lördag 15 januari 2011

Nu röstar man bort sina mänskliga rättigheter

Rätten att organisera sig fackligt är en mänsklig rättighet. Även strejkrätten är en mänsklig rättighet. Det har världen bestämt, tillsammas. Ett land, ibland med stöd av ett annat land, har konsekvent röstat emot resolutioner i FN om att dom mänskliga rättigheterna ska följas. Landet är USA, det andra landet är Israel. Italien däremot har röstat för.

Nu är problemet att vår värld inte riktigt är så där enkel att bara ett land har sagt en sak så blir det så. För andra intressen lägger sig i och nya makthavare tar vid. I Italien sitter en man vid makten vars intresse för mänskliga rättigheter, t ex pressfriheten, starkt kan ifrågasättas. Att det just i hans land därför kan drivas igenom arbetsavtal där arbetarna röstar bort sina egna mänskliga rättigheter är föga förvånande. Internationella bolag bryr sig nämligen inte så mycket om vad världen har bestämt, dom är nämligen kompisar med det där landet som i alla fall är konsekventa i sitt röstande.

Nu är det visserligen inte bara i Italien som det är åt helsike, kapitalisterna sitter ju som sagt inte still i båten. Men det som oroar är att kränkningarna av dom mänskliga rättigheterna liksom bara vandrar förbi som en liten notis. Och helt utan reaktion. Jag tycker det är rätt skrämmande faktiskt.

8 kommentarer:

  1. Bäste Ola!
    Jag ser med viss förvåning på Ditt uttalande om "mänskliga rättigheter", däri innefattande begreppen föreningsfrihet och strejkrätt samt kanske t.o.m i slutänden själva begreppet "demokrati"...som om de i sig skulle utgöra några slags för all framtid och i alla sammanhang givna "basala naturlagar".
    För mig så är dessa tvärtemot exempel på företeelser vilka varje generation vid varje tillfälle har att tillkämpa sig och aktivt värna om som ett led i den alltid pågående klasskampen!
    Och klasskampen har naturligtvis, vilket jag tidigare påpekat, sitt ursprung i den fundamentala motsättningen mellan arbete och kapital, vilken socialdemokratin enligt sin egen inneboende ideologi har att bekämpa den demokratiskt reformistiska vägen...alltid och vid varje tillfälle. Och detta eftersom den inneboende motsättningen mellan arbete och kapital aldrig kommer att försvinna!
    Detta innebär naturligtvis att förekomsten eller inte förekomsten av ovan nämnda s.k "mänskliga rättigheter" alltid och under alla förhållanden kommer att vara en måttstock för den för vid varje tillfälle förekommande balansen i just den fundamentala motsättningen mellan arbete och kapital.
    Dock ser jag med visst bekymmer på att klassmedvetenheten hos Sveriges löntagare, arbetare och tjänstemän, samt småföretagarna alltsedan 1960-talet ersatts med den tron att bara för förekomsten av villa i förorten, volvo i garaget och en resa till Mallorca varje sommar
    skulle göra dem till borgare...
    med vänlig hälsning
    kjell karlsson

    SvaraRadera
  2. Ingenting är för all framtid givet, varken den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter eller motsättningen arbete-kapital, utan allt får sättas in i sitt sammanhang och sin tid. Den som lever får se.

    SvaraRadera
  3. Bäste Ola
    Enligt min mening begår Du i repliken ett felslut bottnande i bristande ideologisk analys.
    Samt därmed ett i allra högsta grad defensivt ställningstagande.
    Motsättningen mellan arbete och kapital är immanent inneboende och sålunda inte tids- eller sammanhangsbestämd.
    Varvid det naturligtvis förtjänar poängteras att socialdemokratins historiska uppgift är inte att reformera kapitalismen som sådan, utan att via den demokratisk reformistiska vägen balansera den inneboende motsättningen samt neutralisera de sociala samhälleliga konsekvenserna av kapitalismen.
    Detta framgår med all önskvärd tydlighet så sent som från och med SAP´s nu gällande partiprogram taget vid senaste kongressen.
    med vänlig hälsning

    SvaraRadera
  4. Så kan man se det men konflikten arbete-kapital har bara varit rådande i si så där 200 år och om man betänker vilken kort tid av människans historia detta är anser jag det felaktigt att stipulera en allmäntrådande ordning för all framtid. Den formen av determinism hänfaller jag inte till.

    SvaraRadera
  5. Bäste Ola!
    Jag vill nog revidera Din siffra "si så där 200 år" till åtminstone 800 år! Detta för att vi med säkerhet kan spåra uppkomsten av kapitalistiska produktionsformer i alla fall till 1200-talet. Och då framväxande som enklaver inom i ett för övrigt feodalt produktionssätt.
    Samt att inom det feodala produktionssättett fanns också en liknande fundamental motsättning, nämligen mellan arbete och länshavare.
    Och vidare i den ännu tidigare slavekonomin fanns motsvarande motsättning mellan arbete och slavägare.
    Och då alldeles oavsett hur länge kapitalismen som produktionssätt existerat och kan tänkas existera in i framtiden så är motsatsen arbete-kapital inneboende i produktionssättet och ett konstaterande av detta faktum är sannerligen inte att hemfalla åt determinism!
    Slutligen finner jag det egendomligt att skolningen i dagens socialdemokrati inte ägnar studiet av Marx, och för den delen också Weber, någon uppmärksamhet. I den generation jag tillhör så ansågs detsamma som självklart och fundamentalt...utan att därför hemfalla till revolutionsromantik!
    med vänlig hälsning

    SvaraRadera
  6. Med tanke på att industrisamhället uppkom i slutet av 1700-talet och att kapitalägarklassen uppstod i samband med detta historiska skeende torde mina 200 år stå sig ganska väl. Framförallt i sken av att du talar om arbete-kapital och inte om dialektiska förhållanden i klassrelationer i största allmänhet. Men man kan givetvis utsträcka sig till hårklyveri och börja diskutera sekler hit eller dit om exakt när en sådan situation uppstod. Att detta förhållande sedan skulle vara för evigt från det att det uppkommit är helt klart att definiera som determinism.

    Om du dessutom anser att jag är dåligt skolad i Marx och Weber, då du generaliserar kraftigt om socialdemokratin i stort och använder detta som förringande tillmäle i svar till mig, får stå för dig. Antar att fil.mag i sociologi, med tillhörande studier i både Weber, Marx och diverse andra teoretiker, inte räcker för dig då. Lägger man dessutom till avverkade kandidatstudier i statsvetenskap är frågan vilka krav du då ställer på folks skolning för att tillhöra SAP. Framförallt ställer jag mig undrande till vilken kunskapskälla du själv dragit dina, uppenbarligen, enorma lärdomar ifrån.

    Med dessa konstateranden kring oenigheter kan vi därmed enas om att vi är överens om några saker och inte överens om andra.

    SvaraRadera
  7. Bäste Ola!
    Tro nu för allan del inte att jag låter mig nöja med detta!
    Med den teoretiska apparat Du, i kraft av Din akademiska utbildning, är i besittning utav, borde Du, enligt min mening,ha möjlighet observera att de inneboende mekanismerna i kapitalismen som sådan inte är kronologiskt begränsad till industrialismens framväxt på 1700-talet utan de är fullt observerbara även i den embryonala kapitalism som framväxte ur det feodala samhället så tidigt som på 1200-talet.
    Detta som en åsikt jag vidmakthåller.
    Också därför att det, fortarande enligt min mening, är en viktig distinktion att göra för att förstå dialektiken i historien.
    Därifrån över till det rent personliga planet!
    Skulle inte falla mig in att använda förringande tillmälen rörande evt. dålig skolning i det ena eller det andra gentemot enskild person (d.v.s Ola) i en allmän diskussion som denna.
    Däremot min ståndpunkt om bristande skolning generellt, framför allt i jämförelse med den fackligt/politiska skolning som var aktuell fram till 60-talet inom SAP/LO, kommer av egen tillkämpad erfarenhet från Metall och Sjöfolks på 70-talet och sedermera det PTK-förbund där jag var fackligt aktiv lokalt och centralt i närmare 20 år.
    Mina källor, från vilka jag dragit de inte alls enorma men ändock förefintliga kunskaperna och därmed åsikterna är således grundläggande politisk/facklig skolning, flera decenniers fackligt arbete på klubb- och förbunds-nivå samt en aldrig tillräckligt tillfredsställd kunskapshunger vilken jag sålunda
    fortfarande försöker påbygga genom privata studier i historia, naturvetenskap, sociologi etc.
    Samt dessutom ett bildningsarv från fackligt och politisk medveten svensk arbetarklass på 50-talet.
    Och utifrån den plattformen så blir jag ibland väldigt bedrövad över den brist på allmän kunskap politiskt/fackligt som jag ser i den generation som numera har avlöst mig i den framför allt fackliga verksamheten.
    Det senare dock inte, tål att upprepas, som en ringaktande generalisering riktad just emot Ola!
    med vänlig hälsning
    (samt ett konstaterande om fortsatt oenighet i vissa detaljer!)

    SvaraRadera
  8. Och därmed konstaterar vi att diskussionen avslutas med olika uppfattningar i bästa samförstånd.

    SvaraRadera