måndag 23 maj 2011

Rättsstatens principer måste gälla även inom kyrkan

I svallvågorna efter att Patrik Sjöberg berättade om hur han blev utnyttjad av sin styvfar och tränare har många tankar och idéer kring idrotten och dess ledare lyfts fram. Krav på att föreningar ska kunna begära ut utdrag ur brottsregistret har kommit nästan dagligen och moralpaniken har på sedvanligt sätt spritt sig som en löpeld på kvällspressens förstasidor. Huruvida det är rätt eller fel och hur man ska hantera saken kan lämnas därhän. Det finns för och nackdelar med det hela. Personligen tror jag inte att en massa utdrag ur register förhindrar speciellt mycket. Det finns trots allt en hel del människor som begår övergrepp som aldrig blivit straffade för det eller för något annat heller för den delen precis som det finns massa människor som begått brott som aldrig skulle kunna begå ett övergrepp eller ett nytt brott.

Idrottsrörelsen har tagit enormt mycket stryk av den debatt som förts. Stigmatiseringen av idrottsledare har blivit påtaglig och nästan varenda ungdomsledare, i alla fall manliga sådana, har ifrågasatts och misstänkliggjorts. Och det är full naturligt om än helt fel. Problemet är att moralpanik alltid stirrar sig så blind på alla träd att den inte ser skogen.

För man ska ha klart för sig att övergrepp sker överallt. På alla platser och vid alla tillfällen där en maktrelation och en tillitssituation uppstår finns det risk för övergrepp. Detta gäller såväl inom idrotten som inom barnomsorgen, sjukvården, familjen eller finansvärlden. Människor utnyttjar sina positioner till att utnyttja och kränka andra. Fenomenet är inte specifikt, det är generellt.

Frågan är hur man hanterar det hela när det sker. Vem skuldbeläggs och hur hanteras skuldfrågan? För mig är det självklart att rättsstatens principer måste gälla. Det finns liksom inget att tveka om. En organisation får aldrig ha ett klimat där ett eventuellt övergrepp ska hanteras internt. Eller rättare sagt, en organisation får inte ha ett klimat där frågan endast ska hanteras internt. Om någon har blivit utsatt för ett övergrepp måste samhället gripa in och se till att offrets rättigheter bevakas. Likaväl som att den misstänktes rättigheter måste bevakas. En misstanke är nämligen inget bevis, en misstanke är inget brott. Tvärtom är det positivt om en misstänkt kan avskrivas. Likaså måste den som gjort sig skyldig till ett brott straffas i enlighet med den lagstiftning som råder. Vart är vår demokrati annars på väg om inte detta följs?

För mig är det horribelt att en organisation som t ex kyrkan väljer att hantera så många brottsmisstankar internt och utan att anmäla det till polisen. Och det är även märkligt att ingen diskussion förs kring utdrag ur brottsregister för konfaledare, präster, frivilligarbetare och körledare. Men jag antar att det är skillnad på folk och folk. Och med tanke på alla tokigheter som står i bibeln borde man kanske vara extra noga med vem man tar in som ledare och förebild inom just kyrkan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar