söndag 7 augusti 2011

Farlig extremism

Igår publicerade dom tre konservativa statsministrarna i Norden en debattartikel där dom står upp för den nordiska gemenskapen och dess demokratiska värderingar. Ett ganska väntat drag så här i fördömandets tider och man kan väl inte annat än hålla med i stort i det dom skriver. Att alla tre sen representerar partiet, och då kanske i synnerhet Reinfeldt och Lökke Rasmussen, som gör allt dom kan för att bekämpa just den modell dom säger sig försvara kan vi ju lämna därhän för denna gången. Saftigt hyckleri är det i alla fall.

Hur som helst, i samma veva kom det rapporter om att Beatrice Ask nu fått upp farten och ska ansvara för en handlingsplan mot extremism. Och även det är väl bra. Men sen börjar man undra för samma rapporter berättade att det tydligen är tre sorters extremism som är "huvudproblemet". Det är föga otippat:

1. Vit makt-rörelsen (varför man inte bara kan säga "fascismen" är oklart, kanske för att t ex danska regeringen samarbetar med ett sånt parti?);
2. Den så kallade autonoma vänstern (vad nu det är, hur man kan få för sig att klumpa ihop anarkister och kommunister i samma politiska skåp är rent ut sagt korkat);
3. Och sist (och kanske också minst om man utgår ifrån antalet terrordåd i Europa) dom fundamentala islamisterna.

Att det finns gott om våldsbejakare inom dessa tre, i ganska många hänseenden luddiga grupper, håller jag fullständigt med om. Men sen då? Det är ju inte så att vapen- och våldstokiga galningar endast växer fram och frodas inom dessa miljöer. Bara för att ta några exempel:

1. Historiskt sätt har kristna terrorister varit högst närvarande i Europa. Ta bara katolska kämpar inom IRA som med politiskt och religiöst våld satte skräck i Storbritannien under nästan ett helt sekel.
2. Kristna fundamentalister i såväl USA som Afrika och på Balkan samt nu senast ,eventuellt, i Norge. Breivik menade uppenbarligen själv att han var kristen och hade kristna värderingar. Att sen massor av kristna hemsidor och debattörer gör allt för att förneka och motbevisa detta är ganska naturligt men det är precis samma argumentation och diskussion som gör sig gällande när det gäller muslimskt våld.
3. Andra religiösa grupper t ex hinduistiska terrorister eller sekter av buddistiskt ursprung har genomfört och genomför terrordåd. Dock riktar dom sig ytterst sällan mot europeiska mål.

Det finns fler exempel på extrema och våldsbejakande miljöer och det är omöjligt att lista alla. Vad jag egentligen vill ha sagt är att man genom att peka ut tre områden på det sätt som man gör nu lätt döljer helheten och man fokuserar allt för mycket på enskilda grupper eller fenomen (senaste exemplet är just islamistisk terror). Terrorism och extremism är dels något som förändras över tiden och som följer tidens rytm, dels är det något som är politiskt bestämt och betingat.

Vad det handlar om är alltså att identifiera och se alla potentiella terrorister samt att motverka framväxten av dessa element. Och jag är övertygade om att det egentligen bara finns ett sätt och det är som norrmännen redan konstaterat; mer kärlek, mer demokrati. Inget annat biter på hatet.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta det hela med ett bibelcitat:

"Ni ska riva ner deras altaren, krossa deras stenstoder och hugga ner deras asherapålar. Du ska inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud. Du ska inte sluta förbund med invånarna i landet, ty då kommer du att äta av deras offer när de ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan och offrar åt sina gudar och inbjuder dig. Och om du låter dina söner gifta sig med deras döttrar och deras döttrar ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan, kommer de att förleda dina söner till avfall. Du skall inte gjuta några avgudabilder åt dig" (2 mos 34:12-17)

Som Richard Dawkins konstaterar tror varken han (eller jag heller för den delen) att någon läser detta bokstavligt. Förutom talibanernas ledare eller deras kristna motsvarigheter i högerns USA. Och som Dawkins konstaterar är det just det som är poängen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar