor. Det senare hade kanske varit en bra övergångspolitik om det hade funnits någon horisont i sikte med en lösning. Men med en passiv laissez-faire mentalitet om att marknaden löser allt så väljer regeringen att sitta med armarna i kors samtidigt som allt fler blir hemlösa och debutåldern för den första egna lägenheten skjuter i höjden.

Mot detta står en socialdemokratisk skuggbudget med förslag på investeringar på en miljard i hyres- och studentlägenheter samt en statlig lånegaranti på 20 miljarder för upprustning av ca 60 000 lägenheter. Det är en bra början men jag tror inte att det räcker. Inte på långa vägar. En återinförd statlig subventionering för byggandet av hyreslägenheter är nog tyvärr nödvändig. Det, alternativt en betydligt mer offensiv allmännytta, är kanske den enda vägen att gå för att få byggbranschen att verkligen sätta tänderna i problemet. Miljonprogramssatsningen på 1960- och 70-talen var ett gigantiskt projekt för att bygga bort bostadsbristen och trångboddheten samt modernisera landet. Något liknande, med kunskaperna och erfarenheterna från avigsidorna i föregående generationers projekt, vore kanske på sin plats.

Ett stort problem i hela bostadsfrågan är också det faktum att en bostadsbrist i mångt och mycket gynnar byggherrarna. Det driver upp priserna på byggena vilket gör att det lönar sig för byggbolagen (dom stora) att bygga lite mindre eftersom det blir mycket dyrare (för t ex kommunerna). Att jobba med små byggherrar som har lokal förankring på orten eller i regionen är ett sätt som skulle kunna få fart på byggbranschen betänkligt. Här finns dock en snårig skog av regler och lagar, styrda från EU, i vägen. Regeringen, oavsett färg, borde lägga mycket mer tid på att hjälpa och stödja kommunerna i att utforma upphandlingsunderlag som gynnar just denna form av byggen.

När det sen gäller infrastrukturen är det sen länge välkänt att S, i sin budget 2012, satsar betydligt mer på detta än vad den borgerliga regeringen ens skulle kunna drömma om. För t ex Stockholm skulle en utbyggnad av tunnelbanan vara guld värt. Men om den saken får ett annat blogginlägg förtälja.

Bloggat: Region Skåne om 2012, Martin om en skola för alla, Veronica om att Thatcher är bakåt

Läs mer på Socialdemokraterna

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar