torsdag 19 maj 2011

Det är väl som vanligt, folket fattar trögt och M har rätt?

Svenskt bistånd har länge varit ett föredöme i världen. Få länder har så solidariskt delat med sig av sitt välstånd och få länder hyser så stor respekt i bland annat Afrika som Sverige. Biståndsminister Gunilla Carlsson hade kanske det lättaste, och samtidigt det svåraste, uppdraget i hela regeringen när hon tillträdde som ny biståndsminister 2007. Hon kom till ett dukat bord med en tung mantel att bära. Det har väl, lindrigt sagt, gått sådär.

Ingen minister har kritiserat sin egen förvaltning och sina egna tjänstemän som Gunilla. Att man som högsta chef går ut och sågar sin egen personal titt som tätt är inget bra ledarskap om man ska tro dom flesta ledarskapsteorier och det tycker jag man ska göra. Men personalen har förmodligen varit rätt jobbig. Dom har antagligen påtalat det faktum att biståndet konsekvent urholkats under Gunillas vingar och då kan ju inte en chef tiga still. Det kan ju inte vara hennes idéer som är fel?

Som vanligt handlar det väl också om kommunikation när regeringens politik går åt pipsvängen. Man har inte lyckats kommunicera budskapet och den positiva bilden. Folk förstår helt enkelt inte hur förträfflig politiken egentligen är. Ungefär som med sjukförsäkringen, eller Fas 3, eller miljöbilspremier, eller någon av alla dom andra områden där regeringen blivit måttligt besvikna över att saker inte fallit ut som tänkt eller mottagits väl som avsett.

Men det är kanske inte så konstigt i biståndsdiskussionen att folk inte fattar. För vad har ambassader i I-länder, eller egentligen ambassader överhuvudtaget, med biståndsbudgeten att göra? Och varför är flyktingmottagande bistånd? Det är asylpolitik och har föga med biståndet att göra. Och hur polisiära uppgifter kan ses som bistånd är även det lite märkligt.

Fast jag antar att Gunilla har något ess i rockärmen. Hon är ju en hejare på att sätta upp mer eller mindre märkliga mål. Så det ska nog gå bra, inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar