tisdag 11 januari 2011

Alltså karlar!

I söndags hände en sak som jag bara måste berätta. Jag var och såg den mycket roliga uppsättningen av Monty Pythons "Spamalot" på Nöjesteatern i Malmö. En mycket underhållande föreställning med bland annat Johan Glans, Johan Wester, Anders Jansson och Adde Malmberg. Jag kan varmt rekommendera denna föreställning om ni inte redan har sett den. Sen kan man ju alltid diskutera om det var värt 610 kr för biljetten och 20 kr för garderoben men det är en annan historia. Dock var det varken den eller teaterföreställningen som jag skulle berätta för er om.

Det jag ska berätta om hände nämligen efter föreställningen då jag och sällskapet som jag såg föreställningen med åkte och åt middag hos ett par i sällskapet. En av oss som körde, inte jag dock, fick köra iväg för att leta parkering. Efter ca 15 minuter hade vederbörande inte kommit upp till lägenheten så jag ringde och frågade var han höll hus. Då visade det sig att han stod och hjälpte en kvinna som hade fastnat med bilen i hjulspåren på parkeringen då det var enorm halt denna kväll. Hon kom varken fram eller tillbaka och min kamrat försökte vänligt att hjälpa henne loss. Jag förstod att det kunde behövas ytterligare en hjälpande hand och eftersom jag har två stycken begav jag mig ut på parkeringen till den fastkörda bilen, kvinna och min kamrat.

Väl ute på parkeringen insåg jag varför det hela tog lång tid eftersom bilen verkligen var helt fast. Den bara spann och spann i hjulspåren och varken spadar, filtar eller grus kunde göra någon skillnad. Dessutom visade det sig att kvinnas far, som varit på platsen tidigare, hade halkat och slagit huvudet i marken ganska illa så stämningen var aningen uppgiven. Dock försökte min kamrat med gott mod göra så gott han kunde och jag, kvinnan och han försökte en gång till att få loss bilen. Kvinnan berättar då att hon ringt sin sambo och att han är på väg. Vilken tur tänkte jag, ytterligare hjälpande händer, nog skulle bilen komma loss då och jag skulle äntligen kunna få middag.

Nu hör det till saken att det luktade lite bränt, inte mycket utan bara så där som när man har slirat lite med motorn. Jag har själv gjort detta ett stort antal gånger och mina bilar har inte farit speciellt illa av det. Med andra ord är det ingen jättekatastrof.

Slutligen kommer så sambon, en herre i 30-årsåldern i joggingdress med en bister uppsyn och aningen irriterad min. Han går fram till motorhuven, ställer sig bredbent och stirrar stint på bilen. Han varken säger hej till oss, sin sambo eller någon annan för den delen heller. Efter en kort paus konstaterar han med ännu bistrare min att det luktar bränt och att det inte är bra. Min kamrat förklarar då att hjulen har spunnit och att det förmodligen är därför det luktar bränt. Sambon sätter sig då i förarsätet, frågar vem som har kört bilen, varför hans tjej inte tagit sats och hur hon kunde fastna där. Fortfarande har han inte bemödat sig varken ett svar eller ens en blick åt mitt eller min kamrats håll. I typisk machostil drar han snabbt igen dörren, sätter på motorn, anlägger en överlägsen min och börjar rulla. Problemet är att han bara rullar i sin egen mentala värld, bilen står nämligen blixtstilla med hjulen slirandes i dom blanka hjulspåren.

Sambon inser lite smått generat att det nog inte var så där väldigt enkelt att få loss bilen i alla fall, han återgår därför till att mumla om att det luktar bränt och konstaterar att det inte alls är bra, alls! Medan detta skådespel pågår står jag och känner mig aningen less. Varför ska vi stå där när vi ändå inte är uppskattade, min kamrat försöker gång på gång förklara att det förmodligen är antispinnsystemet som gör att det inte fungerar eftersom ena hjulet stannar när det andra rullar. Jag frågar om vi ska putta på bilen eftersom vi nu är tre stora stiliga karlar (jag sa inte det där om stora och stiliga karlar men ni förstår nog poängen) som kan hjälpas åt. Jag frågade om sambon vill att vi ska putta fram eller bak. Jag får inget svar.

Istället konstaterar jag då att machovärlden inte har plats för mig denna dag och säger lycka till och börjar gå. Tjejen tackar både mig och min kamrat för hjälpen, hon mumlar något till sin sambo om att han är mindre begåvad som inte tar hjälp och vad som hände sen vet jag inte. Dom kanske står kvar där än, vad vet jag. Jag kan bara konstatera att middagen smakade utsökt och att machomän är för löjliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar