tisdag 8 mars 2011

Krav nummer två på nästa partiledare: Låt mig slippa motivera för mig själv varför vi valde dig

Kriskommissionen för fram en ganska klassisk socialdemokratisk politik som lösningen på framtidsfrågorna. Det har fått många att gå i taket. För klassisk S-politik innebär att man måste ta kampen mot kapitalet för att omfördela makten från fåtalets händer till flertalets. Det är en väg som är tuff att vandra och det är en väg fylld av fighter. Alla är inte beredda att ta dessa och somliga tror inte på dessa. Men kärnan i hela partiets existensberättigande är att driva opposition mot ojämlikheten och orättvisorna. Att diskutera tillväxt, jobb och utbildning är bara medel att nå detta mål. Något annat syfte har jag svårt att se med socialdemokratin.

I skenet av detta blir partiledarvalet lite mindre dramatiskt och framförallt sorteras ett antal kandidater ganska snabbt bort. För frågan är, i mina ögon, inte vem som är snyggast eller har mest utstrålning, för mig handlar det om politik. Vem har kraft nog att få partiet att sluta upp kring visionen om ett friare, jämlikare och mer solidariskt samhälle? Vem kan på allvar förmedla budskapet om att en rättvis fördelning av samhällets rikedomar är nyckeln till en hållbar samhällsmodell?

För hur man än vänder och vrider på det hela så kommer partiledarvalet sända en signal om vart S är på väg och vart S vill vandra. Väljs Mikael Damberg sänder det en signal, väljs Lena Sommestad sänder det en annan signal. Väljs Leif Pagrotsky sänds egentligen ingen signal och med tanke på hur alla just nu sitter på nålar om vart partiet ska ta vägen kanske det är den bästa vägen att gå. För vi har inte råd med en splittrare till efter Mona. Jag vill inte behöva vakna upp på lördagsmorgonen efter att kongressen valt partiledare och det första jag ska behöva göra är att motivera för mig själv och för väljarkåren varför vi har en partiledare som står för en politik som inte jag själv håller med om. En sådan kandidat kommer driva ut oss på en ökenvandring av sällan skådat slag. Och det har inte Sverige råd med.

1 kommentar:

  1. Jag tycker att LeifP känns som ett begåvat val: han ställde sig på Euro-motståndets sida tvärtemot "gräddan" av etablerade politiker. Så här i efterhand är vi rätt så glada för att det blev som det blev.

    SvaraRadera