tisdag 30 november 2010

Vadå "måste" köpa?

Idag varnar Kronofogden om att många "måste ta lån för att klara sig igenom julen". Detta för att kunna köpa alla julklappar som tydligen "måste" köpas. Hur någon "måste" köpa julklappar har jag lite svårt att begripa. Att man måste betala hyran, att man måste ha mat på bordet och att man måste ha el begriper jag. Men att vi måste köpa julklappar för i snitt nästan 7000 kr per person är lite svårare att ta till sig. Framförallt när några handlar för betydligt mer än 7000 kr och andra knappt handlar nåt. En omfördelning av köpkraften kanske hade varit på sin plats men sånt där ska man ju inte belasta folk med i juletid.

Diskussionen borde egentligen handlar om vilka krav vi har på julen och vad den syftar till. Frågar man släkt och vänner är det "julstämningen", "maten" och att "umgås med nära och kära" som verkar stå högst på listan. Sällan får man svaret att "alla dyra julklappar" är syftet. Visst, kanske av barnen men även dessa värderar julstämningen högt med julgranar, tomtar och lussebullar.

Konsumtionen drivs på av enormt starka intressen. Svensk Handel spår ständigt nya rekord och julskyltningen sätter igång redan i oktober på sina ställen. Helt utan ifrågasättande, helt utan diskussion. Dessutom raljeras det ganska friskt över dom som inte vill anamma denna maniska julrusch. Förra året blev jag själv citerad i Kvällsposten, givetvis i ironiska ordalag, för att jag hade synpunkter på alla lampor som står och bränner el runt om i landet mitt i natten när inte någon ser det hela. Risken är väl stor att det raljeras igen över att jag inte hänger mig till dyra julklappar. Men det får man väl ta, att ha en annan åsikt kan ju betyda att man faktiskt får stå ensam i snålblåsten ibland.

måndag 29 november 2010

Världen kanske har blivit säkrare för någon?

Världen är enligt minister Bildt mindre säker pga Wikileaks avslöjanden. Men man måste ställa sig frågan, mindre säker för vem? Med tanke på hur den amerikanska regeringen och dess företrädare, både republikaner och demokrater, har betett sig och beter sig kan man ju misstänka att världen snarare blivit säkrare genom att någon faktiskt möjliggör granskning av vad USA sysslar med.

Krigsförbrytelser, spioneri, folkrättsbrott och total likgiltighet och förakt. Allt som många länge hävdat, allt som många länge misstänkt, visar sig i princip stämma till punkt och pricka. Den stora frågan är egentligen om det leder till någon förändring. Jag tror inte det.

För vem är beredd att ta ställning mot den amerikanska linjen? Gör man det riskerar man ju att bli bombad eller utsatt för sanktioner. I en värld målad i svart och vitt är det som Bush sa, antingen är du med oss eller så är du emot oss. Att det sen är djupt tragiskt är en annan femma, oavsett vad just jag tycker.

söndag 28 november 2010

Frågan är vad dom har att skylla på

Fotbollen har och har haft stora problem med sin publik under ett antal år. Fyrverkerier, slagsmål, planstormningar, inkastade föremål och rena upplopp har skakat framförallt Stockholmsklubbarna men även övriga klubbar i högsta serien Allsvenskan har haft sin beskärda del av eländet. Opinionens dom har varit hård. Klubbarna ska betala allt själv, klubbarna måste ta ansvar och det är ett fotbollsfenomen med huliganer. Att det finns en enorm okunskap bland dom som gör sådana utsagor är tydligt. Om man räknar på det hela är fotbollen en ren vinstaffär i skattenettot till exempel och att folk slåss kan man knappast belasta fotbollen för.

Samma problem finns inom hockeyn men det talas betydligt lägre om detta. Varför vet jag inte riktigt men det verkar nästan som att man inte ser skogen för alla träd. Att slåss verkar ju dessutom nästan höra till hockeyn. Att spelarna slåss med varandra är liksom helt ok, bara dom inte använder sig av tillhyggen. En sådan mentalitet är rådande även i huliganleden när man slåss på parkeringsplatser i Småland eller på gågator i Norrköping. Och varför kräva att publiken ska bete sig bättre än förebilderna på planen?

Jag raljerar givetvis lite, jag begriper också att folk slåss av andra skäl än att spelarna gör det, men det blir samtidigt en rejäl dubbelmoral när hockeyspelare beter sig som tokstollar titt som tätt och sen när publiken hänger på är dom "småfulla fjun". Ja, dom kanske är småfulla och beter sig som idioter just därför. Frågan är vad hockeyspelarna har att skylla på?

lördag 27 november 2010

Den personen får mitt stöd som partiledare

Jag tänker mycket det här med förnyelse inom S. Inte på personer då, utan på politiken. För jag måste faktiskt erkänna att jag inte är helt på det klara med vem jag vill se på posten som partiledare. Många av mina rent politiska favoriter har bränt sina skepp tidigt genom att slänga sig in i persondebatten, några är för "omediala" och andra är politiskt "omöjliga" eftersom dom har en klart ideologiskt färgad politik. Det där sista är dessutom helt bisarrt, alltså att någon kan vara "omöjlig" för att dom begriper var socialdemokratin hör hemma rent ideologiskt.

Men om man lämnar personfrågan bakom sig och istället ser till det politiska innehållet tycker jag det saknas lite i den debatt som förs just nu. Det som saknas är ordet "fördelningspolitik". Många talar vitt och brett om behovet av en klar och tydlig politisk vision som kan ställas emot den borgerliga förvaltningsidén. Men allt för få är beredda att se dom alternativ där vi socialdemokrater, rent ideologiskt, har diametralt olika åsikter med borgerligheten. För är det något som en borgare vänder i dörren av så är det just fördelningspolitiska diskussioner.

Visst har det gjorts en del tafatta försök med röda tummar på valaffischer och Thomas Östros repetiva mantra typ "det är inte ansvarsfullt". Men ingen har på senare år på allvar diskuterat hur vi fördelar den rikedom och den makt som samhället skapar och ingen har på ett seriöst sätt angripit själva kärnfrågan i vår politiska ideologi, nämligen jämlikheten.

Jag tror att det är vad som behövs. En diskussion om varför några ska ha möjlighet att shoppa upp två månadshyror på en kvart samtidigt som andra sliter med att ha råd att köpa vinterdäck till bilen eller varför andra inte kan få skäligt betalt för det jobb dom utför. Och i det ligger det också en diskussion om lönerna, om lönespridningen och om arbetsfördelningen.

Så även om jag inte landat i vilken person jag vill ha som partiledare vet jag så mycket som att den som börjar tala om fördelningspolitik, om makten i samhället och om jämlikhet ligger nära att få mitt stöd. Men stundtals känns det ganska tungt att ha den inställningen, av förklarliga skäl.

fredag 26 november 2010

Vi klarar oss nog ändå

kom ett väntat besked lagom till helgen. Moderaterna går fram med stormsteg i en opinionsmätning och inte undra på det. Röran inom S i kombination med nyheter om att Sveriges ekonomi går bra, samtidigt som övriga Europa verkar leka hela havet stormar, gör att sittande regering kan inmundiga historiskt höga siffror. Fast dom är ju bara historiska för Moderaterna så man ska kanske hålla i hatten så att man inte drar för stora växlar på det hela.

Vi lär få leva med sådana här siffror ett tag. Att folk tycker något är bra på irrationella grunder är ingen nyhet. Det finns gott om sådana exempel. Och den som känner sig deppig är det bara att dra sig början av förra mandatperioden till minnes. Då ledde vi med över 20 % i opinionsmätningarna och alla vet ju hur det slutade.

torsdag 25 november 2010

Blir sådär lagom trött på Dick

Jag blir så evinnerligt trött på Dick Malmlund. Det är aldrig handelsföretagen som är problemet utan dessa stackars arbetsgivare får utstå så många ohederliga anklagelser att stackars Dick jämnt och ständigt måste rycka ut i media och försvara deras heder och ära. Att Dick allt som oftast är i media kan ju inte bero på att den bransch han företräder är behäftad med dålig arbetsmiljö, dålig säkerhet och en slit- och slängmentalitet vad gäller personalens väl och ve.

Om 4 av 10 anställda inte blir rätt utbildade är det gärningsmännens fel. Om svinnet är stort i butikerna är det dom anställda som är tjuvar och banditer. Detta trots att Dick vet att det slarvas med utbildningar som Svensk Handel själv säger är effektiva och trots att Dick vet att massor av butiker slarvar i t ex hanteringen av livsmedel m.m.

Men samtidigt ska man kanske inte vara för hård, Dick är ju i alla fall ärlig med vems intressen han försvarar, till skillnad från Moderaterna.

Det moderata hyckleriet

I mitt jobb träffar jag nästan dagligen moderater. Alla är dom rörande överens om att transparens och öppenhet är grundläggande för demokratin och vikten av att kunna följa olika processer och beslutsvägar framhålls i vått och torrt. Och givetvis har dom helt rätt, insyn är en grundförutsättning för demokratin.

Men lika ihärdigt som dessa moderater framhåller transparensens avgörande betydelse för demokratin, lika ihärdigt försvarar dom rätten för sitt eget parti att stänga igen alla dörr om sig och kring sig vad gäller dom bidrag som skänkes till partiet. Plötsligt har anonymitet och slutna rum ingen negativt inverkan på demokratin, istället hyllas hemligheten som en rättighet. Samma sak gäller när privata utförare ger sig in i offentliga verksamheter. Då är saker som budgetinsyn och meddelarfrihet för personalen trivialiteter som måste stå tillbaks för affärsmässiga hänsyn och företagens konkurrenssituation.

Hyckleriet är totalt och uppslutningen från borgerliga vänner är fullständig. Ta bara exemplet i SvD idag. Där finns en liten notis helt utan analys, ifrågasättande eller granskning. Torrt konstateras att frågan läggs till handlingarna trots att två partier, som säger sig vara för en reformering av systemet, kastar sina värderingar på sophögen för alliansfredens skull. I DN:s "nyhetsdygnet" för inrikesnyheter nämns det hela inte alls*. Lika så sluter givetvis dom lika ljusskygga fascisterna upp bakom högerns gemensamma mörkningsprojekt.

Nu kan tyckas att jag blandar äpplen och päron. Att man inte kan jämföra transparens i det parlamentariska systemet med transparens i näringslivet eller i partipolitiken. Men jag vill hävda att man givetvis kan göra det. Att Moderaterna springer ekonomiska särintressens ärenden måste upp på bordet. Om inte annat för att väljarna svart på vitt ska se hur olika förslag och reformer ligger helt i linje med intresset hos dom bidragsgivare som partiet har. Det skulle om inte annat slå hål på deras självgoda användande av epitetet "arbetarparti".

*Det skrevs dock om frågan igår under "Politik". Tidpunkten för min koll var 12.51.

onsdag 24 november 2010

Samtidigt i Afghanistan

Samtidigt som världens blickar riktas mot koreanska halvön pågår Afghanistankriget var dag i ett krigstrött och sönderbombat land långt därifrån. Ett krig som pågått i snart ett decennium och ett krig vars slutmål och slutpunkt ter sig allt mer diffust för var dag som går. I ett land, där motorvägar byggs som ingen kan köra på samtidigt som soldaterna i armén har så dåligt betalt att dom föredrar terroriststämpel och motstånd framför att slåss sida vid sida med invasionsstyrkorna, ser freden ut att vara längre bort än på mycket länge.

Våldet ökar, inte med några procent utan med 300 %, samtidigt som inkompetenta ledare tror sig göra någon nytta. När det tar månader att avslöja en storartad fars kan man ju börja ifrågasätta inte bara den träning och utbildning som getts till den afghanska armén utan även hur den amerikanska invasionsplanen är upplagd. Vore det inte för att det är en sån enorm mänsklig tragedi skulle man bara vilja skratta åt hela debaklet.

Men det finns ju dom som tjänar pengar på det hela, och då syftar jag inte på talibanerna, så något slut lär det inte bli på väldigt länge. Sen kan man kalla vår insats för "stridande" eller "stödjande", krig är krig och vår "Försvars"-makt är med. Det är inget skämt utan blodigt allvar.

tisdag 23 november 2010

Fler bevis för attacken på arbetstagarna

Den liberala tankesmedjan Fores presenterar en undersökning idag som säger att sex av tio arbetslösa är beredda att gå ner i lön för att få arbete. Tre av tio är beredda att gå ner så mycket som 20 % i lön för att få jobb. För liberala debattörer och för sittande regering är detta mumma. Hela syftet med deras politik är att sänka lönerna och nu har deras attack mot den svenska välfärdsstaten börjat få genomslag. Lönepressen har börjat verka fast Anders Borg under fyra år stått och nekat att detta skulle vara ett av målen för den borgerliga politiken.

Undersökningen visar också att många inte är beredda att flytta för att få ett nytt jobb. Till det fogas en kommentar från Fores vice VD om att det finns jobb i gruvbranschen uppe i norr. Men frågan är ju vad en sådan flytt skulle innebära. Om man dubblade lönerna skulle säkert betydligt fler vara intresserade av att röra på sig men det är förmodligen ett otänkbart alternativ för Fores frågeställare.

Hur som helst, kontentan av det hela är att Fores lägger ytterligare ett bevis till handlingarna kring den borgerliga regeringens politik. Det sparas in på arbetsmiljö, på A-kassa och på trygghet. Allt till ett pris som arbetstagarna får betala ekonomiskt, politiskt och socialt. En del får till och med betala med sitt blod för det hela och när det sker straffar samma borgerliga politik dom dubbelt genom försämrad sjukvillkor m.m.

Att forma en vägvinnande politik med detta i åtanke borde inte vara så svårt. Problemet är snarast att många väljer att inte öppna ögonen och ta dom beslut som krävs för att ge arbetstagarna makten tillbaka.

måndag 22 november 2010

Är inte kollektiv bestraffning förbjudet?

Jag som trodde kollektiv bestraffning var förbjudet. Fast mot interner får man tydligen förfara lite som man vill. Undra vad alla så kallade frihetsivrare i regeringen tycker om detta?

Irländarna är riktigt illa ute

Irland är som bekant nästa land att stå med mössan i handen framför EU och IMF. Att ett land med en sådan nationell stolthet väljer att krypa till korset påtalar allvaret i den kris som Europa, och världen, befinner sig i och hela situationen är egentligen absurd. Kapitalismen är i kris och problemen skjuts gång på gång upp samtidigt som rovdriften på vanligt folk fortsätter. För ytterligare lån och en skuld till IMF är knappast vad Irland behöver.

Man kan ju undra varför irländarna är livrädda för att få "hjälp" från EU och IMF. Det borde ju tvärtom vara en positiv sak att dessa organisationer kommer med pengar för att stabilisera ekonomin. Men det finns en befogad rädsla bland vanligt folk att ett ökat beroende av dessa marknadsliberala institutioner ska göra mer ont än gott. Leif Pagrotsky skummar lite på lätt på ytan med sin kritik mot bolagsskatterna men det är knappast bolagsskatterna som är det största problemet. Och när en tysk finansminister uttalar sig såhär bör man dra öronen åt sig:

"Irland måste uppfylla strikta villkor och dessa kommer att förhandlas de kommande dagarna så att det inte bara handlar om att tillhandahålla finansiering utan också om att säkerställa att problemen blir lösta."*

Överallt där IMF har dragit fram med sin "hjälp" har stora utförsäljningar av gemensam egendom skett och utländska bolag har invaderat dom nyöppnade marknaderna med katastrofala följder. Telefonbolag, flygbolag, vägar, vattenförsörjning, sophantering, energi, reningsverk med mera säljs ut, ofta till reapriser, och kvar blir bara en dysfunktionell marknad med stegrande priser, arbetslöshet och ökad fattigdom som följd.

Priset för skuldproblemen kommer att betalas av folken i dom drabbade länderna. Den stora frågan är bara hur hög kostnaden kommer att bli och vem som ska bestämma prislappen. Att privatisera och sälja ut sitt land skapar enorma problem och löser väldigt få. Istället blir det ett hårt uppvaknande efter chocken och kampen för att återta makten och tidigare välstånd blir långt mycket svårare än det hade behövt bli.

söndag 21 november 2010

Det viktiga är väl att personen är socialist?

Det råder inte precis brist på kloka och kompetenta kvinnor i vårt parti. Bara för att ta två exempel kan Anna Johansson och Lena Sommestad nämnas. Båda skriver helt lysande om vad socialdemokratin står för och vad den behöver.

Därför kan jag tycka det är lite tråkigt att S-kvinnor går ut med den aningen osmidiga uppmaningen att "nästa partiledare måste vara feminist". För tusan liksom, nästa partiledare måste vara socialist och att vara socialist innebär allt det där som vänsterfeminismen står för. Jämlikhet mellan könen är lika självklart som fördelningspolitik, klasskamp och folkbildningsidealet. Något annat vore omöjligt för en partiledare för Socialdemokraterna.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt

Det finns ett uttryck som heter "det är försent att pinka till kvälls när halva natten är gången" och det är ett mycket träffande uttryck kan jag tycka på den debattartikel som sju fackordföranden idag skriver på SvD Brännpunkt. Att två månader efter valet komma med en massiv och samlad kritik mot regeringens så kallade arbetslinje är att vakna fem över tolv och tro att någon ska bry sig. Just dessa frågor, om utnyttjandet av arbetskraften, om exploateringen av löntagarna och om rovdriften på samhällsekonomin, på människor och på gemensamma tillgångar borde ha varit fackens stora inslag i valrörelsen. Men jag kan inte dra mig till minnes att någon större diskussion fördes kring vad "arbetslinjen" i borgerlig tolkning innebär.

Som tidigare konstaterats var Wanja väldigt osynlig i valrörelsen och att det inte kom som en överraskning vet vi ju alla skälen till. Men att nu ställa sig upp och ropa högt när det är fyra år kvar till nästa möjlighet att verkligen påverka kan jag tycka är varken till eller från. Sen är det givetvis så att man ska bedriva en kontinuerlig granskning under en mandatperiod. Men lite bättre timing i inspelen vore ju bra kan jag spontant tycka.

För när det kommer till kritan handlar det inte bara om att utländsk arbetskraft utnyttjas. Även inhemsk dito används av giriga företagare för att vinstmaximera på människors bekostnad men att kritisera dessa företagare verkar alla helt oförmögna att göra. Fokuset på vad regeringen gör är alldeles för stort samtidigt som företagsSverige gnuggar händerna över alla dessa strida strömmar av billig arbetskraft och subventionerade låglönesektorer. Var hörs rösterna för att företagen ska ta ansvar, var hörs rösterna för att en kapitalistisk ordning leder till girighet och rovdrift och framförallt, var hörs rösterna för ett alternativ?

Man måste ha klart för sig att just nu idag går staten och kapitalet sida vid sida mer än någonsin och då räcker det inte bara att kritisera den ena. Man måste kritisera båda lika intensivt och lika hårt. Annars drar bara den ena med den andra och kritiken blir lika uddlös som verkningslös. Och så vips hade vi förklarat varför Socialdemokraterna och LO är två sidor av samma mynt. Bra va?!

lördag 20 november 2010

Färdigt

Då var det klart. Tog bara fem och en halv timme att mangla sig igenom dagordningen men vad gör det? Demokrati måste få ta tid och alternativet är sämre. Tycker det är mycket viktigt att medlemmarnas röst får göra sig hörd och att alla har möjlighet att påverka valet av dom företrädare som ska representera vårt parti och våra väljare i nämnder och styrelser.

Nu ska jag ta lördagskväll.

Det tar lite tid

Sitter i presidiet på Helsingborgs AK:s nomineringsmöte och det tar lite tid. Får blogga sen!

fredag 19 november 2010

Att dra ner brallorna på högern. Exemplet "Chockdoktrinen"

Jag har som jag berättade för några dagar sedan läst Naomi Kleins bok "Chockdoktrinen" och som jag redan flaggade för då är det helt klart en av dom bästa böcker jag läst. Den bekräftade visserligen redan mycket som jag redan visste men nedslagen runt om i världen, där Klein systematiskt påvisar nyliberalismens brott mot mänskligheten, skapar ändå en skrämmande helhet som många inte reflekterar över i vårt moderna svenska medelklassamhälle. Visste du t ex att en miljon ryska judar flydde ifrån Ryssland i början av 90-talet pga det ekonomiska program som Jeltsin, med hjälp av nyliberala ekonomer, drev igenom?

Hela tesen bygger på att nyliberalismens dogmatiska teorier används i tider av kris, t ex naturkatastrofer, krig eller revolter, för att påtvinga länder och befolkningar omfattande förändringar. Kriserna behöver inte nödvändigtvis vara ofrivillga, det viktiga i sammanhanget är att hela länder eller regioner slås ut fullständigt. Irakkriget är kanske det mest horribla exemplet på en medveten chock.

Förändringar består i att öppna upp tidigare stängda marknader för utländska (företrädesvis amerikanska) företag och att privatisera så mycket av gemensamma egendomar som möjligt. Konsekvenserna blir att enorma vinster kan hämtas hem på bekostnad av den inhemska befolkningen, vinster som hamnar i fickorna på giriga kapitaliser i New York, London eller kanske Dubai.

Givetvis är förnekarna av detta många och högern fick tuppjuck när boken släpptes. Timbro ryckte ut i Sverige för att förneka boken totalt men den raljanta stil ,som t ex Johan Norberg företräder, där Milton Friedmans verk försvaras till sista stavelsen är ett bevis gott som något för att boken uppenbarligen har ett stort mått av sanning.

Det bästa tips jag kan ge er är att ni själva läser boken och skapar er en egen uppfattning. Att lyssna på högerns lakejer blir bara löjligt i sammanhanget dessutom. Dom står nämligen med byxorna vid knäna när dom ska försöka rättfärdiga Chile, Argentina, Bolivia, Ecuador, Sydafrika, Irak, Ryssland, Sri Lanka, Indonesien, Kina eller vilket land det nu än må vara där nyliberalismens Chicagopojkar varit med och våldtagit befolkning efter befolkning. Allt i den "fria marknadens" heliga namn.

torsdag 18 november 2010

Att hälla bensin på elden

Man blir lite konfunderad över den stora röra som pågår i partiet just nu. Att det inte längre är speciellt relevant att spekulera i vem som är en möjlig efterträdare till Mona Sahlin borde dom flesta vid det här laget ha begripit. Nu ska en valberedning tillsättas, när den börjat arbeta kan vi andra diskutera vilken politik vi vill föra fram och sen när valberedningen kommer med sitt förslag får vi ta ställning till om detta förslag svarar upp mot den politik som vi vill driva. Först därefter tycker jag vi kan stödja eller förkasta olika kandidater.

Fast det handlar förmodligen inte längre om att det hela har något större nyhetsvärde. Istället förstår man allt mer att hela röran eldas på från mediahåll och som vanligt står där beredvilliga journalister på rad för att hälla bensin på elden. Konsekvensen blir en monotont förlamande bild av hela oppositionspolitiken och det gynnar bara sittande regering.

Man kan bara göra en egen liten hobbystudie. Kollar man sina besökssiffror under dom senaste dagarna så ser man klart och tydligt att inlägg om Mona Sahlin är sönderlästa men så fort man skriver om något annat sjunker besökstalen. Med andra ord blir det just person och inte politik som är av "intresse" och det spelar ju borgarna rakt i händerna.

Sen kan det givetvis vara så att mina andra inlägg är rejält tråkiga eller något annat men det är en annan femma.

Redovisa allt tack

Uppdrag Granskning avslöjade mitt under brinnande valrörelse ett fall i Piteå där dementa låstes in på nätterna. Boendet var kommunalt, kommunledningen var socialdemokratisk och vips hade en del av dom rödgrönas kritik mot försämringarna i välfärden förvandlats till en "ickefråga". Alla är lika goda kålsupare blev kontentan, något som borgerligheten alltid har kunnat leva med eftersom det ingår i deras förhållningssätt till saker och ting. För någon som tror på allas rätt blir det däremot problematiskt och att det sen var regeringens ovilja att skjuta till pengar till kommunerna i tid, när finanskrisen slog till, som var upprinnelsen till hela problematiken ignorerades.

Nu går säkert någon blå läsare i taket men det räcker väl med att säga Sofia Arkelsten, Ulf Kristersson eller Carl Bildt för att illustrera vad jag menar. Speciellt om man ställer det i relation till Mona Sahlin och Laila Freivalds.

Men åter till dom demenssjuka. Vad som sällan diskuteras är vem som är utförare av vården. Detta ignoreras väldigt ofta men eftersom kommunerna är huvudmän kritiseras dessa och utförarna kan slinka igenom medias granskning. Det blir extra effektfullt när borgerliga ministrar sen kan stå och gnälla på kommunerna för att dom inte sköter sitt uppdrag.

Men om man har lagt ut verksamheten på entreprenad med borttagen meddelarfrihet m.m som konsekvens samt omöjlig insyn i ekonomi, rekryteringsprocesser och liknande blir det svårt att belasta kommunala politiker för brister som uppstått. Visst, man kan kritisera hur upphandlingsunderlagen är framtagna och dylikt men alla som befinner sig i kommunal verksamhet vet vilka enorma högar pappershandlingar som ingår i en offentlig upphandling och med slimmade kommunala organisationer blir det extremt svårt, och dyrt, att ha tillräcklig upphandlingskompetens i kommunerna. Sen har givetvis politikerna ett ansvar och när det gäller dom kommunala verksamheterna är det inget snack om saken men bilden av problemet blir väldigt enkelspårig för det mesta.

För hur man än vänder och vrider på det så spelar det roll om det utförs i privat eller offentlig regi. Alla är väl mer eller mindre överens om att konkurrens och valfrihet är bra men denna konkurrens och valfrihet kan lika gärna gälla mellan olika offentliga utförare som mellan offentliga och privata dito. Och det blir aldrig jämlika förhållande mellan en privat och upphandlad verksamhet och en offentligt driven. Dessutom är det ett stort demokratiskt problem att dels skattepengar förs över i vinster på privata händer när dessa pengar skulle kunna återgå till skattekollektivets gemensamma kassa, dels när insynen och påverkansmöjligheterna minskar genom aktiebolagslagar och liknande.

onsdag 17 november 2010

Krigsprofitering

Igår skrev jag lite om problemet med försvarsmakten och den privatiseringstendens som finns i bland annat den militära branschen.Aftonbladet har ett tydligt exempel på hur det här med krigsprofitering kan se ut i dag. Vem förs ett krig för och vilka intressen finns det att faktiskt hålla igång en väpnad konflikt när det finns folk som kan göra grova pengar på extremt kort tid? Frågor som ställs allt för sällan i samband med krig och säkerhetspolitik.

En tanke i visionsarbetet

Lustigt det där med var problemen finns i samhället och vem det är som behöver kontrolleras. När det gäller arbetsmiljöarbetet i Sverige verkar det ha fallerat fullständigt dom senaste åren. Och när frågan utreds kommer forskare fram till att: "Samhället är inte intresserat av att kriminalisera den typen av brott, man menar att arbetsgivaren/chefen inte har något uppsåt".


Men hur kan det inte vara uppsåtligt att dra ner på kostnader, pressa personalen och spara in på säkerheten? Är det inte uppsåtligt att driva på ett företag eller en verksamhet i vinstsyfte till den milda grad att arbetskraften skadas och ibland till och med avlider? Svaret är lika givet som det är självklart. Profithunger är en drivkraft lika avsiktlig som andra val man gör.


Ett annat exempel på detta är hur man vill införa "uppförandekoder" för att förhindra mutbrott. Men vad ska man med massa koder till när det finns en lagstiftning att följa. I logikens namn borde ju annars VAB-koder, sjukskrivningskoder, arbetslöshetsersättningskoder eller dylikt plockas fram. Fast där är det självklart att lagens långa arm ska vara tillräckligt avskräckande och absolut. Varför detta inte gäller politiker och näringslivsföreträdare kan man ju undra.


Intresset ljuger aldrig som bekant och vårt samhälle präglas i allt större grad av värderingar och intressen som styr skutan mot mer maktkoncentration till enskildas händer. Hur man motiverar ett sådant system är mycket problematiskt. För oss socialdemokrater måste ett alternativt system vara det som står främst på dagordningen.

tisdag 16 november 2010

När Sverige blev en affärsmöjlighet

Jag håller på och läser Naomi Kleins bok "Chockdoktrin" och jag måste säga att det är en av dom bästa böcker jag någonsin läst. Har väl ca 75 sidor kvar så ska vänta med att ge er ett helhetsomdöme tills jag är klar men redan nu har jag fått upp ögonen betydligt för vad som faktiskt sker runt om oss i världen. Men även det som sker här i Sverige kan ses i ljuset av den friedmanianska ideologins ljus*. Nyliberalismen sprider ut sig och synen på det gemensamma, det offentliga och staten förändras snabbt med skrämmande resultat som följd.

Professionaliseringen av försvarsmakten kan ses som ett direkt led av denna syn. Genom en professionalisering minskar man behovet av bred folklig förankring och det öppnar även upp för möjligheter att rationalisera bort vissa delar av statsförvaltningen. Inte för att det på något sätt är billigare, bättre eller effektivare utan bara för att det skapar affärsmöjligheter.

Den amerikanska försvarsmakten är idag kraftigt privatiserad och många av dom uppdrag som tidigare utfördes av arméförband utförs idag på entreprenad av enorma företag som Halliburton och Lockheed Martin. Konsekvenserna, minska insyn, påverkansmöjlighet och i slutänden demokrati, är att många uppdrag utförs halvhjärtat och ineffektivt. Risken för att samma sak ska ske med det svenska försvaret är överhängande. Som en ren lustifikation kan man ju fundera på vem Lockheed Martins slogan syftar på: "We never forget who we´re working for".

Problemet är ofta att man talar om frågor kring privatisering, nedskärningar och "rationaliseringar" som enskilda företeelser. Men det är den breda attacken på hela staten och i vårt fall välfärdsstaten som är det verkliga hotet mot det välstånd som idag delas av något så när breda folklager (om vi håller oss till Sverige).

För att återigen dra en parallell till den amerikanska situationen så vore en likartad utveckling omöjlig i dagsläget i Sverige men för varje steg av utförsäljning som sker kommer vi närmare och närmare ett annat samhälle där bärande fundament i samhällets omsorg om sina medborgare försvinner.

Viktigt att ha med sig i detta är också att skillnaderna mellan demokraternas politik och republikanernas är mindre än man vid första anblick kan lockas att tro. Skillnaderna ligger i regel på "output"-sidan. Man har olika syn på om sjukförsäkringssystemet ska vara generellt eller inte, man har olika syn på skolornas roll etc, men på "input"-sidan råder det ganska liten skillnad. Det är fortfarande företagens spelregler som gäller och det gynnar endast dom själva. Likheten till Sverige blir också skrämmande när allt mer av den offentliga politiska diskussionen handlar om skattenivåer för företag, om maximerad tillväxt utan fördelningspolitik och om främjande av företagens intressen.

Man blir också extra orolig när dom som man trodde skulle ta arbetstagarnas parti börjar falla in i samma retorik istället för att se till den stora majoritetens väl. Men det där är en annan diskussion som jag inte tänker fördjupa mig i just nu.


* Uttrycket "friedmanianska" kommer efter Milton Friedman, nyliberalismens store ideolog och nestor.

måndag 15 november 2010

Nu när det är fotbollsgala vill jag bara berättar för er att...

...ingen himmel e så blå som min!


Goddag yxskaft det är ju sossarnas fel!

Det måste vara underbart att vara borgerlig minister. Inte nog med att största oppositionspartiet bråkar internt. Om någon kritiserar det man gör kan man alltid skylla ifrån sig på samma stora oppositionsparti. Och att ta ansvar för den rådande situationen eller att behöva visa resultat under innevarande mandatperiod behöver man inte heller.

Dom två senaste exemplen hann borgerligheten klämma in på mindre än tio minuter i dagens Rapportsändning klockan 18.00.

Först ut var utbildningsminister Björklund. Kan menar att försämrade resultat i årskurs nio är sossarnas fel och dessutom påtalar han att det inte är lönt att granska hans politik just nu. Kom tillbaka om tjugo år, då ska ni få se på andra bullar.

Sen kom infrastrukturminister Elmsäter-Svärd och sa ungefär samma sak. Det är sossarnas fel, borgarna kan inget göra och förhoppningsvis kan man se något resultat någon annan gång.

Så om du vill slippa ta ansvar ska du sikta på att bli borgerlig minister. Då behöver du inte bry dig nu, sen eller någon annan gång heller.

Jorden fortsätter att snurra runt sin axel

Analyserna och kommentarerna kring dom senaste dagarnas händelseutveckling inom socialdemokratin är många och långa. Även jag har ju fallit in i att kommentera det hela och huruvida mina kommentarer gör någon skillnad får andra avgöra. Hur som helst är det rätt intressant att sitta såhär lite på avstånd och betrakta det skådespel som nu rullas upp inför våra ögon. Olika kandidater presenteras på löpande band och snart när alla som suttit eller sitter i riksdagen har omnämnts som möjliga efterträdare till Mona Sahlin.

Nåja, kanske inte riktigt men ni förstår poängen. Buden haglar och man kan nästan bara skratta åt det hela. Samtidigt är det roligt när det sticker upp kloka och vettiga inlägg i hela den flora av kommentarer som möter den intresserade på nätet. Sjölander håller huvudet kallt idag vilket jag verkligen uppskattar. Han har helt rätt i det faktum att jorden faktiskt fortsätter att snurra runt sin axel och att borgarna fortsätter att montera ner vårt land just i denna stund då vi tjafsar om Stefan Lövfen, Per Nuder och Margot Wallström.

för allt i världen kamrater, glöm inte bort att fortsätta granska makten, fortsätt att opponera mot den borgerliga politiken och framförallt fortsätt komma med konstruktiva och kreativa förslag på hur vår politik och vår vision ska utvecklas till något bättre. För när allt kommer omkring är partiet och politiken så mycket mer och så mycket större än Niklas Nordström, Ilija Batljan och Ylva Johansson. Eller vem nu än må vara som kommer att efterträda Mona.

söndag 14 november 2010

Nu tar vi det piano

var det klart, Mona har avgått och spekulationerna är i full gång om vem som ska efterträda henne. Listor, tips och gissningar kommer hagla en tid framöver till medias stora glädje. Och visst är det intressant vem som blir näste partiledare. Men vi får inte bli förblindade av partiledarskapet. Det handlar nämligen om så mycket mer.

Många har ju skrikit sig hesa om att vi "inte ska glömma politiken" och det är helt rätt. Men det räcker inte med dessa två ingredienser. Det krävs en tredje beståndsdel och det är det så kallade "laget". Dom personer som stått Mona nära och som uppenbarligen inte klarat av att forma just politiken. För ingen ska intala mig att Mona ensam värkt fram det politiska innehållet och tolkat alla kongressbesluten. En rad framträdande personer, och även mindre framträdande, har satt sin prägel på resultatet och därför måste även dessa personer lämna för att ett trovärdigt ledarskap ska kunna uppstå.

Samtidigt är det också mycket viktigt att den högervridning som partiet genomlidit dom senaste åren får ett snabbt stopp. Och med det sagt utesluts ett antal av dom som står på några av dom där listorna som tänkbara partiledare enligt media. För om Mona var höger är en del av dom det spekuleras i nu nästan vad man skulle kunna kalla dom borgare.

Snacka om kris!

Socialdemokratin påstås vara i kris men om man ser till det nuvarande väljarstödet och jämför det med valresultatet är det ingen större fara på färde. Däremot finns det ett parti som verkligen är i gungning och det är KD. Partiet har sjunkit som en sten när dom moderata stödrösterna tog sin hand från partiet och om inte Göran Hägglund varit nervös innan bör han nog bli det nu. För 2,8% är nog ett av dom sämsta resultat jag någonsin sett för ett riksdagsparti*.

det hade kanske varit sin plats att ha nåt annat än socialdemokrater på löpet kan jag ju tycka. Typ Göran H.

Sen har Roger helt rätt.


*Helt ovetenskapligt och bara på magkänsla.

lördag 13 november 2010

Slut hyckla och säg som det är istället

Jag blir lika trött varje gång det talas om "risk för nya bubblor". Inte för att jag tror att man kan undvika dom i dagens system utan just för att det framställs som att man skulle kunna undvika dom. Ett kapitalistiskt präglat system kommer alltid att blåsa upp bubblor som sen spricker. Enda sättet att sätta stopp för en sån utveckling är genom att förändra systemet från profitprincip till fördelningsprincip. Men en sådan förändring ligger långt bort och problemet är att diskussionerna om kriser inte anses röra alla.

För det finns alltid ett skikt som gynnas av kriserna. Därför finns det också ett intresse av just kriserna och det gör att även om så kallade fristående centralbanker påstår sig försöka sätta stopp för kriserna är dom fångar i sitt eget system. Det dom försöker sig på är som att släcka en brinnande soptipp med en trädgårdsslang. Så länge det finns någon som profiterar på krisens väsen står det nämligen hela tiden någon på andra sidan soptippen och häller bensin på elden. Dessutom är det vansinne att bara tala om inflationsbekämpning. Det är ena sidan av myntet visst, men baksidan då?

Arbetslöshet, fattigdom och hunger är bara några av baksidans effekter. Om man inte tar hänsyn till människors livssituation blir all ekonomi ett meningslöst pussel. För att ekonomi ska vara något mer måste man förstå att det finns människor bakom siffrorna och först då börjar man ta hänsyn till mer än procentsatser på räntor och inköpschefsindex.

Fast problemet är också att somliga mycket väl vet att det är människor bakom siffrorna. Saken är bara den att det bryr dom sig inte om. Och det är då det går riktigt illa.

fredag 12 november 2010

Varför rösta på en låtsasborgare?

Igår blev det "öppet krig" i partiet. Idag går en av huvudaktörerna, Thomas Östros, ut och börjar diskutera skattepolitik. Något som jag och fler med mig tycker är helt fel väg att vandra. Skattenivåer, konkurrenskraft för företagen och tillväxtsdiskussioner är inte vad socialdemokratin behöver just nu. Socialdemokratin behöver ta tillbaka löntagarfrågorna, vi behöver ta tillbaka arbetsrätten och vi behöver ta tillbaka inflytandet. Socialdemokratins politik måste börja i arbetssäljarnas vardag, inte i arbetsköparnas.

Niklas Nordström stod igår i Aktuellt och menade att vi skulle acceptera hela borgerlighetens skattepalett. Riktigt vad Östros menar vet ej tusan men att det är något i samma stil råder det föga tvekan om. Hur det går ihop om en annan vision för Sverige, byggd på en egen berättelse, har jag lite svårt att förstå.

Frågan som alla socialdemokrater måste ställa sig när man börjar diskutera den politiska utvecklingen är "varför rösta på ett borgerligheten light när det finns en riktig borgerlighet"? Dom förslag som nu börjar strömma ut från framförallt Stockholmshåll är inte den politik som vi vinner breda allianser mellan arbetarklass och medelklass med. Därför är rörelsen från vänstersidan i partiet mycket lovvärd men det gäller att hålla ögonen öppna och sinnet kallt. Det kommer finnas många med helt annan agenda än vänstervridning i sinnet som vill vara med och ta för sig när platser ska fördelas och politiken ska utformas. Risken är att vi kastar ut Mona med badvattnet bara för att upptäcka att hela badkaret flyttades till höger i samma veva.

torsdag 11 november 2010

Låt det bli krig då

Då var den igång. Matchen som alla väntat på. Kanske aningen försenad enligt somliga (däribland jag) fast helt klart väntad. Matchen är såklart den om ledarskapet inom S och i mittcirkeln står lika givet som självklart, Mona Sahlin.

Fast egentligen har matchen pågått mycket längre än man vill medge. Den har pågått så länge att man antingen får dra paralleller till cricket* eller göra om det hela till en serie. Startskottet gick redan när Mona valdes och bataljerna har varit många sedan dess. Tidig uppgång och solklar ledning blev till jämn match med en sur avslutning. Av någon anledning känns en liknelse med Helsingborgs IF:s allsvenska säsong 2010 relevant.

I alla fall, SSU var tidigt ute med förtäckta avgångskrav (även om man kallar det omprövning) vilket var bra. Förbisprungne Håkan Juholt hakade på och nu verkar dom en efter en krypa till korset för att bekänna färg. Några är odelat positiva, en del är politiskt korrekta och ett fåtal vill inte alls ställa upp på någon omprövning.

Föga oväntat är Wanja Lundby-Wedin en av dom som tycker att det hela är fel. Inte undra på det, sen AMF-skandalen har Wanja varit vingklippt och ute ur leken. Var hon befann sig i valrörelsen har många undrat och hur hon guidar LO genom politiken kan man även det konfunderas över. Att hon inte vill bli prövad är fullt förståeligt. Domen riskerar nämligen att bli mycket hård. Likaså är Ibrahim baylan väldigt tyst och inte undra på det. Kritiken som börjar växa fram gentemot honom verkar växa till en veritabel storm och "Ibbe" förstår nog att hans dagar som partisekreterare är räknade.

Jag tror i vilket fall som helst att det är bra det som händer nu. Låt det vara "krig", en match kan vinnas på många sätt och är det lite grisigt på mittfältet gör det ofta att matchen blir ihågkommen som något tufft, hårt och uppfriskande. Fast givetvis måste det finnas plats för finlir också och därför måste man våga släppa fram dom där talangerna som bara väntar på att få blomma ut. Med andra ord, det handlar om en omprövning både av person och politik. Men det går hand i hand, något annat vore dumt att påstå.


*Cricketmatcher kan pågå i flera dagar och är därför att betrakta som väldigt långa.

onsdag 10 november 2010

Lyckas inte ens vara en nyttig idiot

Ibland blir man lite så där lagom trött på media. I vanliga fall är det pga deras skeva rapportering, deras smaklösa reportage eller deras vinklade ledarsidor. Det är dock saker man kan leva med och man får till en viss grad acceptera dessa fenomen. Det viktiga är att man är medveten om varför det ser ut som det gör och sen får man hantera det därifrån. Dock händer det ibland att vissa media gör saker som är direkt urbota korkat och direkt skadligt. Allt i syfte att kränga lösnummer utan någon som helst hänsyn.

Expert på området är Expressen och tidningen förnekar sig verkligen inte denna gången heller. Givetvis är man först ut med att publicera namn och bildden misstänkte skytten i Malmö och det får direkta konsekvenser för polisens arbete med att utreda brotten. Börje Sjöholm, mediepolisen nummer 1 dom senaste veckorna, påpekar att en fotokonfrontation snart när är omöjlig nu tack vare publiceringen och det försvårar arbetet väsentligt. Tack för det Expressen.

Sen finns där mer indirekta och långsiktiga konsekvenser. Om det nu skulle visa sig att mannen i fråga är oskyldig, vilka följder får det för honom och hans nära? Han pekas ut som våldsfixerad och mer eller mindre psykopatisk, hur lajbans är det liksom? Och hur mycket hot, mediatryck och annat mindre trevligt får hans familj utstå nu? Vi har ju sett hur det blev i t ex  fallet Anna Lindh och 35-åringen.

Det är bara att beklaga att profithungern är så stor att vissa tidningar är beredda att till och med förstöra polisutredningar för att sälja lösnummer. Respektlöst, dumt och trångsynt helt enkelt.

tisdag 9 november 2010

Vi får hoppas det är undantagen

Ytligheten breder ut sig på många sätt i vårt samhälle. Borgerliga värderingar sipprar ner i folkleden och skapar ett individualistiskt och egocentrerat samhälle.

Så skulle man kunna beskriva mycket av det som händer i relationen mellan vuxna och barn i dag. Bortskämda unga som förväntar sig livet på ett silverfat är en av konsekvenserna av konsumtionssamhällets framfart. För mig är det bara bisarrt och precis som det påtalas allt som oftast gör man dessa ungar en otjänst. Unga vuxna som ibland knappt kan knyta sina egna skosnören, hur lyckat är det?

Samtidigt paras denna uppfostran med en uppblåst självbild om att just dom här individerna skulle vara förmer än andra, att dom skulle vara utvalda. Hur det går ihop med tankarna om alla människors lika värde kan man ju diskutera. Vilken demokrati detta fostrar och skapar är ytterligare diskussionspunkter att ta upp.

Förhoppningsvis är dessa individer undantaget. Skulle det mot förmodan bli regeln är vi däremot riktigt illa ute.

måndag 8 november 2010

Lappa och laga är regeringens melodi

Det här med arbetskraftsinvandring är intressant. Visst finns det ett behov inom vissa branscher men samtidigt är det omöjligt att generalisera och att man i nuläget inte skulle kunna lösa mycket av arbetskraftsbehovet nationellt låter mycket märkligt. Märklig, eller kanske snarare löjlig, är också den förmenta bestörtning som t ex migrationsministern känner inför det hela. Dessutom kan man fråga sig varför det är migrationsministern och inte arbetsmarknadsministern som ska stå i fokus för det hela.

Som vanligt när regeringen genomför reformer börjar man med att riva hela alltet för att sen, när det blir fel, bli förvånad och lova att lappa och laga. Vi har sett det i A-kassereformen, vi har sett det i sjukförsäkringsreformen och nu ser vi det i arbetskraftsreformen. Att remissinstanser har gott om kritiska synpunkter struntar man i, ideologisk dogmatism går före rationell logik och detta trots att konsekvensen alltid blir att vanliga människor kommer i kläm.

Sen kan man också fråga sig om behovet av den billiga arbetskraften verkligen finns. Fast det beror ju givetvis på vem man frågar. Många företag verkar inte ha några större problem med kostnaderna i nuläget och att det inte skulle finnas löneutrymme i budgetarna är kvalificerat struntprat. Men att dela med sig av vinsterna är något som sitter långt inne.

Det handlar som vanligt om hur man fördelar det ekonomiska utrymmet som arbetstagarna skapar. En diskussion som S borde föra mycket mer högljutt än vad man hittills gjort. På tal om idéer för förnyelse av politiken menar jag.

söndag 7 november 2010

Lyckan är att vara himmelsblå

Om det vill sig rätt skrivs historia i Malmö idag

Har ni tänkt på att idag kan vara en historisk dag för Malmö? Om bara några timmar sparkas matchen mellan Malmö FF och Mjällby AIF igång. Matchen, som kan göra Malmö FF till svenska mästare för 16:e gången, går av stapeln 16.30 på Swedbank Stadion och jag har faktiskt lyckats få tag på biljetter. Om Malmö FF vinner är det givetvis historiskt och alla i stan kommer att minnas 7/11 2010 som dagen då MFF vann en rekordjämn allsvenska före värsta konkurrenten Helsingborgs IF.

Men det är inte bara matchen och ett eventuellt SM-guld som kan göra den här dagen historisk. En 38-årig man har gripits för dom oförklarliga skjutningarna i stan det senaste året och skulle det vara rätt man som polisen plockat in så kommer även detta gå till historien. Den 7/11 2010 kan med andra ord bli en dag fylld av dubbel glädje för denna fantastiska stad som Malmö faktiskt är. Med det finns det väl bara en sak kvar att säga:

FRAMÅT MALMÖ, HEJA DI BLÅE!

lördag 6 november 2010

Är det någon som är förvånad?

Minister Bea har det inte lätt. Antingen har hon totalt misslyckats med sitt område och uppvisar en enorm bristkompetens eller så har uppgifter kommit fram som hon mycket väl vet om men som hon definitivt inte vill berätta att hon vet. Oavsett vilket blir man lite bestört när "fröken Gredelin" står och försöker verka trovärdig kring USA:s spioneri i Sverige.

Den som tror att Sverige skulle vara fritt från spioneri är naiv och på gränsen till dum. Vi har alltid varit en bricka i andra länders spel och med tanke på vår storlek och geografiska position kommer vi vara så även i fortsättningen. Att spela bestört blir nästan lite larvigt. Men jag antar att man måste göra det, allt annat vore ju att öppet kapitulera.

Dock är det intressant hur reaktionerna låter. Hade det varit Iran, Ryssland, eller kanske Kina som hade spionerat på svenska medborgare hade en samlad höger rasat och Bea hade krävt både det ena och det andra i form av utredningar, sanktioner och ursäkter. Att USA gör samma sak, eller för den sakens skull Israel eller Tyskland, är lite känsligare och att spela dum kanske är rätt taktik utifrån Beas horisont.

Var det hela slutar får vi ju se. När regeringen Persson samarbetade med CIA blev det ett jäkla liv, helt befogat, och borgerligheten ropa efter den ena utredningen efter den andra. Vilket samarbete som förekommit och vilka konsekvenser som den nu upprullade affären har haft vet vi inget om ännu men det ska bli mycket intressant att se. Fortsättning följer antar jag!

En borgare eller en annan i styrelsen, vad spelar det för roll?

Det finns som sagt gott om pseudodebatter i vårt samhälle. Debatter där enorm energi läggs ner på skenfrågor som inte har speciellt stor betydelse för helheten. Rut-debatten var en sådan debatt, fastighetsskatten en annan, frågor som skäl energi och fokus från viktigare saker.

Kvinnor i bolagsstyrelser är en sådan pseudofråga i mina ögon. Att tro att fler kvinnor i Ericssons eller SSAB:s styrelse skulle påverka jämställdheten i stort är naivt. För att komma in i en bolagsstyrelse från första början ska du i regel vara en i "gänget", dvs tillhöra rätt sorts folk, och om det sen är en kvinna eller en man spelar inte någon större roll.

"Familjesituationen är i stort sett det enda som skiljer manliga och kvinnliga direktörer och styrelseordföranden åt. Annars är män och kvinnor i näringslivets absoluta topp ganska lika. De har lika hög social bakgrund, de har lika hög utbildning, goda nätverk och de har blivit erbjudna sina jobb." *

Vad som hade varit drastiskt hade varit att sätta radikalfeminister eller klassiska marxister i bolagsstyrelserna. Det hade fått betydligt större effekt än att en borgare byts ut mot en annan och det hade rört om i grytan å det grövsta.

Visst, det är en generalisering, alla i bolagsstyrelser är inte per automatik borgare men det stora flertalet är så och könet spelar föga roll. Framförallt spelar det ingen roll för dom strukturer i vardagslivet som diskriminerar kvinnor och som förtrycker dom samma. Fler kvinnor i bolagsstyrelserna gör ju knappast att männen i Mjölby börjar göra mer av det obetalda arbetet i hemmet och det gör inte att pappa slutar slå mamma när han är full.

Genuina samhälleliga förändringar sker nerifrån och upp genom en förändrad syn på det dagliga livet och relationerna som fyller detta liv. Om det sen sitter en, två eller tre kvinnor i en bolagsstyrelse spelar ingen större roll i nuläget. Däremot kan det, som en följd av att man tar tag i vardagslivets genusfrågor, bli så att könsfördelningen blir mer jämn i bolagsstyrelserna i framtiden. Men börja i andra änden om vi ska göra någon skillnad.

fredag 5 november 2010

Hur kan det vara fackets fel Tobias?

Låglöneproletariatet är här och enligt migrationsminister Tobias Billström är det fackets fel att detta fenomen uppstår. Det är svårt att tolka hans uttalande idag på något annat sätt nämligen. Hur han får ihop den logiken är höljt i dunkel men uppenbarligen är det inte arbetsgivaren som betalar dålig lön och tar bort olika rättigheter som gör fel. Problemet är tydligen facket som inte bevakar dessa gruppers intressen. Vad han kallar dagens nyhet, där Hotell- och restaurangfacket går ut och gör just detta, det vet jag inte.

Arbetskraftsinvandring behövs påstås det. Motivet är att vi saknar vissa kompetenser, att det behövs civilingenjörer och läkare från andra länder för att fylla våra behov. Men även sjuksköterskor och lärare sägs behövas. Varför vi inte kan utbilda dom arbetslösa i Sverige har ingen riktigt förklarat. Att det kostar mer än att plocka hit färdigutbildade människor från fattigare länder talas det tyst om. Hur skulle det låta om man öppet berättade att tanken är att dränera andra länder på deras kompetens utan att betala en spänn tillbaka?

Att en förändrad syn på arbetskraftsinvanding skulle öppna dammluckorna för billig arbetskraft till slitgöra och mindre kvalificerade arbeten talades det också ganska tyst om när liberalerna i MP gjorde gemensam sak  med borgerligheten 2009. Bärplockare och kökspersonal är ju inget det borde råda brist på, har man 385 000 arbetslösa i ett land vore det väl märkligt om ingen av dom skulle kunna plocka bär, diska, servera eller laga mat. Framförallt när man kan hitta på olika avdrag för att folk ska städa hemma hos övre medelklassen med statliga subventioner i ryggen.

Men det är här det blir jobbigt. Dom där 385 000 personerna vill ju ha ordentliga löner och andra petitesser som semesterersättning och pensionsinbetalningar i utbyte mot att dom säljer sitt arbete. Då passar det utmärkt med flexibla regler för arbetskraftsinvandring. Då kan man plocka hit folk helt utan kunskaper om det svenska systemet och som är själaglada att dom får ett jobb.

Och mig veterligen är det arbetsköparen som tar hit arbetskraften, det är arbetsköparen som anställer den, det är arbetsköparen som sätter lönen, det är arbetsköparen som betalar ut lönen och det är arbetsköparen som tar vinsten av det utförda arbetet. Så säg mig Tobias Billström, hur kan det vara fackets fel att folk utnyttjas som livegna i Sverige 2010?

torsdag 4 november 2010

Att göra skillnad på folk

Det är intressant med kontraster. I Helsingborg har man haft problem med skolbränder under en längre tid. Problemet har varit som störst ute i en liten tätort som heter Ödåkra. Det är en typisk svensk villaförort med "väletablerade" medborgare, dvs en medelklass-Svenssonby.

Inne i stan har man haft snarlika problem med stökiga och rastlösa ungdomar. Dessa problem har företrädevis förekommit på Drottninghög och Dalhem. Två områden som kan ses som någon slags "Rosengård-light".

När man försöker hitta lösningar på problemen i dom olika områdena väljer man olika strategier beroende på vilken sorts område det är. I Ödåkra väljer man dialog och brobyggare, på Dalhem och Drottninghög väljer man polishelikoptrar. Det är lite lustigt hur myndighets- och politiker-Sverige ser på saker och ting. När en svensk unge bråkar är han "stökig, busig och omogen", när en "icke-svensk" beter sig på samma sätt är han "i utanförskap, dåligt integrerad och har fel kultur".

Man kan ju undra vem det är fel på egentligen. Ungdomarna eller dom som dömer och fattar beslut..

Köp ditt inflytande

Som jag skrev om häromdagen blåste kulingen kring Arkelsten bort ganska snabbt. Istället lyckades någon få in Mona Sahlin i blickfånget istället och därmed var dagen räddad. Bort försvann hela diskussionen om att Shell bjuder viktiga företrädare på långa resor och istället blev det snack om tennisbiljetter. Oväntat, nej, olyckligt, ja.

Att det finns en klar åsiktsskillnad kring vad som är att betrakta som mutor är uppenbart. Hur man ska lösa problematiken är mindre uppenbart. Transparenta system med tydlig redovisning av storleken på olika bidrag och förmåner samt en lika tydlig redovisning från vem dessa kommer ifrån är ett stort steg i rätt riktning. Ett klarare juridiskt landskap vore också önskvärt men jag förstår att det finns en enorm gränsdragningsproblematik inbyggd i hela frågan. Just därför blir transparens extra viktigt.

Till syvende och sist handlar det om vems ärenden man som politiker (eller tjänsteman) går. I Sverige har vi en stark tradition av att rösta efter partilinjen, när något annat sker ses det som exceptionella undantag. Därför kan mutor till enskilda framträdande och inflytelserika företrädare få stort genomslag vilket givetvis också gäller bidrag riktade till hela partier. Varför det skulle stå i motsats till valhemligheten att berätta öppet att man faktiskt försöker köpa sig inflytande har jag lite svårt att köpa. Visst, du har rätt att stödja vem du vill utan att behöva berätta det för någon och politiskt, på valdagen, kan du göra det.

Men att någon eller några med stor ekonomisk makt ska kunna köpa sig politisk makt bara för att dom råkar ha den möjligheten är enligt mig fel. Demokrati handlar om att alla ska ha rätt till samma inflytande och genom en skev ekonomisk balans skapas fördelar redan idag till gagn för vissa personers och gruppers politiska inflytande. När dessutom dessa fördelar hålls hemligt blir det ytterligare obalans i den demokratiska ordningen.

onsdag 3 november 2010

Betraktelser från en tågresa

Sitter just nu på tåget på väg upp till Helsingborg. Har lyckats hamna bredvid fyra excentriska och grovt narcisitiska tonårstjejer som fotar allt som rör sig och tycker att dom nya Pågatågen är "gulliga".

Det är rätt roande och ganska tragiskt att sitta och lyssna på deras dialog. "Tjugo frågor" är tydligen leken för dagen och vid det här laget har dom passerat tjugo med råge. Precis innan dom började leken konstaterade en av tjejerna att ett antal personer dött i Irak men ingen i gruppen tog någon som helst notis. Samtliga är dock starkt engagerade i att gissa på vilken dokusåpakändis det gäller i leken.

Ytligheten som speglar hela gänget är faktiskt ganska skrämmande och man kan med lätthet konstatera att om dom hade lagt lika mycket kraft på att lära sig om hur världen funkar som dom har lagt på att kolla på reality-TV så hade saker och ting varit väldigt annorlunda i både deras och andras liv.

Om ni undrar vem som var föremål för gissningsleken så var det föga oväntat Anna Anka som var den hemliga gästen. Talande om något för referensramarna.

tisdag 2 november 2010

Nu tar KD hjälp från ovan

Ett gott skratt förlänge livet heter det och KD är en ständig källa till livsförlängning. Först vill man segregera samhället med vårdnadsbidrag, sen kommer man på att det nog inte var det smartaste och så ska man förnya sig. Som ett led i denna förnyelse väljer man nu tydligen att skippa allt vad verklighet och vetenskap heter.

Kreationismen är tydligen inspirationskällan och då får man väl anta att en studieresa till det förlovade landet i väster är på ingående. Men kom ihåg att betala själv KD, annars blir det ju ett väldigt liv som bekant. Fast en sådan resa kan förmodligen inte anses som varken nyttig eller kul så Hägglund hade nog klarat sig från mutanklagelser.

Omvärldsdag

Idag har Staffanstorps nytillträdda kommunfullmäktige så kallad "Omvärldsdag" och det haglar siffror, analyser och mer eller mindre intressanta framträdanden från kommunens tjänstemän. Bilden av Staffanstorp är minst sagt spretig. En del myter bekräftas, en del myter avfärdas.

En sak står dock klart, politiken spelar roll i hur man ska tolka siffrorna. Borgerligheten ser förmodligen allt som bra, vi på andra sidan konstaterar att det finns gott om förbättringspunkter.

Intressant att notera är att borgerlighetens företrädare sitter tyst, vi i oppositionen ställer frågorna. Vad det beror på kan man ju bara spekulera i men jag har mina tankar kring det hela. Dom tänker jag dock inte dela med mig av just nu, det får vänta tills vi haft några KF-sammanträden.

måndag 1 november 2010

Olyckligt om Afghanistan

Nu har det varit presskonferens om Afghanistan och som jag misstänkte var det en besvikelse. Insatsen ska byta inriktning från "stridande" till "stödjande" men vad som menas med det kan man ju undra. Svenskt bistånd ska öka vilket är bra men om man nu funderar lite innebär det "stödjande" att armén förväntas försvara biståndsinsatsen och det är en farlig utveckling som i så fall slås fast. Innebär det att svensk militär ska följa i släptåg på framtida biståndsinsatser och hur förklarar man för fienden att "nu är vi bara här för att försvara och inte för att skjuta skallen av er"?

Sen är frågan hur fria svenska förband blir i och med att förvirringen är total kring vem det egentligen är som är i Afghanistan och röjer. Ledaren för den "islamska regeringen" Hamid Karzai bestämmer uppenbarligen inte och om NATO behöver hjälp i att jaga talibaner har jag svårt att tro att svenskarna säger nej.

Argumentet att svensk militär måste närvara för att skydda biståndsinsatsen är ett pseudoargument. Om svensk trupp lämnar kommer någon annan del av dom utländska trupperna att ta över deras ansvar och fylla den roll som en skyddande svensk trupp eventuellt kan ha. Hela upprinnelsen till att utländsk trupp av idag är i Afghanistan är USA:s krig mot terrorismen och hela insatsen är präglad av detta krig. Vi sanktionerar genom vår militära närvaro den tortyr och terror som USA bedriver såväl i Afghanistan som på andra platser t ex Irak. Att hävda att vi skulle vara fredsbevarande är dessutom larvigt, det finns ingen fred att bevara eftersom det råder krig. När ett fredsavtal är på plats däremot kan vi eventuellt närvara med militär trupp för att bevara något.

Låsningen som uppgörelsen skapar är också problematisk. Hur kommer det bli och hur kommer det att se ut om vår extrakongress kommer till slutsatsen att truppen ska tas hem?

Den rödgröna strategin borde legat kvar. Genom dagens uppgörelse tappar S helt möjligheten till att kritisera insatsen. Något som är mycket olyckligt med tanke på att en eskalering av kriget inte alls ter sig omöjligt och då står vi där med brallorna nere.

Snacka om timing från någon

Att inte kommentera dagens uppgörelse om Afghanistan ter sig väl som en omöjlighet. Men med tanke på att vi inte vet speciellt mycket förrän efter 13.15 så får jag avvakta med den riktiga kommentaren. Att V lämnat indikerar dock varthän det barkar och det gör ju knappast mig lugnare.

Men jag tänkte på en annan sak. En av gårdagens stora nyheter var det kaos som verkar råda på UD. Gunilla Carlssons hetsjakt på SIDA för bristande uppföljning och kontroll är välkänd men på hennes eget departement är det tydligen ännu värre. Och det kunde ha varit dagens stora utrikespolitiska diskussion men då kommer istället uppgörelsen om Afghanistan och "hoppsan, där var UD-frågan borta från dagordningen". Jag dristar mig inte till att påstå att det är planerat av borgarna men det är ett lite märkligt sammanträffande och man kan ju i alla fall fundera kring problematiken med timingen.

Jag hoppas verkligen vi får anledning att återkomma till UD och hur det faktiskt fungerar där. Med tanke på hur den misstänkte folkrättsbrottslingen Carl Bildt har hanterat utrikespolitiken den senaste mandatperioden är det föga förvånande att UD har problem. Enmansshowen Bildt vet ju bäst, kan bäst och alla andra vet absolut inte bäst. Fast det kommer kanske en lösning på problemet, håll koll på Bildts blogg, det får ju UD:s personal göra om dom vill veta nåt.