tisdag 24 maj 2011

Bomberna faller och vi med dom

Tiden går och vi med den heter det ju så vackert. I fallet med Libyen kan man verkligen hålla med om att vi gått. Från dom där första dagarnas oro över övergreppen på civila via flygförbudszoner och FN-resolutioner till att nu vara en insats som jag tror väldigt få har kontroll över och hur många som riktigt begriper vad det handlar om kan man ju fråga sig. Som jag uppfattade det hela handlade det om att skydda civila genom att hindra Khaddafis styrkor från att anfalla från luften och även att stoppa direkta övergrepp typ artilleribeskjutning av städer. Huruvida det är rätt eller fel utifrån folkrätten kan man diskutera, man gör ju inte det i fallet Gaza, men nu är det som det är och då får vi utgå från det.

Och utgår man ifrån att det är OK att stoppa övergrepp på civila måste man ställa sig frågan var gränsen för detta går. Om man börjar bomba mål inne i en huvudstad med tunga bomber kan man ju fråga sig hur många civila som faktiskt riskerar att dö och hur stor skada man göra på den civila delen av ett samhälle. När övergår skyddet av civila till att bli "kanonbåtspolitik" och hur långt får man driva en bombkampanj för att avsätta en ledare. Dessutom kan man fråga sig varför denna typ av bombning sker. Det är nämligen omöjligt att ockupera ett land ifrån luften, det har vi sett i Irak och i Kosovo till exempel, och att invadera Libyen för att avsätta Khaddafi ingick väl ändå inte i mandatet som FN gav? Därför ter sig bombningarna av Tripoli ganska märkliga kan jag ju tycka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar