måndag 24 januari 2011

Frågan är vad det israeliska kapitalet vill

Det är rätt skönt att få bekräftelse på saker man skrivit. När det gäller Israel är det visserligen inte någon större bedrift att ana sig till hur saker och ting egentligen ligger till. Och på Peters fråga kan man förmodligen svara "nej" med ganska stor säkerhet. Fast inte utan förbehåll.

När man talar om Israel måste man ha väldigt klart för sig att det inte handlar om en enda röst. Israel är precis som alla andra länder ett myller av intressen och aktörer. Där finns grupper som sliter varje dag för freden, precis som att där finns grupper som sliter lite mindre för den samma. Sen finns där grupper som inte sliter det minsta och det är ju där problemet ligger. För dom grupper som inte sliter det minsta är också dom grupper som tjänar mest på att ockupationen i dess nuvarande form fortsätter. Krig är big business och när styrkeförhållandena är helt ur balans blir krigsprofiteringen en ganska riskfri syssla för den som befinner sig på den starkes sida.

Är du däremot på den svaga sidan är du inte speciellt road av det hela. Desperationen innebär att nästan vilka eftergifter som helst kan accepteras verkar det som. Att eftergifterna dessutom skulle innebära att man avsäger sig sina rättigheter och rätten till det land man enligt stadgade beslut har rätt till påvisar bara ytterligare det absurda läget i situationen.

Så frågan som bör ställas är inte om Israel vill ha fred eller inte. Frågan är huruvida det israeliska kapitalet vill ha fred eller inte. Först då kan svaret bli något av värde och först då kan man förstå skälen till varför freden ter sig omöjlig. Men att ställa sådana frågor passar sig inte, det skulle tvinga oss själva att reflektera över våra egna intressen och det är vi förmodligen inte beredda att göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar